Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
249
»Nå, käre vän, hvad åstundar du? Tala om det, så skall
jag uppmärksamt höra på.»
»Jo, mästare, saken är den, att en stor olycka har skett:
de fördömda opritschnikerna hafva gripit min herre, fängslat
honom och fört honom till slobodan, der han nu förmodligen
sitter i fängelse med bekymmer i sitt hjerta. Och Gud allena
vet, hvarför han sitter der, ty han har hvarken förgått sig mot
tsaren eller staten, utan endast ställt sig på rättens och
rättvisans sida, i det att han försvarade bojaren Morosoff och
hans bojarinja, då de fördömda lömskt angrepo dem midt
under en glad fest och helt och hållet förstörde deras hus.»
Mjölnarens ögon antogo ett högst sällsamt uttryck och
han sade:
"Det är illa, kamrat, mycket illa för rudan, när hon
simmar åt ett håll, der buller hörs. Det är illa för din furste
att sitta i mörkt fängelse, sämre för Morosoff att förlora sin
unga hustru, men ännu sämre för Vjäsemski, att han bortfört
en annans hustru.»
Mikael gjorde stora ögon och sade:
»Men hur vet du, att Vjäsemski bortfört Morosoffs hustru?
Det har jag ju ännu ej talat om för dig.»
»Ack, kamrat, jag vet icke endast det, som man förtäljer
mig; ibland ger det eko här i trakten, när något buller
uppstår långt bort i skogen. När vattnet under qvarnhjulet
förminskas, kommer detta sig deraf, att torka råder i bergstrakter
hundra werst borta, hvilket kommer att medföra en dålig skörd.
En gammal man, som i likhet med mig lefver för sig sjelf,
hör gräset växa och lär sig se verkan af orsaken.»
»Nå väl, mästare, då vet du kanhända också, hur man
skall hjelpa bojaren. Jag har grubblat både hit och dit och
nästan sönderplågat mitt stackars hufvud, men jag har ej
kunnat finna på något medel. Då sade jag till mig sjelf: det
är bäst, att du uppsöker den hederlige mjölnaren och frågar
honom till råds. Äfven har jag tänkt på den der andra
hederlige karlen, som förde oss hit till dig. Vid ett tillfälle
sade han till mig: ’Om bojaren behöfver mig, så kom hit till
qvarnen och fråga den beskedlige gubben, hvar Vanjuka
Persten står att finna, ty jag skulle gerna göra din herre en
tjenst, ja, jag kunde gifva mitt lif för en sådan man´- Och
derför har jag nu kommit till dig, mästare, och ber dig säga
mig, hur jag skall ställa till för att befria bojaren. Känner
du något verksamt medel, så förgäter furst Nikita
Romanovitsch det aldrig, och äfven jag, stackars fattig f-n, skall hela
mitt lif vara din ödmjuke tjenare.» . . .
I sitt inre tillfogade Mikael:
»Måtte jorden uppsluka dig, gamle skurk, som jag måste
bocka mig så mycket och vifta svans för!»
»Nå ja, far lille, hvarför skulle man ej försöka att åter
afvända olyckan? Saken är mycket invecklad, det måste jag
säga; men med en tång kan man taga grytan från elden, och
det händer ej sällan, att ett sädeskorn kommer undan
qvarnstenen alldeles oskadadt. Allt är möjligt, bara man har tur.»
»Ja, så är det, mästare. Om tuppen har tur, så lägger
han till och med ägg, men har han otur, så kan till och med
en skalbagge stöta ihjäl honom. Emellertid ber och besvär
jag dig att kort och på saken säga, hvad jag nu skall göra.»
Mjölnaren lät hufvudet sjunka ned på bröstet och tycktes
lyssna till hjulets buller. Några minuter förflöto. Gubben
vaggade hit och dit med hufvudet och sade utan att gifva akt
på Mikael:
»Hjulet kretsar och kretsar: hvad som var öfverst skall
komma under, och hvad som var under skall komma öfverst.
Jag hör klockorna ljuda i fjärran - ringer det till en
begrafning eller till ett bröllop, och hvem firar bröllop eller hvem
skall begrafvas? Jag kan ej höra det, vattnet brusar, tjocka
dimmor hindra mig att se det... Fjärran ifrån flyga korparna
hit, de kalla hvarandra samman till kräsligt gästabud, men
hvem skola de sönderslita, på hvem skola de uthacka ögonen?
