- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
243

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningkrukan. En byhistoria, upptecknad af Gubben. Noach. - Vid Kinnekulle.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Träd fram till skranket.» Häradshöfdingens röst lät
helt mild och uppmuntrande. »Nå, Lars Larsson, hvarföre
kallade du nyss den vansinnige gossen här för tjufunge?»

»För det hans far och mor och bröderna äro
öfverbevista om stöld af krukan», svarade Lars, som hade egen
lagbok och hvar dag kunde vänta att blifva nämndeman.

»Jaså, men hur vågade du tala till domstolen, utan att
vara tillfrågad?»

»Åh, det måtte väl en fri bonde ha rättighet till»,
svarade Lars spotskt; »det är väl ändå vi fribönder, som
få kläda och föda herrskapet, skulle jag tro.»

Under andra omständigheter skulle Stor-Lars visst icke
talat så djerft, men här såg han allas ögon riktade på sig,
och det gick icke an numera, att falla undan för dommaren,
tyckte han. Skulle det ock i värsta fall blifva några
riksdalers böter för vanvördigt uppträdande inför rätta, så hvad
gjorde det? Socknen skulle nog tacka honom.

»Akta dig, Lars Larsson!» varnade dommaren. »Dina
djerfva ord kunna komma att stå dig dyrt.»

Stor-Lars började känna sig besvärad. Icke för det han
var rädd - denna känsla hade han aldrig erfarit, om ej
som barn - men det kändes ändå mindre behagligt, att
likasom stå som anklagad på samma gång, som Fattig-Lasse,
och i dennes och hela familjens, att nu icke räkna
åhörarnas, närvaro få uppbära skurpens. Han hade aldrig varit ute
för en dylik knipa förr, men han kände också, att det nu
gällde att med morskhet hålla dommaren stången, om han ej
ville se sig ohjelpligen störtad i allmänhetens ögon. Gaf han
sig och föll till bönboken, så skulle ju det i morgon dag vara
kändt i hvar by, och farväl då med anseendet.

»Akta sig sjelf, dommaren», svarade derföre Stor-Lars i
sin förra, spotska ton, »det vill väl andra karlar till än så,
att huta åt en fribonde.»

»Hvad, jag tror du vågar hota domstolen?» ,

»En så’n här rätt vill jag inte ge två styfver för, var
så god och håll till godo!»

»Akta sig, Lars Larsson, annars slutar den här leken
aldrig väl!» förmanade ännu en gång dommaren.

»Åh, strunt, fast jag inte lefver på mutor, som dommarn
gör, så får jag väl lefva ändå.»

»Du påstår, att jag i embetets utöfning tager mutor?»

»Ja, det gör jag», svarade Lars Larsson, allt mera
upphetsad öfver, att finna sig ha gått för långt, utan att dock
kunna återvända. Hans enda tröst var, att hans
förolämpningar blott skulle vålla böter, och dem hade han nog råd med.

»Du påstår kanske också», sporde dommaren listigt, »att
äfven nämnden tager mutor?»

"Sådan herre, sådan dräng», svarade Stor-Lars.

»Tingsvaktmästare!» ropade dommaren.

Denne framträdde.

»Kalla in fångföraren.»

För ett ögonblick klack det till i Stor-Lars’ bröst, men
han lugnade sig genast, det kunde ju omöjligen gälla honom,
som var fri och egen bonde. Nej, det gällde nog Fattig-Lasse
och hans patrask, trodde han, och af samma mening var
tingsmenigheten.

Nu framträdde fångföraren och styrde sina steg mot den
häktade. Han trodde, att ransakningen var slut för dagen.

»Tag af fången hans bojor», befallde domaren.

»Rist bara på dig, far, så går det lika bra», menade
Olle, som ännu befann sig bland åhörarna.

»Så, ja, gå nu och fängsla den här mannen», dommaren
pekade på den bleknande Stor-Lars, »länsmannen yrkar ansvar
på honom för det han offentligt beskyllt domstolen för att
taga mutor.»

