Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om konungens hof, hans resor, familjförhållanden m. m. Af J. M. (Året 1632.) (Forts. från sid. 259.) - Lyckås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fienden motstånd, så att mörkret föll på och hären måste
bivuakera på öppna fältet, omkring en tysk mil söder om
Lutzen. Den åsyftade egentliga öfverraskningen hade således
misslyckats, och vid det krigsråd, som på aftonen hölls, rådde
äfven flera konungen att afstå från anfallet; men denne
tärdes af oro att komma ur den kris, i hvilken han så länge
befunnit sig, och beslöt anfalla tidigt följande morgon. Natten
tillbragte han i en vagn tillsamman med hertig Bernhard och
Kniphausen.
Redan mellan klockan fyra och fem på morgonen den
minnesvärda 6 November, medan det ännu var alldeles mörkt,
afmarscherade hären åter ur högra flanken, tågade i
morgonskymningen förbi Lutzen och svängde omkring klockan åtta
in till venster i slagordning mot fiendens från sydvest till
nordost sig sträckande ställning. Hade anfallet då kunnat
börja, är icke osannolikt, att Wallenstein blifvit slagen, innan
Pappenheim återkommit. Men olyckligtvis böljade en tjock
dimma öfver fälten och fördröjde i trenne timmar slagets
början. Konungen var utom sig af oro och försökte
fördrifva tiden dels med bön och psalmsjungande, dels med
uppmuntrande tal till soldaterna. Ändtligen skingrade sig
dimman omkring klockan elfva så mycket, att fienden kunde
varseblifvas, kanonaden börja och hären vid middagstiden
framföras till anfall de par tusen alnar, som skilde den från fienden.
Förloppet af slaget vid Lutzen torde vara för väl kändt,
att här ens i korthet behöfva antydas. Endast den
anmärkningen må tillåtas, att Gustaf Adolf sannolikt af ifver, att
före Pappenheims ankomst slå Wallenstein ur fältet, lät
förleda sig att sjelf anföra kavalleriet på sin högra flygel och
deltaga i det handgemäng, som kostade honom lifvet. I
allmänhet kan man, såsom redan ofvan blifvit antydt, skönja, att
hans sinne efter de ödesdigra händelserna vid Nurnberg icke
mera bibehöll den lugna, harmoniska jämnvigt, som förut
utgjort hufvudprägeln af hans glänsande snille, utan att han
ofta bytte om planer och kanhända utan tillräckligt
öfvervägande följde ögonblickets ingifvelser. Slaget vid Lutzen
skulle förmodligen aldrig blifvit utkämpadt, om han bibehållit
den omtänksamma försigtighet, som utmärkte hans
krigsrörelser före segern vid Breitenfeld. Men den utomordentliga
framgången födde, såsom vanligt, en allt för stor sjelfförtröstan,
och i Wallenstein erhöll han derjämnte en värdig motståndare,
som genom sin betänksamma krigföring var nära att beröfva
honom frukterna af hans förra framgångar och i alla
händelser åstadkom ett jämnvigtsförhållande, hvilket retade
konungen och när som hälst kunde komma vågskålen att
sänka sig åt den ena eller andra sidan och hvilket föga
ändrades genom den blodiga segern efter konungens död.
Natten efter slaget återfanns, efter långvarigt letande,
Gustaf Adolfs af blod och smuts vanställda lik under högar
af fallna. Det fördes derpå till den bakom hären belägna
byn Meuchen, der det rentvättades. Följande morgon afgick
hertig Bernhard af Weimar med den svenska hären och det
kungliga liket, som fördes i en kaross, till Weissenfels.
Derstädes balsamerades konungens jordiska qvarlefvor af
lifapo-thekaren Casparus och inlades i kista. Sedermera beslöts, att
det kungliga liket tills vidare skulle föras med hären, för
att sammanhålla soldaterna. Flera öfverläggningar höllos,
huruledes drottningen skulle meddelas den sorgliga nyheten
om konungens död. Slutligen sändes sekreteraren
Schwallen-berg till henne och sekreteraren Camerarius till Oxenstierna.
Den 9 afgick hären till Grimma, der den trädde i
förening med de sachsiska trupperna från Torgau den 15
November. Några månader förut hade konungens naturlige son,
Gustaf Gustafsson, som då var sexton år gammal, kommit till
Wittenberg för att studera vid universitetet. Men så snart
han fått kännedom om konungens död, skyndade han
derifrån med en eskort af ryttare till Grimma, der han lät öppna
konungens likkista. Sedan han länge under tårar betraktat
detsamma, yttrade han, att han nu måste tänka på annat än
studier samt blifva ryktbar eller också sätta lifvet till. Han
medföljde äfven hären till Chemnitz, vid hvilken orts
belägring han några dagar derefter blef sårad i axeln.
I Grimma beslöts, att konungens lik under säker eskort
skulle afföras till Pommern. I slutet af November fördes det
genom Wittenberg till Alt-Brandenburg och derifrån i början
af följande året till Wolgast - öfverallt emottaget med
religiösa och en så hög furste anstående ceremonier samt
be-ledsagadt af tusende fromma Christnas tårar.
Drottningen stannade tills vidare qvar i Erfurth och
kunde således icke, såsom vanligtvis uppgifves, i Weissenfels
hafva återsett sin älskade herres jordiska qvarlefvor.
Oxenstierna, som den 11 November i Hanau erhöll underrättelsen
om konungens död, fortsatte visserligen vägen till
Frank-furth, men återvände derifrån oförtöfvadt till Erfurth, der
han i början af December sammanträffade med drottningen.
Oaktadt sin häftiga sorg, hade den sistnämnda då redan
derstädes hunnit göra så stor skuld, att Oxenstierna förbjöd det
hemmavarande rådet att inlösa hennes förbindelser, emedan
fäderneslandet eljest skulle gå öfver ända. Hon synes hafva
qvarstannat i Erfurth till början af följande år och reste
sannolikt till Wolgast med den eskort, som dit förde det kungliga
liket. Då detsamma den 15 Juni 1633 under stora
högtidligheter af svenska flottan afhemtades från Wolgast, återvände
drottningen äfven till Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
