Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. 3. En problematisk existens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pelle Bergqvist med vida lättare plånbok, än hufvud, kröp
till sängs, och hans tre vänner skingrades åt olika håll, efter
det qvartetten öfverenskommit att följande eller rättare samma
dag gemensamt afäta en repartitionsmiddag på Hasselbacken.
Litet tung i hufvudet, men med det lugna medvetandet af
att mot vanligheten äga en fylld börs, vaknade Fritz Helling
just som klockan slog nio i Sanct Catharina kyrka, i hvars
omedelbara närhet han hade sin anspråkslösa bostad eller,
rättare, sitt nattlogis. Alldenstund han egentligen »bodde»
i Berns salong och der vanligen sökte sina vänner eller
söktes af dem, låg ju också mindre vigt på beskaffenheten
af hans privata bostad-, hans officiella är ju, som vi veta,
elegant nog.
Svårligen skulle väl också någon af de damer af verld,
med hvilka vår notarie på ordens- eller societetsbalerna
svängde om, kunnat drömma om enkelheten af det logis, der
den elegante Fritz Helling privatim dvaldes. Men vi skola
snart finna, att han hade giltiga orsaker till att ej öfvergifva
den friska trakt, der hafvets sträfsamma och äfventyrsökande
arbetare ganska allmänt hafva sina familjer i godt förvar och
der de sjelfva ofta med ett mödosamt lifs besparingar
förskaffa sig tak öfver hufvudet efter slutad seglats.
Just som Fritz halfvaken sträckte sig i sin icke
synnerligt hvarken moderna eller beqväma bädd, trängde till hans
öron från trädgården under hans fönster ljudet af en klar
och känslig flickröst, som med verkligt poetiskt behag
utförde Israel Sandströms täcka sång, »Min vrå bland bergen^,
och då vår sjusofvare steg upp och bredvid den nedfällda
rullgardinen blickade ut i den klara och friska höstmorgonen,
såg han en syn, som äfven i mera blaserade drag, än hans,
skulle kunnat framkalla ett lika belåtet småleende.
Med synbarlig ifver sysselsatt med sitt örtagårdsarbete,
gick der en ung flicka om sjutton eller aderton år, sjungande
och strålande af lif och lefnadslust. Hon var ingen skönhet,
hon kunde icke ens kallas vacker, men det hvilade en så
obeskriflig täckhet och ett så mildt behag öfver hennes hela
utseende, att man förbisåg det blonda hårets något i rödt
stötande färg och den lilla norrköpingsnäsans uppåtsträfvande
tendenser, för att endast blicka in i de stora, blåa,
kärleksfulla ögonen, ur hvilka strålade en hel verld af renhet och
kärlek.
Utan tvifvel måtte den älskliga synen till och med hafva
inverkat på Fritz Hellings tämligen härdade sinne, ty en
svag rodnad flög öfver hans af nattvak blekta ansigte, medan
de dunkla ögonen ofrivilligt sökte den bredvid fönstret
placerade spegeln, liksom ville de låta sin ägare se hans egen
ovärdighet, jämnförd med den morgonfriska uppenbarelsen
der ute. Med en tung suck och en halfhög ed drog Fritz åter
för gardinen, men allt under det han badade det tunga
hufvudet med det uppfriskande vattnet, trängde sången till hans
susande öron, emellanåt afbruten af ett klingande skratt
eller ett muntert svar till någon, som tilltalade den unga
sångerskan.
Denne »någon» var en fryntlig gråhårsman, som med
den för sjömännen egna, korta kritpipan mellan läpparna
från ett öppet fönster i bottenvåningen badade sitt bruna
anlete i höstsolens ljumma värme, synbarligen förnöjd med
hela sin tillvaro, men för det närvarande framför allt
njutande af den behagliga syn, som den unga
trädgårdsarbeter-skan erbjöd.
»Nåå, tösen min, har du inte lyckats väcka sjusofvarn
än?» frågade hedersmannen med kritpipan. »Jag tror, vi
snart få sätta in ditt arbetsbi bland drönarnas slägte, du,
he, he!o»
»Åh, var du lugn, pappa. Man kan väl tycka om att
sofva litet längre någon gång, utan att derför vara en
drön-are», svarade den unga flickan med en tillitsfull blick mot
den nedfällda rullgardinen.
