Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af --a--g. Winyantha. (Forts. fr. sid. 221.) - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 191.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sjuke genom att draga bort handen undan hans hufvud.
Och han fortfor att ropa ut vilda ord och han förbannade
den helige Lakschmana, som ville röfva af honom ungdommen,
lifvets skönaste blomma. "Konungens ungdom", utropade han,
liksom det icke funnes nog af Sudras, af usla slafvar, för
hvilka ungdommen ägde intet värde. "Ha", skrek han med
fördubblad vildhet, »se, se, ingen af dem ger frivilligt sin
ungdom för mig! Se, se, thronen inbjuder mig, makt och ära
vinka mig, de skönaste korallläppar, de mest blixtrande blickar,
de fylligaste armar inbjuda mig till mina qvinnors boning,
nöjets bägare vinkar, ha, mot allt detta att betala blott ett
lifs ungdom - nej - nej, icke gifver jag bort min ungdom,
min kraft, mitt lifs värde och glans» –––- - och utmattad
nedsjönk den stormande och insomnade slutligen tungt.
Med bäfvan och undran lyssnade den unga qvinnan, en
aning uppsteg i hennes sinne. Hon reste sig tyst, betäckte
hufvudet med slöjan, och med hastande steg ilade hon till
den heliga flodens strand. Bäfvande nalkades hon den vise.
»Höge vise, guds man, vredgas icke, att en qvinna vågar
störa dina betraktelser! Helige, se, mitt anlete är ungt, i mitt
hjerta bor vår. Säg, är väl en qvinnas ungdom en gåfva nog
stor, för att åt Ardschuma återköpa den lycka, som han åtrår?
Med glädje vill jag för honom offra den. Måtte andarna icke
försmå offret!»
Och se, i den vises anlete, der sedan många tiders lopp
intet uttryck af en rörelse i sinnet förändrat minsta drag,
der syntes som en gryende ljusning, då han svarade: »Unga
qvinna, vet du väl, att af skaparens gåfvor skönheten är den
högsta, han gifvit qvinnan? Vet du väl, att i mannens öga den
gamla qvinnan är en styggelse? Vet du väl, att med
ungdommen förgår skönheten, och att för den gamla icke skall
finnas ett rum i konung Ardschumas hjerta.»
Winyanthas blick hade sjunkit ned mot stoftet. Hon
betäckte sitt anlete med handen, och tårar, bittra som de, hvilka
droppa från den sårade aloen, nedföllo emellan de späda
fingrarna, liksom daggperlorna ur liljans kalk neddroppa mellan
de hvita bladen. Men åter blickade hon upp och sade med
ljuf, men låg röst: »Fader, det är för hans sällhet, jag vill
offra allt, till och med den kärlek, han gifvit mig.» Och hon
nedsjönk på gräsets bädd, den skönaste bland sina
blomstersyskon, snart en blomma vissnad för öknens brännande vind.
Tid har förgått, men icke många år hafva skiftat, och
redan fälles konung Ardschuma, den höge, den mäktige, af en
ännu mäktigare, af Jama, dödens obetvingelige gud, mot hvilken
hvarken ungdom, makt, rikedom eller ära skydda.
Och högt klagade folket, att den store konungen var
död. Och bålet restes af välluktande sandelträd och dyrbara
kryddor. Men högst uppe på bålet syntes öfver mängdens
hufvuden den döde, sittande i praktfull drägt. Redan
nalkades det tåg, som vid smattrande instrumenters och
trummors ljud till bålet skulle föra konungens maka, den
sköna Aditi. Blek var den unga, men i hennes öga brann
en dunkel glöd. Vänner och anförvandter omgåfvo henne
och eldade hennes mod med beskrifningar om den ära, som
väntade henne och som skulle med sitt sken bestråla hela
hennes slägt.
Se, då trängde sig, genom hopen af omgifvande
menniskor, en gammal qvinna, lutad mot en käpp. »Gifven rum»,
sade hon, »mig tillhör att dö med min konung och herre.
Under loppet af flera månhvarf var jag hans enda hustru,
min rätt är att få dö med honom.»
»Qvinnan är vansinnig», ropade^ konungens män, "jagen
henne bort! En skamfläck för konungens minne vore att tro,
det han till hustru skulle ägt en gammal skråpuk.»
Men allt närmare och närmare trängde sig qvinnan, och en
hvar skydde att förgripa sig på den, som gudarna tecknat med
vansinnets helgd. Trängsel uppstod, tåget, som ledsagade den
unga enkan, kom i någon oordning och stannade, och hon
kastade en blick mot bålet, der i samma ögonblick en klar
låga uppflammade. Med ett skri störtade hon tillsamman,
och anförvandterna samlades omkring henne, för att återkalla
henne till lifvet.
Den gamla qvinnan hade ryckt facklan ur handen på en
af de kring bålet ställda männen, hon hade kastat den in i
hopen af lätta, brännbara ämnen; inom ett ögonblick stod
bålet inhöljdt i lågor, och männen veko tillbaka för hettan.
Mellan flammorna såg man den åldriga skepnaden stiga
upp för bålets trappor och, knäböjande, i sina armar sluta
den döde. Lågorna slogo tillsamman, intet syntes mer.
–––
Så säga orden, som fädrens visdom talat: »Sitta är bättre
än springa, ligga bättre än sitta, sofva bättre än vaka, men
dö är af allting det bästa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>