Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
214
"De komma, de komma!" ropade Helena. "Lemna mig
ej i deras händer, far lille!"
»Följ mig, bojarinja!"
Den gamle förde Helena skyndsamt till qvarnen och sade:
"Göm dig bakom säckarna!"
Derpå läste han igen dörren och ilade till hästen,
mumlande :
"Ack, min Gud, hvart skall jag föra djuret, så att de ej
upptäcka det!"
Han tog gångaren vid tygeln, ledde honom till andra
sidan om qvarnen, der han hade sina bikupor, och band honom
bakom dessa i buskarna. Under tiden hade ljudet af de
ropande rösterna och de stampande hästhofvarna närmat sig allt
mer. Mjölnaren stängde in sig i sin kammare och släckte ut
ljuset. Snart visade sig Vjäsemskis folk på slätten. Två af
tjenarna gingo till fots och buro sin medvetslöse herre på några
sammanflätade grenar. Vid qvarnen gjorde de halt.
"Äro vi nu vid målet?" frågade ryttarnas anförare.
"Hitåt har hästen flyktat", svarade en annan. Jag har
följt hans spår, och här bor äfven hexmästaren. Låtom oss
ropa honom, så att han får undersöka furstens sår."
"Lägg ned hans nåd på marken - men försigtigt!"
"Huru - rinner blodet ännu?"
"Ja, Gud skänker honom ingen lindring", svarade tjenarna.
"Tre gånger har fursten slagit upp ögonen under vägen, men
genast förlorade han medvetandet på nytt. Om mjölnaren ej
stämmer blodet, så står fursten ej mer upp, utan dör af
blodförlust."
"Men hvar är då den fördömda trollkarlen? Hemta genast
hit honom!"
Opritschnikerna började bulta på qvarnen. Länge blef
emellertid deras bultande och rop obesvaradt. Ändtligen hördes
ett häftigt hostande i kammaren, och i ett öfver dörren anbragt
hål visade sig mjölnarens hufvud.
"Hvem har den gode Guden fört hit vid denna ovanliga
timme?" sade gubben, under det han hostade med en häftighet,
som om han vore färdig att uppgifva andan.
"Kom ut, hexmästare, kom genast ut och stäm blodet!
Bojaren furst Vjäsemski är svårt sårad."
"Hvilken bojar?" frågade gubben, som låtsade vara lomhörd.
"Ack, du skurk - du frågar: hvilken bojar? Slå in dörren,
gossar!"
"Vänta, kära vänner, vänta, jag kommer! Hvarför slå in
dörren? Jag kommer ju!"
"Jaså, gamle galgfågel, du begriper ändtligen meningen?"
Mjölnaren skyndade hastigt ned och sade:
"Vredgas ej, mina herrar - förlåt, kära vänner, jag hör
litet illa och förstår derför ibland inte genast, hvad som säges.
Och för att säga sanningen, ärade herrar, när jag hörde ert
bultande på dörr och vägg, så greps jag af stor ångest och
tänkte: barmhertige Gud, kanske det är röfvare! Ty, se ni,
mina kära herrar, de ha sina gömställen och nästen ej långt
härifrån. Jag lefver här i skogen i beständig fruktan och
beder oupphörligt den käre Guden beskydda mig för dem."
"Nog nu med prat! Kom hit och se på: se, hur blodet
rinner här. Kan du stämma det?"
"Vi skola genast se till, mina herrar. - O, du gode Gud,
hvem har tillfogat fursten ett sådant hugg? Hade det varit en
half tum djupare, så hade pannådern blifvit genomskuren! Nå,
nå, Gud har beskyddat honom - men se här! Skuldran är ju
klufven nästan ända in till benknotan! Ah, det måtte ha varit
en kämpe med besked, som tilltygat hans nåd så der!"
"Kan blodet stillas, gubbe?"
"Svårligen, mina herrar, svårligen - svärdet var
förtrolladt," t
"Förtrolladt? Hör, pojkar, hvad var det jag sade?
Förtrolladt-ja, hur skulle han annars ha kunnat nedhugga
sex man!"
"Ja visst, ja visst", instämde opritschnikerna. "Naturligtvis
var svärdet förtrolladt, ty hur skulle annars Serebräny kunnat
nedgöra sex man!"
Mjölnaren, som hört och lagt på minnet allt, fortfor:
"Se, så blodet rinner! Hur skall man kunna stämma det?
