279 (Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. 3. En problematisk existens. - Tankar och drömmar. Af A. E. Broms. Öfversatt från holländskan af Matihilda Langlet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Alm lika allvarsam som förut, »Har du icke hederliga
afsigter med denna älskliga flicka, så är du sämre, än jag
trodde dig vara. Dina miner och ditt sätt att tala om henne
låta mig dock befara det värsta.»

»Se så, du oförbätterlige moralist», skrattade Fritz,
»nog nu om den saken. Till att börja med ämnar jag endast
undersöka pappas kassakista. Är den så vigtig, som jag tror,
och icke alltför otillgänglig, så kan du, förr än du tror, få
se Fritz Helling såsom välbeställd äkta man. - Men nu till
allvarligare saker. Vi träffas klockan tolf hos Bahrs. Jag
skall, innan jag går ut, ha’ en liten öfverläggning med gubben
Kronberg, och sedan jag tittat in ett ryck i posten, för att
be’ Stenberg sitta i mitt ställe, kommer jag antagligen med
pengar eller en lapp, god som sådana, af gubben. Kila du i
väg till Blumer och lugna gossen, om det behöfves.»

»Au revoir. - Glöm ej min varning i afseende på den
söta flickan», förmanade Alm och lemnade Fritz ensam åt
sina betraktelser.

Sedan han vid passerandet genom trädgården egnat den
unga flickan en förbindlig afskedshelsning och från andra sidan
af den stängda grinden sändt henne en varm blick, anträdde
vår notarie sin vandring mot staden, intagen af tankar och
känslor, för hvilka han dit intills varit främmande.

Jämnte en nyvaknad leda vi det bullrande lif, han mer
af vana, än håg, hittills fört bland glada kamrater, kännde
han en viss mystisk längtan efter ett väsen att hålla af,
med ett ord efter ett hem, i hvilket han, innan han hunnit
halfvägs, i sina drömmar placerat den lilla
örtagårdsarbeter-skan som värdinna, och detta oaktadt vännen Fritz med sådan
säkerhet förklarat hennes hjerta redan vara sm tillhörighet.

Af A. E. Broms.
Öfversatt från holländskan af Matihilda Langlet.

I.

mången stilla aftonstund,

solen just sig sänker
Och uppå himlens klara rund
Den bleka månen blänker
Och en och annan stjerna ser
Ur fjärran vänligt mot mig ner -
Hur mången sådan aftonstund
Jag sitter tyst och drömmer!

Af bilder från den flydda tid

Blir själen då omsväfvad,

Och mången re’n utkämpad strid

Blir åter genomlefvad,

Och mången tafla, skön och glad,

Bland mogna minnens dystra rad

Mig möter, och jag ser och ser

Och sitter tyst och drömmer.

Från det förflutnas bleka drag
Min blick sig stundom vänder;
Hur ser den ut, den framtidsdag,
Som nästa morgon tänder?
Ack, ingen stjerna blänker då,
Och himlen blir ej ljus och blå,
Hur än jag speja vill, hur jag
Än sitter tyst och drömmer l

Det kommande! Det gåtan är,

Oss föresatt i verlden,

Som ingen hinner gissa här

Uppå den snabba färden;

Ja, det är lifvets qval och lust

Och gör, att hela lifvet just,

Vid hoppets kyss, vid sorgens slag,

Man sitter tyst och drömmer.

II.

Du ljufva ros, du skära,

Som nyss har brustit ur din knopp,

Förgäfves du med sorgsen blick

En solglimt söker opp!

Grå himlen är och dyster,

Och regnet droppar ner,

Det är så sorgligt och så kallt,
Hvarthän ditt öga ser.

Så ung - så glad åt lifvet,

Så glad att lefva få,

Ditt lilla blomsterhjerta dock,

Du kännt af smärta slå!

Dig faller tungt kanhända,

Att, just när bojan brast,

Blef krossad hvar förhoppning, som

Ditt hjerta hållit fast?

Månn’ derför nu du böjer
Ditt vackra hufvud ner?
Månn’ derför smärta stängeln har
Sin motståndskraft ej mer?
»Hvi skulle jag dock födas?»
Med smärta frågar du;
»Har något ondt jag solen gjort,
Att hon sig döljer nu?»

Min ros - ack, jag förstår dig!

Jag också sorgsen är;

Jag ingen solens stråle ser,

Som glädje åt mig bär.

Grå himlen är och dyster,

Och vinden blåser kallt;

Mitt hjerta är beklämdt, min själ

Är fredlös öfverallt.

Jag tänker blott på smärta,
På ångest, sorg och nöd,
På dystra gåtor i vårt lif
Och deras lösning - död!
Mig plåga nu och q välj a,
Likt dig, du ros så vän,
De frågor, själen evigt gör:
Hvarfrån, hvartill - hvarthän?

Men, lilla ros, det klarnar!

Se ljuset, som du drömt!

Och solens varma stråle snart

Din kind skall smeka ömt.

Slå ut de röda bladen!

Jag skall ock se ditopp - - –

Så kommer lifvets fullhet dock

För tålamod och hopp!

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1882/0283.html

		Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 / 279 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|