Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
251
ej nu! Han tänker säkerligen: ’Ah, jag har en gång räddat
ett par bra karlar ur faran, nu komma de att rädda mig
igen´ - Men lemna vi honom i sticket och han blir förd till
schavotten, så säger han: ’Tvi, hvad är det för slags karlar!
Röfva och brandskatta, det förstå de sig på, men de
välgerningar, som man bevisar dem, förgäta de. Oskyldigt blod
kunna de utgjuta’ - säger han - ’men att befria en
medkristen, det är inte deras sak. Sannerligen jag hos Gud skall
inlägga ett enda godt ord för de der herrarna! Måtte förderf
och undergång bli’ deras lott både i denna och den tillkommande
verlden!’ Så kommer fursten att säga."
Korschuns panna mulnade allt mer. Man såg på hans
hårda, stränga drag, att han kämpade en svår kamp med sig
sjelf. Persten hade påtagligen anslagit en känslig sträng i
hans förhärdade hjerta. Men kampen var ej af lång varaktighet:
efter en beslutsam åtbörd med handen rätade gubben upp
hufvudet och sade:
»Nej, broder, det är ett vansinnigt företag! Skjortan
sitter min kropp närmare än rocken - jag går inte med!»
»Inte? Nå, så låt bli’ då», sade Persten. »Vi skola vänta
till i morgon, så kanske vi hitta på något annat medel, ty
morgonen är visare än aftonen. Och nu, gossar, är det tid
att lägga sig och sofva. Den, som ännu kan bedja, han må
först göra sin bön - der står helgonbilden - och den, som ej
längre kan det, lägge sig genast till hvila.»
Atamanen såg på Korschun med förstulna blickar. Det
var påtagligt, att han kände någon hemlighet, som rörde den
gamle mannen, ty denne ryckte till en smula, när höfdingens
blick träffade honom, hvarpå han, för att ingen skulle märka
hans upprörda tillstånd, började gäspa högljudt och derpå
med dämpad stämma mumla något för sig sjelf. Röfvarena
stego upp, några sträckte genast ut sig på bänkarna, andra
deremot knäböjde dessförinnan framför helgonbilden och bådo
en lång stund. Bland de sistnämnda befann sig äfven Mitka.
Gång på gång knäböjde han med största andakt, och om ej
hans drägt och utrustning i öfrigt förrådt, hvilket yrke han
bedref, så skulle ingen på detta godmodiga ansigte hafva kännt
igen en röfvare. Så var det ej med den gamle Korschun.
När alla hade laggt sig att sofva, iakttog Mikael vid det svaga
skenet af spiselelden, att gubben satte sig upp på bänken och
steg fram till bilden. Han gjorde flera gånger korstecknet,
mumlade några ord och utbrast ändtligen full af vrede:
»Nej, jag kan inte! Och ändå hade jag hoppats, att det
i dag skulle lyckas mig.»
Ännu länge hörde Mikael den gamla Korschun vända
sig från ena sidan till den andra och fortfarande tala sakta
för sig sjelf; han fann tydligen ingen ro. Redan före den nya
dagens gryning väckte han Persten, sägande:
»Ataman, hör på, ataman!»
»Hvad vill du, farbror?»
»Jag går med dig; för mig, hvart du behagar.»
»Huru - du är nu villig?»
»Ja, jag kan inte sofva! Jag har nu inte på många nätter
förmått sluta till mina ögon.»
»Men kanske du kommer på andra tankar igen?»
»Jag har ju sagt, att jag går med - alltså går jag med.»
»Godt, farbror Korschun, jag tackar dig! Nu behöfva vi
bara en kamrat till, så äro vi fulltaliga. Är natten långt
framskriden?»
»Jag hör redan fåglarna qvittra.»
»Då hafva vi sofvit länge nog... Mitka!»
Samtidigt gaf Persten den tilltalade en knuff i sidan.
»Ja-a», svarade den unge mannen, i det han slog upp ögonen.
»Vill du följa med oss?»
»Hvart då?»
»Det angår dig inte. Jag frågar, om du vill följa med
farbror Korschun och mig.»
"Ja», svarade Mitka, gäspade och satte sig upp på bänken.
»Bravo, ett sådant svar tycker jag om! Gå, dit man för
dig, och fråga inte först, hvart det bär. Visserligen kommer
du att få halsen knäckt, men det angår icke dig - det är vi,
som skola sörja för, hvad som är dig bäst och nyttigast. Men
kom ihåg det, att om du smyger dig undan, så kallar jag dig
en krabba.»
