Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I S:t Petersburg år 1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från allt umgänge. Utom de visserligen mycket ofta
förekommande bjudningarna till kejsaren fick han ej deltaga i
någon enda fest. Medan efter de kejserliga middagarna de
öfriga gästerna färdades till någon bal eller soaré, måste
Savary återvända ensam till sitt hotell. Kejsaren märkte
visserligen detta, men han vågade icke allt för mycket stöta
sin omgifning för hufvudet genom att göra de ryska
aristokraterna förebråelser, för att de till sina fester icke inbjödo
hertigen af Enghiens mördare, och Savary sjelf var för stolt
eller för klok att bringa den obehagliga saken på tal.
Vid tiden för Savarys ankomst till S:t Petersburg läste
man i kyrkorna ännu böner mot fransmännen och Napoleon.
Savary hörde sjelf dylika krigsböner uppläsas i kyrkorna. Det
är sannt, att de kort derefter aflystes, men fastän de
offentliga krigsbönerna upphörde, qvarstod ännu länge hos hög som
låg ett bittert, ja, ett glödande hat mot det revolutionära
Frankrike och framförallt mot dess personifikation: kejsar
Napoleon. Det var detta hat, som nu tungt återföll på
general Savary.
En omständighet, som ytterligare ökade den ryska
aristokratiens förbittring mot Savary, var, att de sedan några
år i Mitau bosatta Bourbonerna, grefven af Lille (sedan
Ludvig XVIII) och hans familj, såsom det allmänt sades af
fruktan för att få dela hertigens af Enghien öde, lemnade
Ryssland för att öfver Sverige begifva sig till England, der
de kunde hoppas att icke nås af Napoleons förföljelser. Den
allmänna opinionen i S:t Petersburg satte, sannolikt alldeles
med orätt, denna Bourbonernas afresa från Ryssland i
sammanhang med Savarys intriger. De blodiga minnena från
Vincennes hade ännu icke hunnit blekna, och i de ryska
hofkretsarna ansåg man hertigens af Enghien mördare i stånd
till hvilket brott som helst.
En dag gick Savary in i en stor bokhandel för att
fördrifva tiden. Medan han der bläddrade i några nyutkomna
böcker, fick han se en på franska författad, men i England
tryckt giftig pamflett mot Napoleon. Han tog hem denna och
några andra flygskrifter af samma slag, och han hade nu det
nöjet att läsa sin egen biografi, skrifven af en lika hätsk
som okunnig fiende. Hvad som kanske förargade honom mest
var, att han sades vara son af en portvakt, då i sjelfva
verket hans far var en gammal militär af god familj.
Men en allvarsammare anledning till bekymmer fann
Savary i det missnöje, som S:t Petersburgs befolkning öppet
visade öfver kejsar Alexanders förändrade politik och allians
med Frankrike. På många håll fälldes de mest upproriska
yttranden. Några af de missnöjda gingo så långt, att de
förklarade, att hela den manliga linien af ryska kejsarfamiljen
borde landsförvisas, och att man skulle på thronen uppsätta
Alexanders syster, storfurstinnan Katharina. Till och med
arméen tycktes vackla i sin trohet. Hären, som lidit stora
förluster och ådagalaggt glänsande prof på tapperhet och
uthållighet, kände sig sårad och förödmjukad af kejsarens allians
med de öfvermodiga segervinnarna vid Austerlitz och
Friedland. Det var blott sex år sedan kejsar Paul blifvit strypt
af sina missnöjda hofmän, liksom hans fader kejsar Peter III
blifvit det fyrtio år förut. Skulle ej Alexander kunna drabbas
af samma öde, som träffat hans fader och farfader? Och om
kejsar Alexander mördades eller tvangs att abdikera, skulle
väl då hans efterträdare eller efterträderska på thronen
fasthålla vid den franska alliansen? Detta kunde man på goda
grunder betvifla, och det var derför icke utan skäl Savary
lifligt oroades, då han af franske befälhafvaren i Polen,
marskalk Soult, underrättades, att en sammansvärjning
förbereddes mot czarens lif. Soult fäste så stor vigt vid denna
sak, att han skickade sin egen adjutant, de Saint-Chamans, till
Petersburg för att varna Savary. Soult hade nämnligen
uppsnappat åtskilliga bref från och till framstående ryska
personligheter, af hvilka bref det tydligt framgick, ej blott att
man var häftigt uppretad mot Alexander, utan äfven att man
började umgås med planer att mörda kejsaren. Så hette det i
ett af dessa bref: "Finnes det då icke mer i Ryssland någon*
Pahlen, någon Zubov, någon Bennigsen?" Det var således
redan så långt kommet, att dessa kejsar Pauls mördare
uppställdes såsom idealer, hvilkas brottsliga gerning man borde
söka att efterlikna. Savary skyndade sig att meddela kejsar
Alexander innehållet af dessa bref, men kejsaren, hvilken,
fastän obeslutsam, opålitlig och falsk, likväl egde stort
personligt mod, svarade helt kallblodigt: »Jag tror icke, att de våga;
jag litar på mina undersåtars tillgifvenhet; men om de
nödvändigt vilja göra det, så må det då ske, jag skall dock
aldrig ge efter för dem; för öfrigt bör ni icke tro allt, hvad
man säger; här i landet pratar man mycket, men man är
icke elak.»