Länsmannen bugade sig. Han hade väl aldrig öppnat
sin mun till något yrkande i detta hänseende, men på den
tiden brukade dommarena ofta styra och ställa äfven för
en drumlig åklagare, och här dugde alltså ingen invändning.

När Stor-Lars under allmänhetens förvåning, nästan
häpnad, fängslad utfördes, så gnisslade han af skam och vrede.
»Vänta du, din djefvul», ropade han åt dommaren, »jag träffar
dig nog, din skurk!»

Äfven detta fördes till protokollet.

När Stor-Lars var utförd, fortsattes ransakningen med
den anklagade.

»Hvad var det du mente med, att du skulle ha fått
penningarna af dina söner och dessa i sin ordning fått dem
af sin mor?»

»Dermed menar jag», svarade Lars ödmjukt, men tryggt,
»att elfva starka och arbetssamma pojkar kunna draga många
slantar till sin fars sparbössa. Så hafva mina nu gjort, allt
sedan de kunnat hjelpa till vid göromålen, och Gud har i nåd
välsignat vårt arbete. Utom det jag utbetalt för hästarna, har
jag väl ännu några hundra qvar. Och hvad mor beträffar»,
fortfor Lars, i det han kastade en tacksam och rörd blick på
sin hustru, »så är det henne, jag har att tacka för barnen,
och derför sa’ jag, att penningarna först kommit från henne.»

Dommaren nickade och kastade ännu en gång en blick
på prestbeviset. Derpå vände han sig till länsmannen.

»Hur vågade ni häkta denne man på blott och bart ett
löst rykte?»

»Stor-Lars angaf honom», stammade länsmannen, som
nu fann turen kommen till sig.

»Vidhåller ni anklagelsen?» Svaret låg i den ton,
hvarmed frågan framställdes.

»Nej, jag afstår», förklarade åklagaren häpen.

»Nå, då är du fri, min vän», sade dommaren vänligt till
Fattig-Lasse, »jag kunde väl tro, jag, att allt berodde på
sqvaller och afundsjuka.»

Lars bugade sig och gick ut sida vid sida om hustrun,
som grät i glädje. När de kommo ut på gården, var der
mycket tal om Stor-Lars’ häktande, och då Olle hörde det,
gnuggade han förnöjd händerna, och sade:

»Det fick han bara för det, att han gaf mig sump och
mögliga skorpor!»

*



Vid Kinnekulle.

Efter den allt förhärjande syndafloden var Kinnekulle
den första plats i norden, som blef bebodd. Det var
en qvartett af jättar, som der slog sig ned, nämnligen
Kinne, Helle, Gomer och Mare, efter hvilka man ännu i dag
har ortnamnen: Kinnekulle, Hellekis, Gom eller Gum samt
Martorp. Mares dotter Essa skall dessutom hafva gifvit namn
åt Essgärdet, ett annat ställe i trakten.

En gammal saga uppdrager dessa egendomliga och
förvirrade grundlinier till Kinnekulles första historia, men som
en äkta vestgötska låter hon nog rätt mycket pruta med
sig. Språkforskningen har dessutom för länge sedan slagit
henne på fingrarna ganska bastant och upplyst om, att kinæ
eller kinne är ett anglosachsiskt ord, härledt från kynda
eller kinda och betecknande ett afbrändt ställe eller svedje-
land. Vi hafva häri en mycket naturligare och antagligare
förklaring till namnets uppkomst. Det är för öfrigt kändt,
att Kinnekulle i äldsta tider bar namnet Kindaberg, hvilket
redan i Sigfridslegenden står omtaladt.

Anledningen till namnet må emellertid varit hvilken som
hälst, säkert och allmänt erkändt är, att Kinnekulle, som
förut med ord och bild beskrifvits i denna tidskrift,
årgångarna 1866 och 1875, utgör ett af vårt lands på samma
gång egendomligaste och vackraste berg, alla vestgötars
stolthet, alla lustresandes förtjusning och genom sin rikedom på
ovanliga naturalster en gerna besökt fyndort för alla unga
herrar med portörer på ryggen. Förr i tiden, före
1850-talet, var det åtminstone bland den studerande ungdommen i
mellersta Sverige någonting ganska vanligt att under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free