De veta det ej sjelfva, de flyga och kraxa... Bilan är slipad,
bödeln står färdig: öfver ekbräderna flyter varmt blod i bäckar,
med ett slag flyga hufvudena från skuldrorna, men jag vet ej
hvilka hufvuden.»
Mikael ryste och utbrast:
»Hvad säger du, far lille? Du mumlar ju, som folk brukar
göra under en likvaka!»
Mjölnaren tycktes emellertid ej höra, hvad Mikael sade.
Han yttrade ingenting vidare, men hans läppar rörde sig
fortfarande, som om han talade för sig sjelf, och hans gråa ögon
voro skumma, de tycktes ingenting se, utan endast stirra i
tomma rymden.
»Far lille, hör, far lille!» ropade Mikael och drog honom
i armen.
»Ah!» utstötte mjölnaren och vände sig om till Mikael,
liksom om han nu såge honom för första gången.
»Hvad mumlar du, far lille?»
»Ack, kamrat, man hör mycket, men man säger litet.
Begif dig nu af på den väg, som leder förbi tallen der. Gå
hela tiden rätt fram. Till höger och venster ser du en mängd
bivägar, men gå hela tiden rätt fram, och när du har
tillryggalaggt fem verst, får du något på sidan se en liten hydda,
och i denna hydda finner du ingen enda lefvande själ. Stanna
der till natten; sedan komma några bra karlar, af hvilka du
får veta mer. På återvägen kommer du här förbi, så skall
du finna arbete: paradisfågeln har åter undsluppit röfvaren,
den för du till konungen af Dalmatien, och belöningen dela vi.»
Och utan att vänta på svar gick den gamle in i qvarnen
igen och reglade igen dörren efter sig.
»Far lille», skrek Mikael efter honom, »förklara dig
tydligare - hvilka karlar menar du, och hvilken fågel talar
du om?»
Men mjölnaren svarade ej, och så mycket än Mikael
ansträngde sin hörsel, förnam han ingenting annat än vattnets
plaskande och hjulens knarrande.
»Jo, ser man på bara, hvilket afgrundsfoster!» tänkte
den gamla krigaren. »Hvart skickar han mig egentligen?
’Fem verst härifrån ligger en hydda, vänta der till natten’,
och hvad vidare kommer att ske, må f-n sjelf veta. Jag
skulle ha’ god lust att skicka dig sjelf dit, gamla uggla.
Vore det inte fråga om bojaren, så skulle du få se på en
annan dans. Jo, det är en snygg patron - tvi! Nå, nå,
Galka, det återstår oss väl intet annat, än att ge oss i väg och
uppsöka den der fördömda hyddan.»
Och Mikael steg åter till häst, började hvissla och red
raskt in i skogen i den riktning, som mjölnaren angifvit.
XIX
Ryssen glömer aldrig en välgerning
Det var redan sent, när Mikael något på sidan om vägen
märkte en svart och nedrökt hydda, som snarare liknade en
ofantlig, halfstekt svamp, än en menniskoboning. Solen hade
redan gått ned, och på en liten slätt i närheten höjde sig
töckenstrimmor öfver det höga gräset. Luften var frisk och
fuktig. Fåglarna hade redan inställt sång och qvitter; blott
några få uppstämde ännu tid efter annan sin qvällsvisa, men
insomnade på grenarna, innan de hunnit sluta den. Så
småningom förstummades äfven de, och under den allmänna
tystnaden förnam man ännu endast sorlet af en osynlig bäck och
understundom surrandet af någon skalbagge.
»Nu skulle vi alltså ha’ anländt till ort och ställe», sade
Mikael och såg sig om. »Här synes verkligen ej någon
lefvande själ. Nå, jag skall väl vänta och se till, hvem som
kommer, och hvilket råd jag får. Men om, hvad Gud förbjude,
någon kommer, som...bah! Jag behöfver inte vara rädd -
när man har sådan kroppsstyrka! Tänk, hur jag skulle ha’
vridit om nacken på den der mjölnaren, bara det inte hade
varit fråga om att rädda min herre!»
Mikael steg af hästen, sadlade af honom och lät honom
gå fritt omkring.
»Knapra du af gräset», sade han, »så skall jag gå in i
hyddan, ifall dörren ej är stängd, ty jag får lof att se efter,
om der ej finnes något öfver för mig. Köket är förmodligen
ej särdeles väl förseddt, men hungern är alltid en tråkig
följeslagare.»
Sv. Familj-Journ. 1882»
32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
