Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300
»Samtliga tsarerna bugade sig för honom, sägande: ’Haf
tack, vise tsar David! Men säg oss äfven delta: för hvilka
synder gifves förlåtelse och för hvilka gifves ingen förlåtelse?’
- Och den vise tsar David gaf följande svar: ’För alla synder
gifves förlåtelse, men tre synder påkalla ett svårt straff: när
någon plägar köttsligt umgänge med sin fadder, när någon
skymfar sin fader och sin moder, och när någon -’»
I detta ögonblick slog tsaren plötsligt upp ögonen. Korschun
drog sin hand tillbaka, men det var redan för sent: hans blick
mötte Ivans. Under några sekunder sågo de ömsesidigt på
hvarandra utan att röra sig, liksom om de blifvit förstenade
genom någon trollformel. Men plötsligt sprang Ivan raskt upp
från sängen och utbrast:
»Än den tredje synden, du blinde? Den består deri att
förkläda sig till tiggare för att intränga i tsarens sofrum.»
I det samma gaf han Korschun en stöt för bröstet med
sin skarpa järnbeslagna käpp. Röfvaren omfattade käppen
krampaktigt, vacklade och föll till golfvet.
»Hitåt!» ropade tsaren, i det han drog ut järnspetsen ur
Korschuns bröst.
Opritschnikerna störtade med dragna svärd in i rummet.
»Grip dem båda två!» befallde Ivan.
Som en vild hund kastade sig Maljuta på Persten, men
atamanen tilldelade honom med utomordentlig skicklighet ett
knytnäfsslag för magen, sparkade upp det lilla fenstret och
hoppade ned i trädgården.
»Omringa trädgården - grip rof våren!» röt Maljuta, som
krökte sig af smärta och med båda händerna höll sig för
magen.
Under tiden hade Opritschnikerna lyft upp Korschun. I
sin svarta rock, under hvilken pansarskjortan skimrade, stod
Ivan der med den jernskodda käppen i sin skälfvande hand
och kastade med sina förskräckliga ögon genomborrande blickar
på den sårade röfvaren. De förskräckta tjenarna kommo med
tända ]jus, och genom det sönderslagna fönstret såg man skenet
af eldsvådan. I slobodan vaknade allt till lif och rörelse, och
i fjärran dånade stormklockan högt. Stödd af Opritschnikerna
stod Korschun der med dystert rynkade ögonbryn och sänkta
ögonlock; blodet hade betäckt hans skjorta med röda fläckar.
»Tala, du blinde», sade tsaren. »Hvem är du, och hvilka
afsigter hyste du mot mig?»
»Hvarför skulle jag hålla något hemligt?» svarade Korschun.
»Jag ville bemäktiga mig nyckeln till din skattkammare, men
mot dig sjelf förde jag intet ondt i skölden.»
»Hvem har skickat dig hit, och hvilka äro dina
med-sammansvurna?»
Korschun såg oförfärad på tsaren och svarade:
»Kättrogne tsar, som ung sjöng jag ofta en visa, deri tsaren
frågade en ung äfventyrare, med hvem han dragit ut på
plundring. Och den tappre ynglingen svarade: Jag hade fyra
kamrater; min förste kamrat var den mörka natten, min andra -»
»Nog!» afbröt honom Maljuta. »Yi skola se till, hvilka
visor du kommer att sjunga, när man spänner dig på bocken.
Men för f-n», fortfor han med en skarpt granskande blick på
Korschun, »detta tjurhufvud har jag förut sett någonstädes.»
Korschun smålog, bugade sig för Maljuta och svarade:
»Ja, dyre Maljuta Skurlatitsch, vi hafva verkligen sett
hvarandra förut, och det var, om du minnes, vid djefvulspölen.»
»Komjak", inföll Maljuta, vänd till sin väpnare, »för bort
gubben här, slå dig i samspråk med honom och anhåll, att
han berättar för dig, hvarför han smugit sig in i hans kejserliga
nåds rum. Jag kommer straxt efter till tortyrkammaren.»
»Framåt, gubbe!» sade Komjak och fattade Korschun i
kragen. »Följ med mig, så skola vi spraka en stund i all
vänskaplighet.»
»Stanna!» utropade Ivan. »Du, Maljuta, ansvarar mig
för, att gubben ej dukar under för tortyren. Jag skall uttänka
åt honom en exemplarisk, alldeles ny, ännu aldrig tillämpad
eller ens anad tortyr - ett straff, som till och me<f skall sätta
dig sjelf, far lille, i förvåning.»
