Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. 3. En problematisk existens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjer inom dessa etablissementer, så hafva slutligen äfven de
gifta männen fått smak derför; och medan fruarna redan
länge suttit hemma vid flitens lampa, så tillbringa deras
män sina aftnar vid gaskronornas sken, glasens klang och
åhörandet af gratismusikens mer eller mindre triviala
offenbachiader.
Det torde väl icke vara tu tal om, att ett sådant
förhållande bör reformeras och, dess bättre, synes redan en
friskare anda börja vakna inom vårt i grund och botten
sunda samhälle. Granska vi en afton publiken på dessa
»gratiskoncerter», så skola vi finna, att flertalet består af
nyss ur skolan, för att icke säga barnkammaren, frigjorda
individer, förstärkta med ett "gammalt garde» af oförbätterlige,
hem saknande schweizeribesökare, hvilka endast hafva till
uppgift att mörda tiden, utan tanke på att denna i stället
kunde användas till inhemtande af kunskaper eller till idrotter,
nyttiga för själ och kropp. Låtom oss hoppas, att den
nyvaknade lusten för manlig sport och stärkande kroppsöfningar
i sinom tid skall fullborda den omvändelse, som redan, af
åtskilliga tecken att döma, synes vara påbörjad!
Bland den mot norr böljande strömmen befann sig äfven
ett kotteri af trenne unga män af omkring tretio års ålder,
hvilka uppenbarligen redan befunno sig i den lyftade
sinnesstämning, som stockholmarna, Gud vet af hvad orsak, gifvit
namnet »opp i gasken». Ehuru de synbarligen voro goda
vänner och gamla umgängeskamrater, att döma af de
half-qvädna och likväl alltid väl förstådda anspelningar på
gemensamma vänner eller gemensamt upplefda händelser, som de
oupphörligt utbytte, skulle dock en uppmärksam granskare
svårligen kunnat finna en mer påfallande olikhet i ton och
utseende, än hos de tre vännerna.
Den som, åtminstone att döma af hans högljudda tal
och ett visst befallande sätt, tycktes vara den egentligen
tongifvande i trion, var en ung man med ett icke
ofördelaktigt utseende, en präktig figur och ett talorgan, som, i
förening med hans lifliga gestikulation, i Frankrike måhända
kunnat föra honom till både ärofulla och lukrativa
befattningar, hade han blott också tillhört det i Frankrike
herrskande advokatståndet. Men det gjorde ej Fritz
Hell-ing, hvars samhälliga ställning betecknades af den
mång-brukade och mångtydiga titeln »extra ordinarie notarie».
Fritz Helling var - vi säga med afsigt var, ty i
medborgerligt afseende är han icke mer - en af de i Stockholm
ganska allmänna så kallade »problematiska existenserna».
Ingen kännde hans inkomstkällor, ty att såsom sådana räkna
årliga arvoden till ett sammanräknadt belopp af knappa ett
tusen kronor, lönar knappt mödan. Ingen visste häller, att
han ärft någon förmögenhet, och hans Upsalakamrater hade
aldrig ens hört omtalas hans föräldrar. Säkert är emellertid,
att ingen af hans kamrater i »verken» lefde ett gladare lif,
än han, eller var oftare synlig på schweizerier, utvärdshus,
theatrar, baler eller ordenssammankomster.
Begåfvad, som vi nämnt, med ett ganska fördelaktigt
utseende, en ännu bättre sångröst, en viss förmåga att hålla
tal och göra i tillfällighetsvers, var Fritz Helling en i
hufvudstadens glada kretsar gerna sedd person, och det väckte
derför hos en och annan mera tänkande någon undran, att
han icke också var lika uppburen af sina förmän.
Märkvärdigt nog hade flera af hans yngre och vida mindre »glada»
kamrater redan erhållit förordnanden och förtroendeuppdrag,
ja, en och annan till och med befordran med förbigående af
Fritz, som dertill med anciennetetens rätt bort vara
sjelfskrifven, men man fastade sig just icke så mycket dervid,
allra hälst som vår notarie ej sjelf tycktes lägga sådant på
sinnet. Det berättades visserligen bland de mera invigda, att
»vännen Fritz», när han första gången blifvit förbigången,
hämnats genom diktandet af en smädevisa, hvari han på
ett synnerligen lyckadt sätt drifvit med en af sin höga chefer
och derigenom stängt s-in framtida befordran, men det skulle
ju varit ett dåligt drag af kamratskap, om någon af åhörarna
burit fram den fatala visan till dess föremål och - det kunnde
ju ingen misstänka!
