Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
298
stanna qvar? Hvem skall gifva oss mat och dryck?’ - Och
Christus, himmelens tsar, svarade dem: ’Jag skall gifva er ett
berg "af guld’, sade han, ’ett berg af guld, en ström af honung,
trädgårdar, fulla med vinstockar och yppiga fruktträd; ni skola
blifva mättade och försedda med skor och kläder.’ - Då tog
Johannes från Damaskus till orda och sade: ’Ack, barmhertige
återlösare, gif dem hvarken berg af guld eller strömmar af
honung eller trädgårdar, fulla med vinstockar och yppiga
fruktträd, ty de veta ej, hvad de skola taga sig till med sådant,
och de rika och mäktiga skola komma och beröfva dem allt
deras gods! Skänk dem hällre, o, Jesus Christus, himmelens tsar,
skänk dem gåfvan att sjunga ljufliga visor och att förtälja de
underbara händelser, som tilldragit sig i forntiden och Guds
män uppleft. Fattiga skola de vandra omkring från ort till
ort och berätta underbara ting; hvar och en skall öppna sin
dörr för dem, och på kläder och bröd skola de ingen brist
lida.’ - Och då sade Christus, himmelens tsar: ’Ske alltså, som
du önskar. Ljufliga visor, skönt klingande guslor och
underbara historier skola falla på deras lott. Och den, som gifver
dem att äta och dricka, skall blifva bevarad för den mörka
natten; honom skall jag gifva ett rum i paradiset och för
honom skola himmelrikets portar ej tillslutas.’"
»Amen!" tillade tsaren. "Och hvad slags sagor känna
ni då?"
"Sagor af alla slag, far lille tsar, alla, som din nåd kan
behaga höra. Jag kan berätta dig om Jerscha Jerschovitsch,
Schtschitinnikoffs son, om Sienerna, om ormen i Gorints, om
guslorna, som spela af sig sjelfva, om Dobrinja Nikitseh, om
Akundin -"
"Men", afbröt honom Ivan, "är det då du ensam, som
berättar sagorna? Och gubben - hvarför har han följt med dig?"
Persten erinrade sig nu, att Korschun i sjelfva verket
under hela tiden knappast öppnat sin mun, och för att bryta
denna tystnad, som så föga passade till hans berättareroll,
anslog han plötsligt en annan ton, trampade Korschun i
hemlighet på foten och sade skämtsamt:
"Gubben der? Han, ser du, är min kamrat Amelka Gudok;
han har visserligen långt skägg, men kort förstånd. Om jag
berättar en lustig historia, så ger han mig sin belåtenhet
tillkänna och berömmer mig, vmcn endast tigande - man kan
omöjligt märka det. Icke sannt, farbror hvitskägg, gamle
gåsfot? Yi ta’ aldrig miste om vår väg."
"Nej naturligtvis inte», inföll Korschun, som nu erinrade
sig sin roll. "Vår bägare är fylld ända till randen med godt
vin, och alltså hafva vi fullt upp att dricka.»
"Så är det, farbror hareskri; äro vi bara väl på väg, så
komma vi ganska långt. Tralala, getterna gå upp på berget
att dansa", fortfor Persten, i det han började vagga på fötterna,
»getterna dansa, myggorna flyga och det surrar i venstra örat
på mormor Jevfrosinja.»
"Hej, tralala!" började Korschun, äfvenledes vaggande på
fötterna. "Kräftan befinner sig i sanden på det torra; men
det bedröfvar henne ej, ty om floden stiger, så är det slut
med hennes bekymmer.»
»Ack, far lille tsar», slöt Persten med en djup bugning,
»betrakta oss ej från den ofördelaktiga sidan, ty detta är ej
våra sagor, utan endast förspelet till dem.»
»Godt», svarade Ivan gäspande, »jag tycker om lustigt
skämt. Börja således din berättelse om Dobrinja - kanske
jag då kan slumra in.»
Persten bugade sig ännu en gång, hostade och började:
»På Yladimirs, furstens af Kijeff slott firades en gång en
glänsande fest, i hvilken endast furstar, bojarer och mäktiga
riddare togo del. Det började redan skymma på, och man
hade ännu ej hunnit längre än till midten af måltiden, då
plötsligt alla lyssnade, fulla af förvåning: krigstrumpeten ljöd.
Och då sade Yladimir, fursten af Kijeff, Svjätoslaffs son:
’Furstar, bojarer, tappra och mäktiga herrar, sänd ut två af
de bästa ibland er för att erfara, hvem som vågar visa sig
för Kijeff - hvem som vågar utmana furst Yladimir under
en festmåltid!’ - Genast råkade hela slottet i rörelse; svärden
blixtrade, stridshästarna löstes, de brokiga mössorna flögo i
luften, de tappra riddarna påtogo sia stridsrustning, bestego
sina modiga nästar och drogo ut på öppna fältet...»
