Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guld och silfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guld och silfver.
Få frågor beröra de flesta menniskor så nära, som den
om vinnandet af de ädla metallerna. Denna fråga
intresserar alla folk, hvilka trädt ur barbariets tillstånd
och pläga umgänge med utlandet 5 hon intresserar oss alla,
som köpa och sälja. Myntet är den allmänna värdemätaren
och utgöres väsendtligen af guld och silfver. Äro de ädla
metallerna rikligen för handen, så stiger priset å samtliga
föremål, under det att det i motsatt fall sjunker. Prisstegringen
eller fallandet utöfvar åter sitt inflytande på hvars och ens
ekonomi.
Derför torde det ej vara ovälkommet, att vi i
efterföljande meddelanden sammanställa några af de väsentligaste
uppgifterna om guldets och Silfrets förekomst och förbrukning.
Och vi hysa den öfvertygelsen, att äfven våra läsarinnor böra
af många skäl egna ett allvarligt intresse åt detta ämne.
Yid tiden för Amerikas upptäckt fanns i den då kända
verlden ädel metall för endast omkring sjuhundratjugu millioner
kronor, hvaraf fyrahundrasjutiofem millioner i guld. Från
1500 till 1848 steg produktionen af guld och silfver nära
på till tre tio tvåtusen millioner kronor, af hvilka omkring
elfvatusen millioner komma på den förra metallen och mer
än tjuguett tusen millioner på den sednare. Silfvervinsten
visar sig alltså dubbelt så stor, som guldproduktionen. Med
upptäckten af guldlagren i Sibirien, Californien och Australien
antog likväl förhållandet en annan gestalt. Guldproduktionen
befann sig sedan dess under en följd af år i ständig tillväxt.
Den hade från hundratolf millioner kronor år 1846 redan
år 1852 stigit till närmare sjuhundratjugu millioner, hade
således på sex års tid blifvit mer än sexdubblad.
Långsam-are växte silfvervinsten, eller från hundraåttio millioner
år 1846 till tvåhundrasjutio millioner år 1870. Öfver
hufvud torde hela guld- och silverproduktionen från medeltiden
till i dag belöpa sig till femtiofyråtusen millioner.
Men huru mycket af denna kolossala summa är väl i
form af mynt eller stänger för närvarande i omlopp på jorden?
De sakkunnigas uppskattningar skilja sig i denna punkt.
Seyd, den store amerikanske finansmannen, erkänd som en
auktoritet i dylika frågor, kommer till följande resultat: i
stänger och mynt uppgår det för närvarande cirkulerande
guldet till en summa-af omkring trettontusentrehundra millioner
kronor, medan det i omlopp varande Silfret representerar
ett värde af niotusen millioner. Andra nationalekonomer
skatta det sammanlaggda beloppet af penningemarknadens guld
och silfver emellertid ej högre, än till omkring femtontusen
millioner kronor.
Sedan 1870 har förhållandet mellan de båda metallerna
undergått en ytterligare betydande jämnkning. Från år 1852
se vi guldvinsten oupphörligt sjunka och silfverproduktionen
beständigt tilltaga. Ar 1874 hade guldvinsten sjunkit till
hälften af hvad den var 1852, och om den nyss åter stigit,
så har det guld, som hemtas utur nordamerikanska staten
Nevadas minor, äfven med hänsyn till silfverutbytet de
.förnämsta på jorden, förorsakat detta.
Låtom oss nu söka skaffa oss en ungefärlig föreställning
om de båda ädla metallernas förbrukning. Konst och industri
använda massor af guld och silfver, och med det stigande
välståndet och den i alla samhällslager växande lyxen skola
de naturligen behöfva allt mer och mer. Den bekante
statsekonomen Michel Chevalier uppskattade år 1855, oafsedt de
båda metallernas cirkulation som mynt, förbrukningen af guld
och silfver ensamt i Frankrike till sextio millioner francs-, i
dag förbrukar Frankrike årligen minst för tio millioner francs
mer. England har behof af ungefär lika mycket.