Hade svärdet inte varit förtrolladt, så hade jag kunnat det,
men nu - nå ja, kanske är det mig möjligt äfven nu, men
jag är så rädd, ty när jag uttalar blodbesvärjelsen, så förlamas
min tunga."
"Det gör ingenting - börja du din besvärjelse!"
"Ja visst, det gör ingenting - dig gör det ingenting, käre
vän, men hur skall det gå med mig?"
"Istomna", sade en af opritschnikerna till en tjenare,
"gif mig en af Morosoffs penningpungar. Här, gubbe, har du
en handfull guldmynt. Stämmer du blodet, så ger jag dig
ännu en näfve, i annat fall skär jag halsen af dig!"
"Jag tackar, käre herre, jag tackar - Gud och alla helgon
vedergälle dig det! Hvad skall jag ta mig till, mina herrar?
Jag skall försöka, om jag också drager all verldens olyckor
öfver mitt hufvud. Aflägsna er litet, mina herrar - saken skyr
menniskoögon."
Opritschnikerna stego afsides. Mjölnaren lutade sig öfver
Vjäsemski, förband hans sår, läste fader vår, lade sin hand på
den sårades hufvud och började mumla:
"På en guldräf kom en gubbe ridande öfver stock och
sten och farliga ställen. Du blod i ådror, du blod i kropp,
stå stilla och vänd om. En gammal man bjuder dig: håll!
Min vilja ske - mitt ord är mäktigt,"
Ju längre gubben mumlade, desto långsammare flödade
blodet, och vid sista ordet upphörde det alldeles att rinna.
Vjäsemski suckade men slog ännu ej upp ögonen.
"Närma er, mina kära herrar", sade mjölnaren, "närma
er utan fruktan. Blodet är stilladt, och fursten kommer att
blifva vid lif. Men mig kommer det att gå illa - jag känner
redan, hur min tunga stelnar."
Opritschnikerna trängdes omkring fursten, hvilkens
dödsbleka ansigte belystes af månen; något blod flöt ej längre ur
hans sår.
"Blodet är verkligen stilladt - se bara, den gamle
spetsbofven har verkligen lyckats!"
"Här har du dina guldmynt", sade opritschnikernas
anförare. "Detta var emellertid icke allt. Hör på, gubbe: af
spåren hafva vi funnit, att furstens häst sprungit åt detta
håll - kanhända bojarinjan ännu befann sig på honom. Har
du sett henne - svara!"
Mjölnaren gjorde stora ögon, som om han ej begrep
meningen.
"Har du sett någon häst med en qvinna på?"
Gubben tvekade, huruvida han skulle säga sanningen. Men
han anställde genast följande betraktelser för sig sjelf. Vore
Vjäsemski frisk och sund, så vore det högst farligt att gömma
undan bojarinjan för honom, men deremot högst fördelaktigt
att utlemna henne åt honom. Men skall Vjäsemski någonsin
bli frisk? Det vet Gud allena. I alla fall kommer ej Morosoff
att lemna en honom bevisad tjenst obelönad, och lika litet
Serebräny, som tyckes vara på allvar förälskad i bojarinjan,
eftersom han för hennes skull huggit fursten förderfvad. Alltså
- tänkte mjölnaren - kan Vjäsemski för närvarande ej
tillfoga mig något ondt, hvaremot Serebräny och Morosoff bägge
skola visa sig tacksamma, om jag räddar bojarinjan åt dem.
Dessa öfverläggningar gjorde slut på hans tvifvel, och han
svarade:
"Jag har hvarken med mina öron hört eller med mina
ögon sett något, mina kära herrar, och jag vet ej, om hvilken
häst och bojarinja ni tala."
"Men säger du oss sanningen också, gubbe - hvafalls?"
"Jag vill bli fördömd, jag vill aldrig komma in i
himmelriket, åskan må på fläcken krossa mig, om jag vet något om
hästen eller bojarinjan."
"Gif oss en fackla, så skola vi se efter, om här ej finnas
några spår i sanden."
"Det gagnar till ingenting", sade en af opritschnikerna.
"Om också spår hade funnits här, så hafva våra hästar utplånat
dem, och nu står ingenting mer att upptäcka."
"Nå, öppna då din spanmålsbod åt oss, gubbe, så att vi
kunna bära in fursten dit", sade en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