Några dagar senare kunde den alltid vaksamme Savary
för kejsaren framlägga ett par pamphletter, som innehöllo de
bittraste och hätskaste anfall mot Alexander. Det visade sig,
att den, som utspridt dessa nidskrifter, tillhörde kejsarens
närmaste omgifning. Alexander lät kalla den brottslige till
sig, förebrådde honom hans otacksamhet och - förlät honom.
Det var ett af dessa många drag af ädelmod, hvarpå kejsar
Alexanders historia är så rik. Ty såsom enskild person var
Alexander I en af de älskvärdaste och ädelmodigaste
menniskor, som någonsin funnits, medan han som statsman och
i förhållande till sina bundsförvandter och grannar var ett
vidunder af falskhet och samvetslöshet.
Savary lemnade emellertid icke ett ögonblick målet för
sin beskickning ur sigte. Det förflöt knappast en enda dag,
då han icke hade ett längre samtal med czaren, och dervid
försummade han aldrig att, än med smicker och än med hot,
återkomma till ständigt samma ämne: "håll ert löfte till
kejsar Napoleon! Anfall England, anfall Sverige, om dessa
länder icke vilja göra fred med Frankrike!" Alexander skulle
hällre hafva velat eröfra Moldau och Wallachiet, men Savary
föreställde honom, att Napoleon för närvarande icke kunde
tillåta detta. Endast med motsträfvighet afstod Alexander
från sina eröfringsplaner mot Turkiet. Men till sist tycktes
Savarys enträgenhet segra. I oktober började ryska trupper
uppmarschera till finska gränsen, för att vara färdiga att, då
rätta stunden kom, rycka in i Finland. Savary påstod, att
det blott skulle vara en promenad att tåga till Åbo. Men
kejsaren svarade, att denna promenad skulle företagas vida
lättare på vintern, då träsk och sjöar voro tillfrusna, än på
senhösten, då vägarna voro ofarbara. Kejsar Alexander
lofvade att anfalla Sverige i Februari, derest icke Gustaf IV
Adolf innan dess skilt sig från England och ingått fred och
allians med Frankrike.
Savary kunde icke förneka riktigheten af de skäl, hvarför
Alexander uppsköt anfallet mot Sverige till vintern, men
deremot fordrade han med bestämdhet, att Ryssland ofördröjligen
skulle förklara England krig. Kejsaren visade sig emellertid
ytterst motsträfvig och ville synbarligen draga ut tiden. Då
grep Savary till en djerf list, för att genomdrifva sin vilja.
I S:t Petersburg lefde på denna tid en vacker polska,
enka efter en grefve Maskowsky. Savary, som kommit på
en mycket intim fot med den unga enkan, börjar plötsligen
visa sig ytterst nedslagen och melankolisk. En morgon frågar
den vackra grefvinnan honom, hvarföre han har undergått
en sådan förändring och hvad som är orsaken till hans sorg.
Efter många böner från den sköna damens sida och under
djupaste tysthetslöfte anförtror då Savary henne, att han är
förtviflad öfver att snart nödgas lemna både henne och S:t
Petersburg, ty kejsar Napoleon vore fast besluten att låta
hundratusen man inrycka i Ryssland, så framt icke czar
Alexander inom fjorton dagar uppfyllt sitt löfte att förklara
England krig. Så snart Savary gått, skyndade sig den polska
grefvinnan till sin intimaste väninna, furstinnan Narischkin,
kejsar Alexanders mätress, för att under djupaste tysthetslöfte
anförtro henne den fruktansvärda nyheten. Och från
furstinnan kom den fram till Alexander.
Då Savary följande dagen, som var en söndag, infann sig
på paraden, vinkade kejsar Alexander honom till sig och talade
mycket länge och mycket nådigt vid honom. Och fyra dagar
senare kunde Savary affärda en kurir till Paris med
underrättelsen, att Ryssland ändtligen förklarat England krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