»Då får du kalla mig en krabba.»
Efter detta samtal började röfvarena kläda på sig.
XX.
Muntra, bröder.
I ett djupt liggande, mörkt fängelse, hvars fuktiga väggar
voro betäckta med mossa, satt fursten fängslad till händer och
fötter och afvaktade döden. Han hade ej längre så noga reda
på, huru lång tid som förflutit efter hans fängslande, ty
dagsljuset trängde ej in i den underjordiska fängelsehålan.
Emellertid nåddes hans öra tid efter annan af i fjärran ringande
klockors ton, och efter detta döfva, svaga ljud beräknade han,
att han måtte hafva befunnit sig i fängelset tre dagars tid.
Brödet, som man kastat åt honom, var för länge sedan
förtärdt, hans vattenkruka hade redan länge stått tom, och han
började redan plågas af hunger och törst, när ett ovanligt
buller väckte hans uppmärksamhet: ett lås öppnades öfver
hans hufvud. Fängelsets första eller yttersta dörr knarrade
på sina hakar. Bullret kom närmare; åter öppnades ett lås,
och den andra dörren knarrade. Ändtligen öppnades äfven
den tredje dörren, och steg hördes i den trappa, som ledde
ned till hans eget fängelserum. Genom den sista dörrens
sprickor skimrade ljus, en nyckel vreds om under ett gnisslande
ljud, järnreglar skötos tillbaka, de förrostade dörrhakarna
suckade, och ett outhärdligt skarpt ljus bländade plötsligt
Serebränys ögon.
Då han tog bort händerna, med hvilka han ofrivilligt
betäckt sina ögon, stodo Maljuta Skuratoff och Boris Godunoff
framför honom. Bödeln, som åtföljde dem, höll en beckfackla
högt öfver deras hufvuden. Med korslagda armar stod Maljuta
och såg Serebräny leende i ansigtet; hans pupiller tycktes först
sammandraga och derpå åter utvidga sig.
»God dag, käre furste», sade han med en stämma, hvars
make Nikita ännu aldrig hört. Det var en vedervärdigt
känslosam, vekt inställsam stämma, som erinrade om kattens
blodtörstiga jamande, när han närmar sig fällan, der hans offer
sitter fånget. Serebräny ryste ofrivilligt, men Godunoffs anblick
lugnade honom i någon mån. Han vände sig bort från Maljuta
och sade:
»Jag tackar dig, Boris, att du besöker mig. Nu skall
det bli’ mig lättare att dö.»
Samtidigt räckte han Godunoff sin fängslade hand. Men
Boris drog sig tillbaka, och hans järnhårda drag röjde ej det
ringaste deltagande för Nikita. Serebränys hand föll ned på
knäet, hvarvid kedjan, med hvilken den var fängslad, skramlade
på ett hemskt sätt. Fursten yttrade i förebrående ton:
»Jag trodde ej, Boris Godunoff, att du skulle förneka
mig. Eller har du kommit hit för att vara närvarande vid
min afrättning?»
»Jag har kommit hit med Skuratoff för att vara
närvarande vid ditt förhör», svarade Godunoff kallt. »Hvad du
menar med förneka, begriper jag ej; jag har aldrig haft något
gemensamt med dig, och det var endast min kännedom om
tsarens mildhet, som förmådde mig att för någon tid hindra
verkställandet af dödsstraffet, hvaraf du gjort dig förtjent.»
Nikitas hjerta sammandrogs på ett smärsamt sätt; denna
förändring i Godunoffs sinnelag tycktes honom svårare att bära,
än sjelfva döden. Godunoff fortfor med iskall ton:
»Mildhetens tid är förbi. Kommer du ihåg den ed som
du svurit tsaren? Underkasta dig alltså nu hans heliga vilja,
och om du tillstår allt utan omsvep, så skall du bli’ förskonad
från tortyren och få dö en hastig död. Låtom oss börja
förhöret, Gregor Skuratoff!»
»Vänta, vänta ännu litet!» svarade Maljuta leende. »Jag
har först en liten räkning att för min personliga del göra
upp med hans nåd. Drag till hans fjettrar litet bättre,
Fomka!»
De sista orden yttrades till bödeln, hvilken stack in facklan
i en järnring och drog Serebränys händer ända intill muren,
32*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