»Halt!» afbröt Ivan i afsigt att förläna sin önskan att
höra på sagoberättaren större sannolikhet; »denna historia
känner jag. Berätta mig hällre den om Akundin.»
»Historien om Akundin?» upprepade Persten förlägen, ty
han erinrade sig, att den olyckliga staden Novgorod
förherrliga-des i denna historia. »Historien om Akundin, far lille tsar?
Det är en dålig historia, en bondehistoria, uppfunnen af det
dumma folket i Novgorod; och dessutom tror jag, far lille, att
jag har glömt den . . .»
»Berätta, du blinde», befallde Ivan i sträng ton, »berätta
allt och akta dig för att utesluta ett enda ord!»
Och tsaren log i hemlighet öfver det svåra läge, hvari
han bragt sagoförtäljaren. Ehuru Persten var högst förargad
på sig sjelf derför, att han föreslagit denna berättelse utan att
veta, huru mycket som Ivan kännde till af densamma, beslöt
han sig dock att börja berättelsen utan att utesluta något.
»I den gamla staden Novgorod», började han, »lefde en
gång en tapper ung man vid namn Akuridin. Denne Akundin
hvarken bryggde öl, brännde brännvin eller dref någon handel,
utan han for på skutor omkring på floden Yolkoff. En dag
besteg han sin väl utrustade slup, lade sin åra af lönn mellan
pinnarna af ek och satte sig vid rodret. Slupen följde Volkoffs
lopp och lade till vid den branta stranden. I samma
ögonblick kom en krympling dit utför den höga strandbrädden.
Krymplingen fattar Akundin vid de hvita händerna, leder honom
upp på en höjd och talar sålunda till honom: ’Se, tappre
yngling, på staden Rostislaff, som ligger der vid Okafloden, och
säg mig, hvad som försiggår i den staden!’ -Akundin blickar
öfver till staden Rostislaff och ser der ett högst bedröfligt
skådespel: den unge fursten af Hasan Gleb Olegovitschs trogna
tjenare äro församlade midt på torget och vilja försvara staden
med vapen i hand, men de sakna kraft dertill. Men i Oka
simmar ett dittills osedt odjur, ormen Tugarin. Denna orm
Tugarin var tvåtusen fot lång; med sin svans piskade han
krigshären från Rasan, med ryggen störtade han omkull de
branta stränderna och begärde derpå den gamlar tributen. -
Då tager krymplingen Akundin vid de hvita händerna och
säger till honom: ’Säg mig ditt namn, raske yngling.’ - Och
Akundin svarar: ’Min fädernestad är Novgorod och mitt namn
Akundin Akundinitsch.’ - ’Nå väl, Akundin Akundinitsch, jag
har väntat dig i tretiotre år; se i mig din farbror Samjatnja
Putjatitsch; min broder Akundin Putjatitsch var din fader, och
här är din fader Akundin Putjatitschs förtrollade svärd.’ -
Ännu innan krymplingen hade talat ut, kännde han, att krafterna
sveko honom och att hans slut nalkades, men innan han dog^
talade han ännu till ynglingen: ’Hör mig, mitt dyra barn. När
du återvänder till den berömda staden Novgorod, så helsa
honom och säg: O, Novgorod, måtte Herren Gud låta dig lefva
hundrade och åter hundrade år och dina söner förvärfva rykte
och ära! Måtte du, Novgorod, växa i makt och dina söner i
rikedom . . .’»
»Nog!» afbröt tsaren vredgad, ty han glömde i detta
ögonblick, att hans syftemål endast var att sätta berättaren på
prof. »Berätta en annan historia!»
Synbarligen högst förskräckt, krökte Persten sina knän
och bugade sig ned till golfvet.
»Och hvad slags historia önskar du, far lille tsar?» frågade
han med delvis låtsad, delvis verklig förskräckelse. »Skall jag
kanske berätta dig historien om trollqvinnan Jagn? Eller
kanske den om Sanct-Johannissjön? Eller befaller du, att jag
skall berätta din nåd något gudligt?»
Tsaren erinrade sig nu, att han ej fick skrämma de blinda,
hvarför han gäspade på nytt och frågade i sömnig ton:
»Och hvilka gudliga berättelser känner du då?»
»Jag kan sägnen om den gudsmannen Alexis, far lille,
historien om den tappre jägaren Georg, om den helige Joseph
och äfven boken om dufvorna ...»
»Yälan», sade Ivan, hvars ögon redan tycktes sluta sig,
»berätta mig ur boken om dufvorna. Det höfves oss syndare
att insomna vid en from berättelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
