- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
227

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af --a--g. Winyantha. (Forts. fr. sid. 221.) - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 191.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den sjuke genom att draga bort handen undan hans hufvud.
Och han fortfor att ropa ut vilda ord och han förbannade
den helige Lakschmana, som ville röfva af honom ungdommen,
lifvets skönaste blomma. "Konungens ungdom", utropade han,
liksom det icke funnes nog af Sudras, af usla slafvar, för
hvilka ungdommen ägde intet värde. "Ha", skrek han med
fördubblad vildhet, »se, se, ingen af dem ger frivilligt sin
ungdom för mig! Se, se, thronen inbjuder mig, makt och ära
vinka mig, de skönaste korallläppar, de mest blixtrande blickar,
de fylligaste armar inbjuda mig till mina qvinnors boning,
nöjets bägare vinkar, ha, mot allt detta att betala blott ett
lifs ungdom - nej - nej, icke gifver jag bort min ungdom,
min kraft, mitt lifs värde och glans» –––- - och utmattad
nedsjönk den stormande och insomnade slutligen tungt.

Med bäfvan och undran lyssnade den unga qvinnan, en
aning uppsteg i hennes sinne. Hon reste sig tyst, betäckte
hufvudet med slöjan, och med hastande steg ilade hon till
den heliga flodens strand. Bäfvande nalkades hon den vise.

»Höge vise, guds man, vredgas icke, att en qvinna vågar
störa dina betraktelser! Helige, se, mitt anlete är ungt, i mitt
hjerta bor vår. Säg, är väl en qvinnas ungdom en gåfva nog
stor, för att åt Ardschuma återköpa den lycka, som han åtrår?
Med glädje vill jag för honom offra den. Måtte andarna icke
försmå offret!»

Och se, i den vises anlete, der sedan många tiders lopp
intet uttryck af en rörelse i sinnet förändrat minsta drag,
der syntes som en gryende ljusning, då han svarade: »Unga
qvinna, vet du väl, att af skaparens gåfvor skönheten är den
högsta, han gifvit qvinnan? Vet du väl, att i mannens öga den
gamla qvinnan är en styggelse? Vet du väl, att med
ungdommen förgår skönheten, och att för den gamla icke skall
finnas ett rum i konung Ardschumas hjerta.»

Winyanthas blick hade sjunkit ned mot stoftet. Hon
betäckte sitt anlete med handen, och tårar, bittra som de, hvilka
droppa från den sårade aloen, nedföllo emellan de späda
fingrarna, liksom daggperlorna ur liljans kalk neddroppa mellan
de hvita bladen. Men åter blickade hon upp och sade med
ljuf, men låg röst: »Fader, det är för hans sällhet, jag vill
offra allt, till och med den kärlek, han gifvit mig.» Och hon
nedsjönk på gräsets bädd, den skönaste bland sina
blomstersyskon, snart en blomma vissnad för öknens brännande vind.

Tid har förgått, men icke många år hafva skiftat, och
redan fälles konung Ardschuma, den höge, den mäktige, af en
ännu mäktigare, af Jama, dödens obetvingelige gud, mot hvilken
hvarken ungdom, makt, rikedom eller ära skydda.

Och högt klagade folket, att den store konungen var
död. Och bålet restes af välluktande sandelträd och dyrbara
kryddor. Men högst uppe på bålet syntes öfver mängdens
hufvuden den döde, sittande i praktfull drägt. Redan
nalkades det tåg, som vid smattrande instrumenters och
trummors ljud till bålet skulle föra konungens maka, den
sköna Aditi. Blek var den unga, men i hennes öga brann
en dunkel glöd. Vänner och anförvandter omgåfvo henne
och eldade hennes mod med beskrifningar om den ära, som
väntade henne och som skulle med sitt sken bestråla hela
hennes slägt.

Se, då trängde sig, genom hopen af omgifvande
menniskor, en gammal qvinna, lutad mot en käpp. »Gifven rum»,
sade hon, »mig tillhör att dö med min konung och herre.
Under loppet af flera månhvarf var jag hans enda hustru,
min rätt är att få dö med honom.»

»Qvinnan är vansinnig», ropade^ konungens män, "jagen
henne bort! En skamfläck för konungens minne vore att tro,
det han till hustru skulle ägt en gammal skråpuk.»