Allt nog, Fritz Helling strof våde der glad och munter
som vanligt fram mellan sina båda kamrater, den »städade»
Otto Alm och den »trygge» Kalle Blumer, då han plötsligt
fick syn på en reslig, välfödd, ung man med ett visst
landtligt utseende, hvilken just omringades af tre af de gracer,
hvarmed Kungsträdgården vid denna tid på dygnet plägar
vara rikt befolkad.
»Nå, fördubbla mina inkomster, tror jag ej, det är Pelle
Bergqvist! Han måste räddas. -Undan, fäflugor!»
Med detta för den »räddade» icke synnerligen
smickrande utrop stod Fritz ett, tu, tre midt i den graciösa trion,
som med några mindre väl valda uttryck rymde fältet.
»Morjens, gamle Pelle! Känner du inte igen Fritz
Helling, din gamle student-, sång- och jagtkamrat? Det var
f-n, hvad du fatt för ett reputerligt utseende sedan sist! En
riktig brukspatrons figur. Morjens, gamle hedersvän! -
Brukspatron Bergqvist - notarien Alm - häradshöfding
Blumer. Så der ja, framåt marsch! - Gå på! - Höger
om! - Rätt så!»
Och innan den räddade Pelle Bergqvist ännu hunnit
sansa sig, bar det af för den nybildade qvartetten till
Berns salong, der orkestern uppstämde den då moderna
Fatinitzamarschen, som halfhögt hvisslades eller gnolades vid
hvarje bord, medan cigarröken och punschångorna stodo högt
i tak, bildande en atmosphär, åt hvilken en Ling, en Branting
eller en Sätherberg bestämdt skulle rynkat på näsan.
Långt ifrån att generas af de varma ångor, som slogo
de från den friska höstluften inträdande till mötes, tycktes
Fritz Helling först nu riktigt lefva upp, och den i början
något bortkomne Pelle kännde sig snart lika hemmastadd, som
de tre hvardagsgästerna på platsen, när bordet väl blifvit
»dukadt.»
»Och nu, bröder», började Fritz, sedan Fatinitzamarschen,
två gånger bisserad, ändtligen expedierats, »höja vi vårt glas
för min och från denna stund allas vår vän Pelle
Bergqvist. Skål, gamle hedérspascha! Måtte du länge blomstra!»
Glasen tömdes, och Pelle hade två nya bröder, hvilka
hvar i sin ordning, med de magra börsarnas instinkt; vädrade
en späckad plånbok.
Sedan åtskilliga flaskor punsch tömts och
Fatinitzamarschen gått af stapeln lika många gånger, omvexlande med
»Der Wenzel kommt», började den lugne Pelle komma upp
i stämningen, äfven han, och följden häraf blef, att han
föreslog en liten sexa på »Opris», hvarvid han naturligtvis
anhöll att få vara värd för sina Stockholms vänner, hvilkas
tid han deremot ämnade taga i anspråk, för att riktigt komma
under fund med hufvudstadens se- och märkvärdigheter.
»Nå väl, låtom oss bryta upp då», förklarade Fritz
Helling med en blick på sina båda kamrater, hvilken tycktes
betyda: »våren lugna för uppgörelsen!» Och märkvärdigt nog
hade hans menniskokännedom icke häller nu svikit honom,
ty Pelle förklarade, att han »skulle anse det som en
förolämpning, om någon af de andra ville hindra honom från
att göra upp alltsamman». Fritz gaf genast med sig, och
den trygge Kalle Blumer sade aldrig ett ord; endast den
städade Otto Alm ansåg sig böra inlägga en svag protest, som
dock inskränkte sig till det enda ordet »men ... », hvilket
emellertid förklingade ohördt midt i det allmänna sorlet.
Och så bar det då af till Opris, vid utgåendet hvarifrån
Fritz hade ett ytterst kort, hviskande samtal med Pelle, hvaraf
resultatet dock blef en rörelse till vår landtpatrons hjerta
eller plånbok och ett sakta »tack, gamle kamrat, bara tills
i morgon!» från Fritz Hellings läppar.
Nu bar det af till ett schweizeri, der qvartetten
qvarstannade, tills gasen nedskrufvades.
Vår öfver detta mindre artiga bemötande förargade
patron inbjöd sina vänner att tillbringa en timme uppe på
hans rum å det hotell i staden inom broarna, der han logerade,
en inbjudning, som enligt gammal stockholmsvana ögonblickligen
antogs och enligt samma gamla vana också utsträcktes till både
två och tre timmar. Då storkyrkans tornur slog fyra,
»knackades» sista gången och klingades med sista glaset, hvarefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
