Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
250
Han stötte till den låga dörren med sin fot. Dess torra,
långt utdragna knarrande, som nästan liknade en menniskas
suck, återljöd på ett sällsamt sätt å denna menniskotomma ort.
När dörren ändtligen vred sig på sina gångjärn och slog emot
hyddans vägg, krökte Mikael sig och steg in. Djupt mörker
herrskade derinne, och en dunst, liksom af kallnad rök, slog
honom till mötes. Efter att en kort stund sökande hafva
trefvat omkring, fann han på bordet ett stycke bröd, som han
genast med god aptit förtärde. Derpå gick han fram till
eldstaden, letade i askan och fann der ett par ännu glimmande
kol. Med någon möda lyckades han blåsa eld i dem och
tände derefter på en torrvedssticka, som satt instucken öfver
en bänk. Mellan eldstaden och väggen befann sig en
hängställning, och på densamma hängde åtskilliga klädesplagg,
bland annat en brokadkaftan af så elegant form, som om den
varit afsedd för en bojar. På väggen hängde en missjurka
eller pansarmössa med rik guldinläggning. Hvad som emellertid
framför allt ådrog sig Mikaels uppmärksamhet och i någon
mån försonade honom med sin obekante värd, det var en i
ett hörn stående, af rök fullständigt nedsvärtad helgonbild.
Mikael gjorde några gånger korstecknet framför denna, släckte
derpå ut torrvedsstickan, lade sig ned på bänken, sträckte på
sig, gäspade och sof redan efter få ögonblick den rättfärdiges
sömn. Men sedan han sofvit i allsköns lugn och ro en kort
stund, kastades han helt plötsligt af en häftig stöt i sidan utan
omständigheter ned från bänken. Fullkomligt vaken, rusade
Mikael upp från golfvet och skrek:
"Hvad är meningen med det? Hvem är det som knuffas?
Akta, dig, du afgrundsfoster!»
Framför honom stod en starkt byggd sälle med tofvigt
skägg och en bred dolkknif vid gördeln. Karlen gjorde min
af att tilldela honom en ny knuff. Men en annan, ännu
kraftigare byggd, ung man, på hvars öfverläpp knappast det första
skäggfjunet var synligt, utbrast i det samma:
"Låt bli’ det der! Hvad har han gjort dig - hä?»
Med dessa ord knuffade han undan sin kamrat, ställde
sig framför Mikael och mönstrade honom med stora ögon.
»Han har redan grått hår!» anmärkte han med en viss
förvåning, blandad med aktning.
»Hvarför lägger du dig i den saken, din tölp?» utropade
den förste. »Är han kanske din far eller svärfar?»
»Ah, det är nog, att han är gammal - se bara på hans
gråa hår! Jag säger dig, rör honom inte, annars blir jag
ursinnig!»
Hopen, som trängt in i kojan, utbrast vid dessa ord i
högljuddt skratt, och en af dem sade:
»Ja, ja, akta dig, Klopko, ty om Mitka blir ursinnig, så
kommer det att gå dig illa. Ge dig du inte i slanger med
honom, min gosse lilla!»
»Må f-n ta’ honom!» genmälte Klopko och drog sig åt
sidan. »Är det för att till slut ta’ upp den der björnen i vårt
lag, som vi så länge left i skogarna?»
Några andra unga män, alla beväpnade, omringade nu
Mikael och betraktade honom med föga vänliga miner.
»Hvarifrån kommer den här läderlappen fladdrande?»
undrade en af dem och såg Mikael rakt i ansigtet. Denne tänkte:
»Jaså, det der är alltså mina herrar värdar - idel
röfvare!»
Högt sade han:
»God afton, godt folk! Hvar är den af er, som heter
Vanjuka Persten?»
»Huru - du vill tala med atamanen? Hvarför sade du
inte ifrån det genast? Hade du i tid fått upp näbben, så hade
du sluppit den der knuffen.»
»Der är atamanen», tillade en annan och pekade på
Persten, som just steg in, åtföljd af gamle Korschun.
»Ataman, här är en, som vill tala vid dig», ropade röfvarena.
Persten kastade en snabb blick på Mikael och kände
genast igen honom.
