Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
218
då han besökte Tyskland och vid dess större theatrar, isynnerhet
Dresdens, gjorde fruktbärande studier.
År 1857 bytte han om verkningskrets, men icke
verksamhet. Vi finna honom då i Kristiania i egenskap af artistisk
direktör vid "Det norske Theater i Möllergaden". Samma
år hade han färdig "Fru Inger til Östråt", denna gripande
skildring af grefvefejden i Norge. Året derpå riktade han sitt
lands dramatiska litteratur med "Hærmændene på Helgoland".
Hans skapande snille började nu, slag i slag, att
tillkämpa sig lysande segrar; hans namn hade redan så godt som
europeisk klang. På Hærmndene följde "Kærlighedens
Komedie". Kom så "Kongsemnerne".
Detta storslagna drama lyckades emellertid i början icke
tilldraga sig förtjent uppmärksamhet. Då det var färdigt,
hade en ny stjerna med snart sagdt bländande glans
uppstigit på Norges litterära firmament. Björnstjerne Björnsons
namn var då på allas läppar, hans "Fortællinger" i alla hem.
Hvad han bjöd på låg också det norska folket närmare: det
såg sig sjelft deri, som i en klar spegel, något förskönadt
kanske, men detta ökade blott njutningen; det hörde der
utsagdt, klart och manligt utsagdt, hvad det länge drömt och
anat, hvad det som arf från fäderna outtaladt burit på; det
såg deri tillvaratagna så många vackra tankar, som andra
låta gå, för att begagna Björnsons egna ord om diktkonstens
hemlighet. Vi, som också tjusats af de med mästerlig konst
tecknade och i den stämningsfullaste färg hållna taflorna i
"Synnöve", "Arne" och "En glad gut", kunna så godt fatta
den enthusiasm, som från hela Norge och äfven från denna
sida om Kölen helsade Björnson redan från första
ögonblicket af hans framträdande som författare.
Sedan dess hafva dessa två skalder, sitt folks stolthet,
stått täflande vid hvarandras sida, och begges namn, burna
af obestridliga snilleverk, hafva med ära flugit öfver verlden.
Med Kærlighedens komedie, med hvilken Ibsen säges hafva
varit sysselsatt i tre år, reste han upp en vägvisare för
sin blifvande verksamhet som dramaturg. Deri ställde han
nämnligen, såsom läsaren redan känner, den första allvarliga,
stora frågan under samtidens debatt: frågan om det idealas
undanträngande från det erotiska området. Det är
idélösheten, flackheten, det krassa vingleriet på detta område, som
skalden deri gisslar.
Ju mer hans skaldegenius växte, dess trängre blefvo
honom emellertid hemlandets förhållanden. I skalden jäste
revolutionära krafter mot mycket, som i de bestående
omgifningarna och i de rådande och ledande tänkesätten
föreföll honom snedvridet och osannt. Han plågades outsägligt
af den kälkborgerliga småklokheten, som hade sitt dagliga
bröd utan bekymmer och derföre också trodde sig besitta
förstånd och vetande framför andra; han plågades icke mindre
af alla de tusen fördommar, hvilka i ett så godt som
obetvingeligt nät höllo alla det andliga och sociala lifvets krafter fångna.
Han kände sig manad att föra krig deremot, men han kände
äfven ett starkt band på sina rörelser; atmosphären rundt
om hotade honom med andlig qväfning eller andtäppa. Ut
måste han, ut! Och ut kom han. Med tillhjelp af statsmedel
var han nog lycklig att 1864 få besöka Rom, der han stannade
en tid och derifrån han inom kort som betalning för reskassan
sände sitt folk "Brand" (1866), med hvilken han tog - det
måste alla erkänna - ett jättesteg framåt, ställde sig i allra
främsta ledet bland nordens skalder och eröfrade en
statspension för lifstiden. Brand upplefde på kort tid fem upplagor.
Den fågel, som en gång i fria rymden fått pröfva sina
vingars kraft och funnit att de bära honom, återvänder ej
till boet och dess dådlösa lif. En gång väl ute i verlden,
en gång väl befriad från de stängsel af många slag, hvilka
i hemlandet obevekligt föreskrefvo honom: härintill skall du
gå, men icke vidare, gick det med Ibsen, såsom han sjunger
i en af sina smådikter:
"Han vendte sine skuders
stavne fra nord,
sögte lysere guders
legende spor."
Ja, "han brændte sine skibe"; men - och vi begagna
här också den sjelfvillige landsflyktingens betydelsefulla ord:
"Blånende rög
som en bro-banes stribe
Nordöver fög.
Mod snelandets hytter
Fra solstrandens kr t
Rider en rytter
Hver eneste nat."