»Någon gång, var det, ja», upprepade kritpipsmannen
med en skämtsam gnäggning. »Om jag inte bedrar mig, så
har den der rullgardinen sex morgnar af sju varit nedfälld
till klockan nio, och går det på så der, så kommer jag
hädanefter att purra munsjörn klockan sex med eii pyts friskt
vatten. Se, det är en kur för sömnsjuka, det, he, he!»
»Stygge pappa!» utropade sångfågeln med en lekfullt
hotande åtbörd åt gubben, medan »munsjörn» bakom sin
rullgardin rynkade ögonbrynen och mumlade något om
»oborstade skutskeppare, dem hin måtte annama!»
Samtalet mellan fader och dotter afbröts här genom
trädgårdsgrindens öppnande och inträdet af en främmande,
i hvilken vi igenkänna en af gårdagsqvartettens stämmor,
den alltid mycket »städade», men för tillfället något urblekte
notarien Alm.
För ett ögonblick bragt ur fattningen af den intagande
syn, som uppenbarade sig för hans töckniga blickar,
framstammade Alm med litet osäker röst frågan:
»Om förlåtelse, min fröken, bor notarien Helling här?»
Hvarför han ögonblickligen titulerade den lilla, enkla
trädgårdsarbeterskan med den konventionella frökentiteln,
kunnde Otto Alm aldrig förklara, lika litet som han nu kunnde
göra sig reda för det mäktiga intryck, han erfor vid hennes
åsyn, men visst är, att han aldrig i en salong gjort en mera
artig bugning, än den, hvarmed han helsade den gamle
skepparens dotter.
»Jo, det gör han visst, min herre. En trappa upp,
dörren midt för trappan», svarade den unga flickan och
återtog sitt arbete, sedan hon på den främmande fästat en
snabb, granskande blick, som synbarligen icke utföll till hans
nackdel.
Med en längre, fastän något mindre klar, blick på den
unga flickan och med orden: »Jag tackar, min fröken!»
försvann vår notarie i den låga portgången och steg med
långsamma steg uppför den knarrande trätrappan till öfre
våningen.
Fritz, som redan från sitt fönster med blandade känslor
af undran och missnöje sett sin kamrat inträda i den för
hans vänner hittills fridlysta gård, der han obemärkt
framlefde de få timmar, han egnade åt hemmet, mottog i sin
öppna dörr den besökande med morgonhelsningen:
»Hvad f-n står nu på?»
»Jo, nu är f-n lös, alter Fritz», svarade notarien, som
för tillfället fallit ur sin städade roll, »den fördömda
bank-vexeln förfaller i dag, och Kalle Blumer, som hade saken
om hand, har ju glömt hört hela tillställningen, till dess han
vid hemkomsten i morgse fann en avis från banken på sitt
bord. Yi måste ha’ sexhundra kronor i dag, men hvar taga dem?»
»Anfäkta den slurfvern», brummade den ur koncepten
bragte Fritz. »Men, hör på, bror Alm, hur mycket
»knackade» du af Pelle Bergqvist i natt?»
»Femtio kronor, men dem har jag redan betalt min
värdinna, som hade just den summan att fordra af mig.»
»Ack, du den honnette ambitionens enfant perdu! Jag
knackade åt mig hundra kronor, jag, och är skyldig min värd
det och mera till, men inte kan det derför falla mig in att
lyckliggöra honom med dem. Man är ju sig sjelf närmast,
vet jag. Hade vi nu haft dina femtio, så hade fjerdedelen
af beloppet varit klareradt och af Pelle hade vi kanske kunnat
vigga resten.»
»Men hör du, Fritz! Hvem var den söta flickan, som
jag träffade i trädgården härnere?»
»Enda barnet till min värd, för detta flaggskepparen i
kunglig majestäts flotta, sedermera skutskepparen,
fartygsredaren och fastighetsägaren Jöns Petter Kronberg. I
förtroende sagdt, bror, så är flickungen alldeles verliebt i
undertecknad, och vi hafva redan utbytt trohetslöften för
lifvet.»
»Då beklagar jag henne», yttrade Otto Alm med ett
allvar, som icke lemnade rum för någon misstydning.
»Hvad f-n nu då! Är din mening att förolämpa mig?»
utbrast Fritz med hetta,
»Ingalunda, min vän, men du känner dig nog sjelf
tillräckligt väl, för att instämma i mitt beklagande», svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