»Jaså, det är du, kamrat!» sade han. »Hjertligt
välkommen! Nå, hur befinner sig hans nåd fursten? Hur har
han mått sedan den dagen, då vi gemensamt garfvade huden på
Maljutas opritschniker? Jag skulle tro, att de fingo sina
mustiga slängar vid djefvulspölen! Skada bara, att Maljuta
kom undan oss, och att den här oxen Mitka lät Komjak slippa
undan. Jag tänker, att de inte hade befunnit sig särdeles
väl i våra händer. Och hvad vår lille far tsaren måtte ha’
gladt sig, när han återsåg sin son, sedan! Han torde ha’
gett furst Nikita en vacker belöning.»
»Ja visst», svarade Mikael suckande, »vår lille far, tsar
Ivan Yassiljevitsch - Gud låte honom behålla helsan! - gladde
sig så öfver sin sons räddning, att han alldeles glömde bort
min herre, och det tycks som om de fördömda opritschnikerna
blifvit mer rasande på honom, än någonsin. Nå, nå, de ha’
visserligen ingen synnerlig anledning att vara oss bevågna häller!
Först och främst spelade vi upp en ordentlig dans åt dem i
Medvedevka, derpå fick Maljuta en styf munfisk vid
djefvulspölen, och slutligen störde fursten i går deras nöjen i Moskva.
Men denna gång störtade sig de fördömda uslingarna öfver
honom i massa, tilltygade honom ganska illa och släpade honom
bunden med sig till slobodan. Detta skulle väl inte heller
haft så mycket att betyda, men den hundsonen Maljuta kommer
nog att göra allt, hvad i hans makt står, för att hämnas den
der munfisken.»
»Hm!» sade Persten och slog sig ned på bänken. »Tsaren
har alltså inte låtit hänga Maljuta? Hur kan det vara möjligt!
Nå, nå, han är ju hans herre!... Och hvad ämnar du taga
dig till? Sitter din herre i fängelse?»
»Ja, broder, i fängelse.»
»I det fängelset, som har sin ingång vid samma torg, der
Maljutas hus ligger?»
»Ja, just i det. Det är det fastaste af alla.»
»Och hvem har nyckeln - Maljuta?»
»Då vi voro i slobodan, såg jag flera gånger, att Gregor
Skuratoff gick till fängelset för att förhöra fångarna, och han
hade alltid nycklarna i sina händer. Men om natten bär
han dem till tsaren, som lägger dem under sin hufvudkudde.
»Men, för f-n», utbrast Persten, »hur skall man då kunna
befria fursten? Säg sjelf, hur det skall gå till att befria honom!»
Mikael ref sig bakom örat.
»Ja, du ser sjelf, att det är alldeles omöjligt!»
»Ja, jag ser det, men jag kan inte öfverlefva honom -
jag skall gå till min herre, lägga mitt gamla hufvud bredvid
hans och tjena honom på andra sidan grafven, om jag ej
längre kan göra det här i verlden.»
»Nå, nå, förtvifla inte genast för det! Det kan ju hända,
att fursten ännu inte befinner sig i fängelse, och då finns
ingen anledning att gråta. Men om han redan sitter i klämman,
så... låt mig tänka efter! Jag känner slobodan mycket noga,
ty i förra månaden förde jag dit en björn; äfven tsarens borg
känner jag, ty jag gaf noga akt på allt, emedan jag tänkte
för mig sjelf: förr eller senare kan jag få nytta häraf. Vänta,
låt mig tänka efter!»
Och Persten satte sig att grubbla. Plötsligt sprang han
upp och utbrast:
»Jag har det! Farbror Korschun, en gång har fursten
räddat oss båda från döden - nu har turen kommit till oss,
nu skola vi rädda honom! Yill du vara mig behjelplig i ett
kinkigt företag?»
Den gamle röfvaren rynkade pannan och skakade på sitt
hvita hufvud.
»Huru, Korschun, du vill inte?»
»Är du från dina sinnen, ataman, eller har du inte hört,
hvar fursten är inspärrad? Sade han inte, att nyckeln under
dagens lopp befinner sig i Maljutas händer och om natten
under tsarens hufvudkudde? Hvad står då att göra? Med
ett spö lyckas man inte slå in någon dörr. Är han förlorad,
så är han förlorad, och jag inser inte, hvarför äfven vi skulle
förolyckas. Hvad nytta har han deraf, att vi bli’ hängda?»
»Mycket rätt, Korschun, men ser du, ordspråket säger
inte förgäfves: den som betalar sina skulder, han ökar sin
förmögenhet. Hvar hade vi varit nu, om fursten inte räddat
oss? Jo, vi hade hängt i en björk, och vinden hade lekt med
våra benrangel. Och han - i hvilket läge befinner han sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
