Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 215.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
253
ungskog omgifven äng, i närheten af vägen till Vladimir.
Öfverfalkeneraren, som var iklädd en kaftan af rödt sammet med
förgyldt bälte, brokadhatt, gula stöflar och stickade handskar,
steg af hästen och trädde fram till Ivan i sällskap med en
linderjägare, som på sin hand bar en hvit falk med kappa
öfver ögonen. Sedan falkeneraren bugat sig ända ned till
jorden, frågade han:
"Är det tid, att jagten börjar, herre?»
"Det är tid - börja!" svarade Ivan.
Då räckte öfverfalkeneraren tsaren en dyrbar handske, på
hvilken fåglar med gyllene fjädrar konstfullt voro stickade;
derefter tog han falken ifrån sin följeslagare och ställde den på
sin herres hand. Härpå vände han sig till opritschnikerna,
sägande:
"Hedervärde och välloflige jägare, muntra och roa er
med falkjagt, detta sedan forntiden berömda, ädla och visa
tidsfördrif! Måtte ni glömma all er sorg och ert hjerta vidga sig
af fröjd!»
Sedan vände han sig till falkenerarna och fortfor:
"Välan, skicklige och idoge falkenerare, låtom oss
begynna vårt jagtnöje!"
Vid dessa ord skingrade sig den brokiga jägarskaran åt
alla håll Några störtade under högljudda rop in i de låga
snåren, andra sprungo till de små dammarna, hvilka liksom
spegelbitar lågo kringströdda här och der bland buskarna. Snart
höjde sig hela skaror af änder ur vassen och flaxade omkring
i luften åt alla håll. Genast släppte jägarna sina falkar lösa.
Änderna ville flyga tillbaka till dammarna, men då andra
falkar der flögo dem till mötes, skingrade de sig åt alla håll.
Uppmuntrade af sina väktares rop, störtade sig falkarna på
änderna och dödade många af dem med en enda stöt, i det de
än angrepo dem från sidan, än från höjden störtade lodrätt
ned på dem, som en fallande sten.
Besynnerligast af alla betedde sig tsarens egen falk, den
berömde Adragan. Två gånger lät tsaren honom flyga, och
begge gångerna sväfvade han först länge omkring högt uppe i
luften och dödade derpå med en enda säker stöt hvarje fågel,
som han kom åt, samt satte sig slutligen åter på tsarens
förgyllda handske. Tredje gången råkade Adragan i sådant
raseri, att han icke allenast angrep villebrådet, utan äfven de
andra falkar, som oförsigtigt kommo i hans närhet. Två af
dessa störtade till marken med bräckta vingar. Förgäfves sökte
tsaren och de i hans närhet stående jägarna att locka Adragan
tillbaka, genom att vifta med bjertröda dukar och med vingar
af dödade fåglar. Den hvita falken beskref vida kretsar högt
mot himmelen och steg till en sådan höjd, att han knappast
mer var synlig; derefter störtade han som en blixt ned på sitt
byte, men i stället för att följa detta till jorden, höjde han sig
efter hvarje ny seger åter högt i luften och flög ändtligen bort.
Ändtligen förlorade öfverfalkeneraren alla förhoppningar
att återfå flyktingen och skyndade att presentera tsaren en
annan falk. Men Ivan hyste synnerlig förkärlek för Adragan
och var förargad öfver förlusten af sin bästa falk. Han frågade
öfverfalkeneraren, hvem af dennes, underlydande, som haft
uppsigten öfver Adragan sig anförtrodd. Svaret lydde, att
vaktaren hette Trischka. Ivan lät ropa Trischka, och denne, som
fruktade en olycka, framträdde alldeles blek.
"Jaså, unge man, du vaktar mina falkar på det viset?"
sade tsaren. "Hvartill duger du då, om du ej förstår att locka
fåglarna tillbaka? Hör på, Trischka, jag lägger ditt öde i din
egen hand: skaffar du igen Adragan åt mig, så belönar jag
dig så, att ännu ingen menniska blifvit så belönad; men är han
deremot förlorad, så låter jag, med din tillåtelse, hugga af ditt
hufvud - och måtte det tjena alla andra till ett varnande
exempel, ty jag har redan länge märkt, att en stor försumlighet
börjat göra sig gällande bland falkenerarna."
Ivans sista ord beledsagades af en sidoblick på
öfverfalkeneraren, hvilken nu likaledes bleknade, ty han visste att tsaren
aldrig glömde den, på hvilken han kastat en dylik blick. Trischka
svingade sig ofördröjligen upp i sadeln och galopperade efter
Adragan, derunder anropande sin skyddspatron, den helige
Triphon, att han skulle visa honom den rätta vägen för den
bortflugna falkens återfinnande. Under tiden fortgick jagten.