Men allt närmare och närmare trängde sig qvinnan, och en
hvar skydde att förgripa sig på den, som gudarna tecknat med
vansinnets helgd. Trängsel uppstod, tåget, som ledsagade den
unga enkan, kom i någon oordning och stannade, och hon
kastade en blick mot bålet, der i samma ögonblick en klar
låga uppflammade. Med ett skri störtade hon tillsamman,
och anförvandterna samlades omkring henne, för att återkalla
henne till lifvet.

Den gamla qvinnan hade ryckt facklan ur handen på en
af de kring bålet ställda männen, hon hade kastat den in i
hopen af lätta, brännbara ämnen; inom ett ögonblick stod
bålet inhöljdt i lågor, och männen veko tillbaka för hettan.

Mellan flammorna såg man den åldriga skepnaden stiga
upp för bålets trappor och, knäböjande, i sina armar sluta
den döde. Lågorna slogo tillsamman, intet syntes mer.

–––
Så säga orden, som fädrens visdom talat: »Sitta är bättre
än springa, ligga bättre än sitta, sofva bättre än vaka, men
dö är af allting det bästa.»

*



Från Orenburg till Samarkand.

Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn.

(Forts. fr. sid. 191.)

Den 23 April begåfvo vi oss till Afrosiab, der
Samarkand fordom låg på ringa afstånd från sin nuvarande
plats. Vid der nyligen anställda gräfningar har man
funnit emaljeradt tegel, lemningar af lergods och glas samt en
stor mängd grekisk-baktriska och andra mynt. Det berättas,
att Afrosiab var en förfärlig jätte, hvilken, under det han
belägrade det gamla Samarkand, blef förgrymmad öfver
dess envisa motstånd och betäckte det med den sand, hvari det nu
ligger begrafvet. Han var så väldig, förmäler sägnen, att då
han satt på bergets topp, badades hans fötter af en nere i
dalen rinnande flod. Ännu i denna dag ser man der en
vattenpöl, hvari hans tår fuktats, och dit begifva sig
infödingarna för att bada.

Det hade öfverenskommits, att vi skulle stanna någon
tid i Samarkand och under vår vistelse derstädes begifva
oss till Zerafschanbergen, hvilka utgöra en del af Tian-Kau.
Vi bröto således upp klockan tre på eftermiddagen den 26
April, för att i tarantass färdas ända till Pendjekend. Vi
foro genom hela staden och kommo sedan ut på landsbygden.
Här skulle man kunna tro sig vara i Europa, ty jorden är
beundransvärdt odlad, och det genom kanaler afledda vattnet
bildar tusentals små floder.

Sedan vi farit genom några tadjikbyar med dyster
prägel, anlände vi till den första hållplatsen, hvilken såg
Öfvers, af C. A. Swahn.

(Forts.fr.sid. 191.)

mycket torftig ut. vi funno der några af odlingsbar jord
genomskurna stepper, och vägarna voro goda. Innan man
kommer in bland bergen, måste man öfvergå två i Zerafschan
utfallande floder. Zerafschanbergens vackra och höga toppar,
som jag så länge beundrat på afstånd, kunde jag nu beskåda
i allsköns ro; till höger hade jag Zerafschankedjan, som vi
skulle besöka följande dag, och till venster Turkestanbergen.
En stund senare voro vi uppe på kammen af en bland de
talrika kedjor, som bilda bergens första afsattser. I fjärran
rann floden; nedanför våra fötter syntes en by med ängar,
träd och boskapshjordar; omkring oss flaxade korpar med
turkosblå rygg och gulaktiga vingar; öfver oss kretsade örnarna,
hvilka gjort oss sällskap.

Vid nattens inbrott uppnådde vi Pendjekend. Hela den
följande dagens morgon använde vi till att mäta
galtschaskallar. Det var högst kostligt att se dessa bergsbors
förvåning, då min man stack några kopek i handen på dem.
De ville icke rätt tro sina egna ögon, deras muselmanska
lugn var bragt ur jämnvigten. Vana att göra allt på
befallning, kunde de icke fatta, att man vedergällde dem för deras
tjenstaktighet.

Pendjekend är en liten fästning på Zerafschans venstra
strand och ligger ungefär sex svenska mil från Samarkand.
Staden med samma namn vattnas af en från Altabbergen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free