Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett schackparti.
- Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett schakparti.
"Gif akt! Gardera tornet, min löpare det tar!
Jaså, ni ställer hästen på post till ert försvar.
Nå, schack, min bäste herre, och garde la reine också!
Håhå! Jag skulle tro, ni är illa fast ändå."
"Fast? Är jag? Ja, den saken tycks vara uppenbar",
Den unga jägarn tankspridt och liknöjdt ger till svar. –
Det är för varmt att spela så der i sommartid.
När husets vackra dotter står rodnande bredvid
Men hon med djupt intresse hvart drag ses följa med,
Och lockigt hufvud sänkes mot bordet ifrigt ned.
Och hur det är, så händer det blixtsnabbt då och då,
Att bruna ögon mötas halft skyggt af ett par blå.
Nu låter prostfar höra ett sakta, fryntligt skratt
Och drar ett bloss ur pipan med ropet: »schack och matt!»
Men jägarn ler. Hvad mera, om icke spelet vanns?
För drottningen, som svikit, har flickan blifvit hans.
S-d P.
*
Furst Serebräny.
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
(Forts. från sid. 255.)
XXXI.
Sagor.
Trött af jagten, hade Ivan tidigare än vanligt dragit sig
tillbaka till sitt sofrum. Kort derpå kom Maljuta med
fängelsenycklarna. På tsarens frågor svarade han, att
ingenting nytt förefallit, Serebräny hade erkännt, att han i
Moskva försvarat Morosoff, dödat opritschniker och gifvit
Vjäsemski ett svårt hugg i hufvudet.
"Men», fortfor Maljuta, "han vill ej bekänna, att han deltagit
i en sammansvärjning mot dig, och äfven hvad Morosoff
angår vägrar ban att bekänna något. Efter ottesången skola
vi underkasta honom ett pinligt förhör, och om han ej ens
efter användande af eld och sträckbänk yppar något till
Morosoffs nackdel, så står ingenting mer att vänta af honom, och
man kan göra processen kort.»
Ivan svarade ingenting. Maljuta ämnade fortsätta, men i
detsamma steg den gamla amman, Onufrevna in i sofrummet
och sade till tsaren:
"Far lille, i dag på morgonen har du skickat hit två
blinda – sagoberättare, tror jag; de vänta här i förmaket."
Tsaren erinrade sig nu sitt möte med de blinda och
befallde, att de skulle föras in.
"Men känner du dem också, far lille?" sporde Onufrevna,
"Hur så?»
"Jag menar, äro de verkligen blinda?"
"Huru!" utbrast Ivan, och misstron vaknade plötsligt till
lif i hans själ.
"Hör, hvad jag säger", fortfor amman, "akta dig för dessa
sagoberättare, ty det förekommer mig, som om de förde ondt
i skölden. Akta dig för dem, far lille – märk mina ord!"
"Hvad vet du om dem? - Säg ut!" yttrade Ivan.
"Fråga mig ej, far lille. Mitt vetande yppas ej i ord:
jag känner på mig, att de äro dåliga menniskor, men hvarför
jag känner det, bör du ej fråga mig om. Hittills har jag
aldrig varnat någon utan grund, och om din saliga moder
lyssnat till mig, så skulle hon kanske ha’ varit vid lif ännu
i denna dag."
Maljuta såg förskräckt på amman.
"Hvarför ser du på mig så der?" sporde Onufrevna.
"Du störtar endast de oskyldiga i förderfvet, men att upptäcka
en ogernmgsman, det är påtagligen icke din sak – dertill
har du ej nog fint väderkorn, din röde hund!"
"Herre", utbrast Maljuta, "tillåt mig att sätta dessa karlar
på prof. Jag skall nog snart få fram, hvilka de äro och af
hvem de blifvit skickade."
"Behöfs ej - jag skall sjelf sätta dem på prof", sade
Ivan. "Hvar äro de?"
»Här utanför dörren, far lille», svarade Onufrevna. "De
vänta i förmaket."
»Maljuta, gif mig pansarskjortan der på väggen. Sedan
låtsar du gå hem, men så snart de trädt in, återvänder du
till förmaket och gömmer dig med några man af vakten bakom
denna dörr. När jag ropar, störtar du in och griper dem.
Onufrevna, gif mig kryckkäppen."
Tsaren drog på sig pansarskjortan, kastade sin svarta rock
deröfver, lade sig på sängen och ställde jämnte sig den
järnbeslagna käpp, med hvilken han kort förut genomborrat foten
på furst Kurbskis sändebud. Derpå sade han:
"Nu få de stiga in."
Maljuta lade nycklarna under tsarens hufvudkudde och
gick ut tillika med amman. Amplarna framför helgonbilderna
utbredde endast ett svagt sken i rummet; tsaren låg på sin
säng med trötta anletsdrag.
"Stigen in, ni tiggare, tsaren har befallt det", sade amman.
Persten och Korschun stego in i tsarens rum, trefvande
framför sig och försigtigt lyftande fötterna. Med en enda blick
öfverskådade Persten rummet jämnte de föremål, det innehöll.
Till venster om dörren befann sig en låg eldstad och något
längre bort i hörnet tsarens säng. Mellan eldstaden och sängen
befann sig ett fenster, hvars luckor aldrig stängdes, emedan
tsaren tyckte om, att de första solstrålarna föllo in i hans
sofrum. Nu blickade månen in genom fenstret, och dess
silfverskimmer lekte på eldstadens brokigt färgade stenar.
"Välkomna, ni blinda landstrykare!" helsade tsaren, på
samma gång han uppmärksamt, men förstulet, granskade
röfvarenas anletsdrag. :
"Måtte ditt kejserliga majestät lefva många år!" svarade
Persten, och Korschun bugade sig till golfvet. "Måtte Guds
moder beskydda och hjälpa dig samt öfverhopa dig med sin
nåd, på det att du må hysa medlidande med oss arma
menniskor, hvilka irra omkring öfver land och vatten utan att
skåda Guds ljus. Måtte den helige Petrus och Paulus, den
helige Johannes Krysostomos, den helige Kosmus och Damianus,
undergöraren från Kuttin, och alla andra heliga taga dig i sitt
hägn! Måtte Gud förläna dig, hvad du önskar och beder om!
Måtte du i all evighet bada i guld, äta och dricka med god
smak och sofva sött! Måtte deremot dina fiender evigt lida
hunger och törst! Måtte deras länder förtorka och hela deras
kropp blifva torr som ett pergamentsblad!"
"Jag tackar er, ni tiggare, jag tackar er", sade Ivan,
som fortfarande gaf noga akt, "Hafva ni länge varit blinda?»
"Allt sedan barndomen, far lille", svarade Persten, i det
han bugade sig och krökte på knäna. "Allt sedan barndomen
hafva vi båda varit blinda och vi kunna ej erinra oss, att vi
någonsin sett Guds sköna söl."
"Och hvem har lärt er sjunga visor och berätta sagor?"
"Herren Gud sjelf, far lille, Herren Gud sjelf, och det
redan i äldsta tider."
"På hvad sätt då?" frågade tsaren.
»Våra fader berätta och våra guslaspelare sjunga derom",
svarade Persten. "I forna tider, då Jesus Christus for upp till
himmelen, då började de fattiga, de blinda, de lama –
korteligen, hela de eländas brödraskap gråta och säga: ’Hvart går
du, hvart sväfvar du, Jesus Christus? Hos hvilka låter du oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0301.html