Den hade börjat för en knapp timme sedan, och redan hängde
en stor mängd vildt af alla slag vid sadelremmarna. Då väckte
plötsligt ett nytt skådespel Ivans uppmärksamhet.
På vägen åt Vladimir till närmade sig långsamt två blinda,
den ene af medelålder, den andre en gubbe med långt skägg
och hvitt hår. De voro iklädda trasiga, hvita ullskjortor och
buro vid ett par korslagda remmar på ena axeln en för
almosor afsedd påse och på den andra en gammal kaftan, som
de tagit af sig för den starka hettans skull. Allt hvad de för
öfrigt ägde, en gusla, en balalajka samt en brödpåse, hade de
lastat på en ganska stark yngling, hvilken tillika gjorde tjenst
som deras ledsagare.
I början stödde sig den yngre af de båda blinda på
ledsagarens axel, under det han sjelf ledde gubben. Men snart
tycktes ynglingen, full af förundran öfver det ovanliga
skådespel, som jagten erbjöd, glömma bort sina kamrater. Dessa,
som nu voro öfverlåtna åt sig sjelfva, undersökte marken med
sina långa käppar och stapplade hvarje ögonblick. När Ivan
Vassiljevitsch blef dem varse, kunde han ej låta bli att skratta.
Han närmade sig dem, men i samma ögonblick steg den
förstnämnde af de båda blinde miste, stupade omkull i en
vattenpuss och drog sin kamrat med sig. De reste sig åter, alldeles
betäckta med smuts, spottande och grälande på sin ledsagare,
som stod och gapade på opritschnikernas glänsande kostymer.
Tsaren brast ut i högljudt skratt och frågade:
"Hvilka äro ni, godt folk? Hvarifrån komma ni, och hvart
gäller resan?"
"Drag åt fanders!" svarade den yngre af de båda blinde.
"Du är för mycket nyfiken - du kommer att dö ung."
"Dumhufvud - ser du inte, hvem du talar med!" skrek
en opritschnik.
"Dumhufvud kan du vara sjelf", svarade den blinde och
vände hvitögat åt opritschniken. "Hur skulle jag kunna se utan
ögon! Med dig är det något helt annat: du har inte blott två,
utan till och med fyra ögon, och derför kan du också se midt
igenom en menniska. Säg mig, hvem som står framför mig,
så vet jag det!"
Tsaren gaf emellertid opritschniken en vink, att han skulle
tiga, och upprepade sin fråga i mildare ton.
»Vi äro muntra bröder", svarade den blinde, "Och vandra
från by till by, från stad till stad. Nu komma vi från Murom
och ämna oss till slobodan, för att der göra upptåg och roa de
kära menniskorna - för att hjelpa den ena upp i sadeln och
stjelpa den andra ned i sanden."
"Aha", sade tsaren, som fann synnerligt behag i den
blindes svar, "ni komma från Murom, semlornas fädernesland!
Nå, hvad nytt derifrån? Finnas fortfarande stora hjeltar der?"
"Ja, hvarför inte?" svarade den blinde utan tvekan. "Den
sorten tar aldrig slut hos oss. Der ha’ vi för närvarande
farbror Mikael, som tar sig sjelf i håret och lyfter sig en tum
från marken - och så ha vi dessutom moster Uljana, som rider
på en kakerlaka."
Samtliga opritschnikerna brusto i skratt och tsaren sjelf
hade ej på länge haft så roligt.
"Det der är ju verkligen muntra bröder", tänkte han,
"man märker genast, att de inte äro härifrån trakten. Mina
sagoberättare hafva för länge sedan tråkat ut mig - samma
och samma historier jämnt och ständigt! Alltsedan jag skämtade
litet oförsigtigt med en af dem, hysa de alla en förfärlig
ångest för mig, och det är omöjligt att locka fram ett lustigt
ord af dem - alldeles som om det vore mitt fel, att själen
inte satt fastare i kroppen på det dumhufvudet! . . . Hör på,
käre vän, kan du berätta historier?"
"Berätta historier? - Det är betänkligt nog", svarade den
blinde. "För några dagar sedan berättade vi till exempel för
vojvoden af Staritsa historien om den förtrollade geten, som
bragte sig upp till rang af vojvod, men då lät han med
käpprapp köra oss på porten, och sedan den tiden berätta vi
ingenting mer."
Det är svårt att gifva ett begrepp om det ljudliga skratt,
hvari opritschnikerna nu utbrusto. Vojvoden af Staritsa stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
