Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen. - Teckningar och drömmar. Af --a--g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stunder äro imellertid undantag; hans vanliga sätt att vara är slutet.
Jag vet, att denna omedgörliga tysthet förvirrat mången främling,
som för första gången besökt den märklige mannen. Man har sökt
de mest olika motiv för densamma. Heine skrifver i ett af sina
spirituella parisbref om George Sand, hvilken, som bekant, också
utmärkte sig för sin slutenhet, att denna egenskap hos henne hvarken
var en följd af anspråkslöshet eller af något sympatetiskt
fördjupande i en annans tal. Tvärtom, säger Heine, George Sands
fåordighet hade mycket mer sin grund i högmod. Hon fann dig icke värdig
nog att slösa sin spiritualitet på (månne icke härvidlag en smula
sårad fåfänga gifver sig luft hos den gode Heine?) eller hennes
egoism var så stor, att hon i tysthet sög det bästa af ditt tal i sig,
för att sedan använda det i sina böcker.
Att intet af detta passar in på Ibsen, behöfver jag knappast
säga. Då han tiger, är det hvarken af ringaktningo för den han
talar med, eller emedan han begagnar vederbörande såsom ett slags
studie. Hans originella ande är rik nog, för att icke behöfva tigga
hos andra. Skulle han deremot vara en smula andligen girig, så få
vi icke beklaga oss deröfver, då vi sedermera i hans verk finna det
gedignaste guld hopsparadt. Man kan också prata för mycket. "Det
gudomliga vill verkliggöras i tysthet", säger Kirkegaard - och
månne han icke har rätt?
Hvad Ibsens tysthet beträffar, så är den efter min åsigt först
och främst ett nationaldrag. Många af hans berömda landsmän,
isynnerhet från fjällbygderna, äro lika ordkarga - ett slägtarf, som
påminner om de gamla, kort och fyndigt talande sagohjeltarna, hvilka
Ibsen med sådant mästerskap skildrat. Ur sin egen slutna
bergsbonatur har han fattat deras.
Om litteratur talar Ibsen ogerna, men deremot med större nöje
om andra, isynnerhet praktiska saker. Liksom Ibsen genom sitt
tankedjup, sin plastiska formfulländning erinrar om Göthe (sedan
dennes Faust har väl näppeligen utkommit en så tankeväckande
dikt som "Brand"), finnes äfven ett och annat i hans enskilda
personlighet, som påminner om den nämnde skaldefursten. Enligt hvad
man berättar, var det en af Göthes små förströelser att visa sig
sådan, att en främling i flere dagar kunde vara tillsamman med
honom, utan att ana fackmannen och skalden. Han talade nämnligen
med samma sakkännedom om de mest olika handtverksgrenar, om
industri och köksbestyr, som om Homeros eller Spinoza.
Ibsen har sjelf berättat mig, att ett af hans största nöjen är
att slå sig i språk med en bildad handtverkare eller skeppsbyggare
och att han aldrig lemnat en sådan utan en viss reel vinst, en ny
erfarenhet, en friskare blick på lifvets materiella, men dock
ingalunda andefattiga arbetssida. I vår, den realistiska diktningens,
tid är det också dubbelt nödvändigt att känna alla samhällets lager
- detta oroliga kaleidoskop, som städse framvisar nya bilder, än
mörka, än ljusa, än regelbundna, än fantastiska - och att höra
folkets sunda språk från dess egna läppar. De franska författarna
i vår tid göra sig, betecknande nog, till läkareden lärde, innan de
blifva skalder. Själens anatomi, psykologien, går hand i hand med
den verkliga, som studeras på sjuksängen.
Ibsens dagliga lefnadsordning är mycket enkel och mycket
regelbunden. Hemmet är hela hans verld. På förmiddagen arbetar
han till klockan tolf, då han gör en liten promenad. Efter middagen
klockan två tager han sig, enligt gammal borgarsed, en liten lur (för
resten hvila mer, än en slummer; han ligger oftast vaken på soffan
och reflekterar), på eftermiddagen finna vi honom åter vid
skrifbordet; klockan sex gör han sin lilla aftonpromenad; hemkommen
från denna, egnar han hela aftonen åt familjen och åt de tillfälliga
gästerna. Att gå på bjudningar eller i sällskap tycker han alls
icke om. Lika gerna som han ser gäster i eget hem, lika ogerna
är han gäst i andras. Jag vet ej, om han, likt Göthe, säger om
societeten, att den kallas "den goda", derför att den aldrig gifver
anledning till någon dikt, eller om det är hans egendomliga
tillbakadragenhet, hans osällskapliga böjelse för grubbleri, som hindrar
honom från att deltaga i salongernas lif. Han skyr massorna, som
oftast representera medelmåttan. Anden och intelligensen, allt som
vill bryta väg, är ju alltid i minoritet.
"Ti jeg har en skræk for sværmen,
vil ej stænkes til af bærmen,
vil forvente tidens nærmen
i en pletfri bryllupsklsedning,"
säger han i sitt berömda "Ballongbref till en svensk dam".
E–g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