Nordamerikas Förenta stater, Holland, Belgien, Canada och Australien
torde tillsamman utgifva en summa af femtiofyra millioner
kronor för guld- och silfvervaror; Tyskland, Ryssland, Italien,
Österrike, Spanien, de Skandinaviska rikena, Mexiko och Syd-
amerika väl icke mindre. På så sätt erhålla vi en
totalsumma af mer än tvåhundrasex millioner kronor, som de
nämnda landens konst och industri årligen förbruka af guld
och silfver. För myntbehofvet deremot erfordras per år
omkring hundraåttio millioner kronor. Ganska betydliga massor
af de ädla metallerna förbruka desslikes Japan, Kina och
Ostindien, under senaste qvartseklet åtminstone för
hundraåttio millioner kronor årligen. Taga vi efter sammanläggandet
af de anförda talen för det konstindustriella behofvet vidare
i betraktande, att de cirkulerande myntens nötning under ett
år belöper sig till en summa af ej mindre än hundraåttio
millioner kronor, så synes den farhågan ej oberättigad, att
produktionen af de ädla metallerna, och isynnerhet af guldet,
snart ej mer skall vara tillräcklig för behofvet, så vidt det
ej lyckas att uppspåra nya fyndorter eller förmå de gamla
källorna att flyta rikligare. Om detta skall inträffa, om de
förhållanden komma att återvända, hvilka bestodo för tretio
år sedan, då man efter de nya upptäckterna redan befarade
en öfversvämning af guld och många stämmor fordrade, att
man ej längre skulle betjena sig af guldet som myntmetall -
detta står visserligen i fria fältet. Men i alla fall förtjenar
det att. allmänt beaktas, hvad den berömde geologen
professor Edvard Suss i Wien yttrar beträffande detta intressanta
ämne i sin på de sorgfälligaste forskningar och de
påtagligaste sakförhållanden stödda skrift: »Guldets framtid».
Enligt hvad han deri visar, består en innerlig förbindelse
mellan de ädla metallernas sällsynthet och deras tyngd eller
täthet. Den tyngsta af alla metaller, irridium, väger jämnt
tjugutvå och en qvart gånger så mycket som en lika volym
destilleradt vatten och anträffas endast i platinaådrorna i
ytterst små qvantiteter. Platinan sjelf, tjuguen och en half
gånger tyngre än vatten, förekommer knappast annanstädes på
jorden än i kretsen Nischnei-Tagilsk inom ryska guvernementet
Perm och har sedan 1823 i det stora hela lemnat ett utbyte
af blott sextiosextusen kilogram*. Guldet, med en specifik
vigt af nitton och en qvart, och qvicksilfret, med en dylik af
tretton och en half, äro vida sällsyntare än Silfret, söm väger
nära tio och en half gånger så mycket som vatten. Väl
finnes guldet i vissa floders sandbäddar och i bergschakt på
många flera ställen på jorden, än Silfret, men alltid i vida
ringare mängd, så att årliga totalskörden deraf icke
öfverstiger hundrasextiotusen kilogram, medan den årliga
silfvervinsten utgör mer än en million sjuhundratusen kilogram.
Detta märkvärdiga sammanhang mellan metallernas vigt,
sällsynthet och värde förklarar professor Siiss dermed, att de,
till följd af sin utomordentliga tyngd, hafva sjunkit ned i de
djupaste lagren mot jordens ännu i smält tillstånd varande
inre och sålunda förblifva i sina hufvudlager för alltid
oåtkomliga för menniskan. Om vi detta oaktadt stöta på guld
och silfverådror, till och med på jordens yta, så har detta
sin orsak i vulkaniska utbrott, heta källor och sublimation,
det vill säga metallernas beständigt försiggående afdunstning
genom den fruktansvärda hettan i jordens inre.
Största mängden af det i våra dagar skördade guldet
kommer icke ur malmlager i jordens inre, utan »vaskas»
i form af stoft eller små stenar, nötter (nuggets) kallade, ur
bäckarnas uppslamningar, strandbäddar etc. Siiss angifver
förhållandet mellan det under de sista tretio åren på detta sätt
i dagen bragta guldet och det, som produceras genom det
egentliga bergsbruket, vara som sju till ett. Här ! b af va vi
just att söka grunden till guldvinsteiis nyss antydda ständiga
tillbakagående.
Möjligtvis kan man i hittills icke genomforskade trakter,
i vestliga Brasilien, i Centralafrika, i det inre af Australien,
ännu finna nya guldlager, men äfven dessa torde, en gång
upptäckta, lika hastigt uttömmas som guldlagren i Californien
och Australien. De i jordens djup framstrykande
</footnote>En kilogram något mer än två och ett tredjedels skålpund.</footnote>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