Fastän Ibsen sedan dess varit bosatt i utlandet, först
en längre tid i Dresden, sedan i München, hafva hans tankar
dock ständigt gått "Nordöver", och det bästa, han tänkt, och
det bästa, han verkat, har han alltid laggt som tropligtigt
offer på sitt fosterlands altare, om han också icke försummat
att rikta skarpa hugg mot hvad han ansett vara förvändt
och fördömligt inom detta hans fosterland. Det får dock
icke lemnas oanmärkt, att hans vistelse ute i stora verlden,
der väldigare lifsvågor bryta sig mot hvarandra och lifvets
konflikter äro betydelserikare, än i en afstängd vrå bland
bergen, lemnat tydliga och ledande spår efter sig i hans
senare arbeten, i det de röja en vidare synkrets öfver
lifsyttringarna, en djupare inblick i det allmänt menskliga och
en skarpare syn på råmärket mellan det väsendtliga och
oväsendtliga. "Peer Gynt", "Keiser og Galilæer" följde nu i
ordningen. Så kommo "De unges Förbund", "Lyriske Digter",
"Samfundets Stötter», "Ett Dukkehjem" och - det sista -
"Gengangerne". I alla dessa har Ibsen ställt en
betydelsefull fråga under debatt och gjort detta på ett sätt, att man
måste instämma i L. Dietrichsons ord: "Är det sanning, att
skaldens storhet ej beror af de lifsfrågor, han löser, utan af
dem, han kastar fram och ställer så, att hela den läsande
verlden får känna, att frågan är brinnande, så är Ibsen en
af vår tids allra störste, om ej obetingadt störste, skald".
Redan under sitt vistande i Bergen ingick Ibsen
äktenskap med sin ännu lefvande hustru, hvilken, ett "troget,
framsynt och viljestarkt" stöd i skiftande öden, beredt honom
ett lyckligt hem. Vi afsluta denna kortfattade teckning af
ett af samtidens betydelsefullaste skaldelif, hvilket ännu, som
vi hoppas, har mycket ofullbordadt, med att ur John Paulsens
skildring (i den danska tidskriften "Ude og Hjemme") af Ibsen
såsom husfader och hvardagsmenniska meddela några utdrag,
hvaraf våra läsare skola finna, huru en berömd man är i
hvardagslag:
Ibsen är nu en femtio års man alltså i sin bästa mannaålder.
Det gråa håret, som han bär mycket långt, och det långa, gråa skägget,
ordnadt à 1’anglais, gifva honom dock ett något äldre utseende. Han
är liten till växten, men mycket undersättsig och välbyggd, något som
gifver honom utseende af att vara större. Det karaktäristiska i
detta allvarligt slutna ansigte är den väldiga, ovanligt breda och
höga pannan, ett sannt tankehvalf, en äkta Jupiterspanna, samt den
fina munnen utan läppar, som energiskt kniper sig till samman i
en fin, liksom med knif uppskuren, vid mungiporna nedåtböjd linie,
uttryckande en oändlig viljekraft. Det är, som om den för evigt
slöte sig öfver ett fattadt jättebeslut. - De små, gråa ögonen
försvinna nästan bakom glasögonen. Näsan är mycket nordisk i sin
oregelbundna, lätt uppåtböjda form. Hans drägt är i regeln svart,
prydd med en ordensrosett. Han talar sakta, rör sig långsamt och
gestikulerar sällan. Det ligger något ovanligt beherrskadt, nästan
kallt öfver honom; men detta yttre förmår ändå icke narra oss, det
är blott snötäcket öfver en vulkan af lidelsefullhet och vild kraft.
Då man i hemlandet föreställer sig Ibsen (jag kan här tala af
erfarenhet) tänker man oftast på "Brands" skald, och gör honom
då till ett slags haugiansk läsare, en sträng, asketisk, skinntorr figur
med en psalmbok i hand. Huru litet den bilden liknar, det veta vi
redan. "Föruden öl og mad er helden ingenting", det är en gammal
satts, som Ibsen känner lika bra till, som vi andra dödliga, och jag
tror icke, att han, som står öfver romantikens dårskaper, är någon
föraktare af ett godt bord... Hans kraftiga utseende vittnar
åtminstone icke om någon genomförd askes i den vägen.
Af naturen fåordig, är han, synnerligast i större lag, mycket
tyst; men i en trängre vänkrets eller då en spirituel motsägelse
hetsar upp honom ur hans reflekterande lugn, kan han ofta vara
liflig och gemytlig och skrattar lika hjertligt och harmlöst som
någonsin en kälkborgare. Då strömmar ut från honom ett lynne
så godt, en ironi så frisk, att den påminner vännerna om, att denne
man är författare till "Peer Gynt" och "De unges Förbund". Sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