»Så tacka då tsaren^ din hund!» sade Maljuta till Korschun
och gaf honom en omild knuff. »Tacka honom, att han ännu
någon tid låter dig behålla lifvet. I natt skola vi dra’ dina
benknotor ur led en liten smula.»
Derpå förde han med Komjaks tillhjelp ut röfvaren ur
tsarens sofrum. Under tiden hade Persten begagnat sig af den
allmänna förvirringen, klättrat öfver trädgårdsstaketet och
sprungit till det ställe, der fängelset befann sig: Platsen var
tom, ty alla hade ilat till eldsvådan. Persten, som försigtigt smög
sig utmed fängelsemuren, stötte plötsligt på ett mjukt föremål.
Han böjde sig ned och kännde på detta - det var ett lik.
»Ataman», hviskade samme röde sångare, som på morgonen
tilltalat honom, »jag har mördat vakten. Gif mig skyndsamt
nycklarna, så öppna vi fängelset, och sedan god natt! Jag
tänker begifva mig till eldsvådan, för att hjelpa våra kamrater
vid plundringen. Men hvar är Korschun?))
»I tsarens händer», svarade Persten kort. "Allt är
förloradt! Samla ihop våra karlar, och sedan upp och härifrån!
- Tyst, hvem kommer der?»
»Jag», svarade Mitka och steg fram från muren.
»Bort, ditt dumhufvud - lägg benen på ryggen! Alla
skola så hastigt som möjligt aflägsna sig från slobodan. Vid
krokiga eken träffas vi.»
»M, än fursten då?» sporde Mitka i släpande ton.
»En åsna - det är, hvad du är! Har du inte hört, att
allt är förloradt? Farbror Korschun råkade i fällan, och vi
kunde inte få nycklarna.»
»Liksom om fängelset vore stängdt!»
»Huru - är det inte stängdt? Hvem har då öppnat det?»
»Jagi förstås.»
»Hvad pratar du, dumhufvud? Vill du vara så god och
tala förnuftigt!»
»Hvarför behöfver man tala så mycket om den saken?
Jag kommer hit, ingen synes till, vakten ligger der med utsträckta
ben. Då säger jag för mig sjelf: vi ska’ se till, .om dörrn ä’
så fast ändå! Jag sätter axlarna till - och dörrn springer
af hakarna.»
»Bravo, dumhufvud!» utropade Persten glad. »När allt
kommer omkring, har ändå ordspråket rätt, som säger: det är
bara dumhufvudena, som verlden har att tacka för sitt
bestånd. Ah, du är ett alldeles oförlikneligt dumhufvud!»
Och Persten tog Mitkas hufvud emellan sina händer och
kysste honom på begge kinderna, en ömhetsbetygelse, som
Mitka besvarade med en bullrande smällkyss, hvarpå han säfligt
aftorkade sina tjocka läppar med rockärmen.
»Följ med mig då, min unge. Och du, Balalajka, väntar
här. Om något inträffar, så hvissla!»
Persten begaf sig in i fängelset, och Mitka följde honom.
Bakom den första dörren befunno sig två andra, men dessa <
voro mindre fasta, än den första, och gåfvo följaktligen ännu
lättare efter för Mitkas mäktiga skuldror.
»Stig upp, furste!» sade Persten, i det han steg in i
fängelsehvalfvet.
Serebräny, som trodde sin sista stund kommen, frågade:
»Är dagen således redan inne? Eller, rättare sagdt, har
du, Maljuta, ej tålamod att vänta till morgonen?»
»Jag är icke Maljuta», genmälte Persten.* »Jag är den
man, som du räddat från döden. Stig upp, furste, tiden är
dyrbar, stig upp, så skall jag befria dig.»
»Hvem är du? Jag känner ej igen din stämma.»
»Det är ej underligt, bojar - hur skulle du kunna
ihågkomma mig, du, som har annat att tänka på? Men stig upp,
ty vi hafva ingen tid att förlora.»
Serebräny svarade ej. Han trodde, att Persten var en af
Maljutas, bödelsdrängar, och uppfattade hans ord som ett hån.
Förtretad och otålig fortfor då atamanen:
»Kanske tror du mig ej, furste? I så fall måste jag erinra
dig om Medvedevka och djefvulspölen: jag är ju Vanjuka
Persten.»
Serebränys bröst svällde af glädje, och hans hjerta började
häftigt klappa vid tanken på lif och frihet. Fält och skogar
och nya slagfält, men framför allt Helenas ädla gestalt,
framträdde för hans inre öga. * Redan hade han sprungit upp, redan
stod han i begrepp att följa Persten, då han plötsligt erinrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
