Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
212
"Ja, det är sannt, då hade ni ännu ingenting gemensamt
med hvarandra. Det var först sednare, vid hans återkomst...
den der natten ... i trädgården ... vid staketet - just samma
afton, då jag mottog honom som gäst och behandlade honom
som min egen son. Säg, Helena, trodde ni verkligen, att jag
ej skulle upptäcka era planer - att jag skulle låta bedraga
mig - att jag ej skulle veta att tukta en trolös hustru och
min fiende, hennes förförare? Trodde den der pojken verkligen,
att hans skändliga gerning skulle bli ostraffad?»
Helena såg förskräckt upp på sin make. I hans ögon
lästes kall beslutsamhet.
»Druschina, hvad tänker du göra?» frågade hon full af
fruktan.
Bojaren drog fram en lång pistol, som han haft under
sin mantel.
″Hvad" gör du?» skrek bojarinjan till och vek ofrivilligt
tillbaka.
Morosoff log och svarade med köld:
»För dig sjelf behöfver du ej hysa någon ångest - dig
ämnar jag ej döda. Tag ljuset och gå förut!»
Han undersökte pistolen och närmade sig dörren. Helena
rörde sig ej. Då vände Morosoff sig om och upprepade med
befallande stämma:
»Lys mig!»
I detta ögonblick uppstod högljudt larm på gården.
Åtskilliga vredgade stämmor talade på samma gång. Morosoffs
tjenare ropade åt hvarandra på olika håll. Bojaren lyssnade.
Bullret tilltog allt mer. Det tycktes, som om en mängd
menniskor sökte tränga in i bottenvåningen. Plötsligt ljöd
ett skott.
Helena trodde att Serebräny blifvit dödad på Morosoffs
befallning. Smärtan och förtrytelsen gåfvo henne krafter på
nytt, och hon ropade med flammande ögon:
»Bojar, döda mig - mig! Jag ensam är den brottsliga!»
Men Morosoff hörde ej på, hvad hon sade. Han stod
der med framåtlutadt hufvud och lyssnade, och i hans
ansigtsdrag lästes öfverraskning och förvåning.
»Döda mig!» bad Helena full af förtviflan. »Jag vill,
jag kan ej öfverlefva honom! Döda mig! Jag har varit dig
otrogen-jag har gjort narr af dig. Döda mig!»
Morosoff såg på Helena, och om någon sett honom i
detta ögonblick, skulle han hafva sväfvat i tvifvel, huruvida
det var öfvervägande förakt eller medlidande som lästes i
bojarens blick.
»Druschina Andrejevitsch!» ljöd nu en stämma nedifrån.
»Förräderi, förräderi! Opritschnikerna vilja bortröfva din hustru.
Var på din vakt, Druschina!»
Det var Serebränys stämma. Så snart Helena kände
igen den, störtade hon full af obeskriflig fröjd fram till dörren.
Men Morosoff stötte henne tillbaka, läste dörren och sköt regeln
för. Då hördes brådskande steg i trappan, derpå
sabelskrammel, svordommar, en häftig kamp, ett högljudt skri och
det dofva ljudet af en fallande kropp. Dörren skakade för
våldsamma slag.
»Bojar, öppna, annars slår jag hela huset i stycken!»
skrek Vjäsemski.
»Det tror jag ej, furste», svarade Morosoff med värdighet.
»Det har man ännu aldrig upplefvat i Ryssland, att gästen
kränkt sin värd och trängt in i hans hustrus rum. Mitt
honungsvatten var något rusgifvande och har slagit dig i
hufvudet. Gå till hvila, furste - i morgon är allt åter glömdt.
Endast det skall jag aldrig glömma, att du är min gäst.»
»Öppna!» upprepade fursten och slog våldsamt på dörren.
»Vjäsemski, glöm ej hvem du är! Betänk, att du ej är
någon röfvare - du är en furste och bojar!»
»Jag är en opritschnik - hör du, bojar, jag är en
opritschnik! Jag har ingen ära mer! Jag älskar din hustru - hör
du, bojar, jag älskar din hustru! Jag fruktar ej för någon
vanära - jag skall sticka hela Moskva i brand, men din hustru
vill jag ha!»
Plötsligt blef det ljust i rummet. Morosoff gick fram till
fönstret: hans tjenstefolks hus stodo i lågor. I samma ögonblick
gaf dörren vika för de oupphörliga stötarna och flög med brak
af sina hakar. Belyst af eldskenet stod Vjäsemski på tröskeln
med stumpen af en brusten värja i handen. Hans hvita
atlasklädning var sönderrifven och fläckad med blod. Man såg,
att han ej utan häftig kamp lyckats framtränga till bojarinjans
rum. Morosoff sköt på Vjäsemski, som han nästan vidrörde
med pistolmynningen, men det oaktadt sveks bojaren af sin
darrande hand, och kulan flög in i dörrposten.
Fursten störtade sig nu på Morosoff. Kampen dem emellan
var af kort varaktighet: Morosoff föll snart baklänges på golfvet
för en häftig stöt af värjfästet. Yjäsemski hastade nu fram
till bojarinjan. I samma ögonblick, som hans blodfläckade
händer vidrörde hennes kläder, utstötte hon ett genomträngande
förtviflans skri och förlorade medvetandet. Fursten tog henne
på sina armar och släpade henne utför trappan, hvarvid hennes
långa upplösta hår sopade trappstegen.
Hästarna väntade redan utanför porten. Vjäsemski svingade
sig upp i sadeln och jagade bort med den halfdöda bojarinjan.
Under högljudt vapenskrammel ilade hans svenner och tjenare
efter honom.
I Morosoffs hus herrskade den största förfäran. Samtliga
byggnaderna för tjenstefolket stodo i lågor. Tjenarna, som
sträckts till marken af sina angripares hugg, skreko i förtviflan
på hjelp; qvinnorna sprungo omkring som vansinniga. Komjaks
kamrater plundrade huset och kastade allt, dyrbara smycken,
penningar och präktiga kläder, tillsammans i en hög. Sjelf
stod han der med sin röda kaftan vid en hög guld och silfver
på gården, ledde omtänksamt plundringen och öfverröstade
skriket och lågornas dån med sin väldiga stämma.
»Ha, ha, ha, i dag går det lustigt till!» utbrast han och
gnuggade sina händer. »Hvilket gästabud, hvilken fest!»
»Komjak» skrek en opritschnik, »tjenarna bortföra den
gamle bojaren för oss. Skola vi förfölja dem?»
»Må de dra för f-n i våld - nu ha vi ej tid att förfölja.
Hollah der, kom ned på gården allesamman, annars bli ni
qväfda af röken.»
»Komjak, hvad skola vi ta oss till med Serebräny?» ropade
en annan.
»Ingen må kröka ett hår på hans hufvud! Han får ej släppas
ur sigte en enda minut. Vi skola med alla öfliga hedersbetydelser
ledsaga hans nåd till slobodan. Ni ha ju sett, att han angripit
furst Vjäsemski och nedhuggit flera af vårt folk?»
»Ja, det ha vi sett.»
»Och ni äro beredda att svära på det infor tsaren och
kyssa korset till bevis, att det är sanning?»
»Ja, det äro vi beredda till. Vi skola alla kyssa korset.»
»Nå väl, ge noga akt på, hvad jag säger: nu får ingen
komma honom för när, men så snart vi komma hem, skola
vi betala honom alltsammans - Gregor Skuratoff sin örfil och
jag de käpprapp, som han lät gifva mig.»
Ännu länge fortforo opritschnikerna att röfva och plundra,
och när de ändtligen drogo bort, efter att hafva lastat sina
hästar med rikt byte, såg man ännu under flera timmars tid
lågorna hvirfla sina tungor upp mot natthimmelen på det
ställe, der Druschinas hus kort förut stått, och Moskvaströmmen,
som rullade fram sina vågor invid brandstället, gnistrade ända
till morgonen som smält guld.
XVII.
Blodbesvärjelsen.
När grannarna erforo opritschnikernas angrepp och sågo
Morosoffs hus stå i lågor, skyndade de till för att släcka elden
och stänga de till gården ledande portarna. De af dem, som
sågo Vjäsemski och hans tjenare jaga förbi, gjorde korstecknet
och sade:
»Herre, haf medlidande med oss och bevara oss för
olycka!»
Och då hästtrampet bortdog i fjärran och pansarskjortornas
rasslande ej längre förnams på de ödsliga gatorna, gjorde
invånarna ånyo korstecknet och sade:
»Gud vare tack och lof, olyckan har dragit oss förbi!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
