Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
301
sig den ed, han svurit tsaren, och allt hans blod strömmade
tillbaka till hjertat,
51 Jag kan icke», svarade han, "jag kan ej följa dig. Jag
har lofvat tsaren att ej undandraga mig hans välde och att
öfverallt, hvar jag än befinner mig, underkasta mig hans dorn."
»Furste», genmälte Persten med förvåning, »jag har ej
tid att spraka länge med dig. Mitt folk väntar - hvarje
minut kan ko^ta oss vårt hufvud. I morgon måste du dö,
men ännu är det tid - välan, följ mig!»
»Jag kan ej», upprepade Serebräny sorgset, »jag har
beseglat mitt gifna ord med en kyss på det heliga korset.»
»Bojar, vill du göra narr af mig?» skrek Persten med af
vrede alldeles förvandlad stämma. »För din skull har jag
stuckit slobodan i brand, för din skull mista vi kanske
allesamman hufvudet, och ändå vill du stanna qvar här! Skulle
vi alltså ha kommit hit förgäfves? Anser du oss kanske för
gyckelmakare? Men jag vill se den, som vågar att göra sig
lustig på min bekostnad. För sista gången: kommer du med
eller oj?»
»Nej»*, svarade Serebräny bestämdt och lade sig åter ned
på det fuktiga jordgolfvet.
»Nej?» upprepade Persten.’ »Nej? Nåväl, jag
genomdrif-ver ändå min vilja. Mitka, bemäktiga dig denne man!»
Samtidigt med detta yttrande kastade sig atamanen öfver
fursten, band för hans mun sin gördel och utbrast ursinnig:
»Nu disputerar du inte längre med mig!»
Mitka tog Nikita som ett litet barn på sina armar och
bar honom ut ur fängelset.
»Raskt framåt!» kommenderade Persten.
På en gata stötte de på några opritschniker.
»Hvem bär ni der?» frågade dessa.
»En man från slobodan, som vid eldsvådan blifvit skadad
af en bjelke», svarade Persten. »Vi föra honom till hospitalet.»
Vid utgången ur slobodan anhöllos de af en vakt. De
ville gå förbi, hvarför vakten försökte göra larm, men Persten
tillslöt soldatens mun med sin dolk, och mannen störtade utan
att utstöta ett enda skri lif lo s till marken. Utan att stöta på
något vidare hinder buro röfvarenå ut Nikita ur Slobodan.
XXII.
I klostret.
Vi skildes från Maxim, då han den omnämnda stormiga
natten begaf sig bort från slobodan. Den lurfvige Bujan skällde,
hoppade omkring honom och fröjdade sig öfver, att han lyckats
slita sin kedja.
Då Maxim lemnade fädernehuset, hade han ej tid att tänka
på något mål. Han ville endast göra ett slut på det förhatliga
lifvet bland tsarens snyltgäster^ med deras låga utsväfningar, och
undfly anblicken af dagliga afrättningar. Maxim lemnade den
förfärliga slobodan, för att helt och hållet anförtro sig åt sitt
öde. I början sporrade han sin häst, för att ej bli uppfångad
af sin faders tjenare, i fall Maljuta skulle få det infallet att
förfölja honom. Snart vek han emellertid af in på en biväg
och lät sin häst gå i skridt.
Mot dagbräckningen lade sig stormen. I öster började
himmelen rodna, och det blef möjligt för Maxim att tydligare
urskilja föremålen. Vägen var infattad med lummiga ekar,
och mellan dessa växte täta hasselbuskar. Vädret var friskt;
tunga regndroppar föllo ned från träden och slogo ned på de
breda bladen. Fåglarna vaknade och började sitt qvitter,
hackspetten lät höra sitt pickande i ett ihåligt träd, och ekarnas
toppar förgylldes af den uppgående solen. Naturen väcktes
mer och mer till lif, och hästen fortsatte sin färd med nytt
mod. Det föreföll Maxim, som om hela Ryssland utbredde sig
för honom, och han skulle hafva kunnat med glädje inandas den
friska luften, men hans hjerta var fullt af vemod, af det djupa
vemod, som är så karaktäristiskt för den ryska nationen. Han
tänkte på sin öfvergifna moder, på sin ensamma ställning, på
en mängd saker, för hvilka han e^ sjelf förmådde göra sig
reda-, han började grubbla och uppstämde derpå nästan
omedvetet en svårmodig sång.
Huru underbara och själfulla äro ej de ryska sångerna!
Orden äro ofta obetydliga; de äro endast themat, ty det är ej
i ord, utan endast i toner, som en djup, men obestämd, känsla
söker sitt uttryck.
Och med blicken på markens grönska, på himlahvalfvet,
på hela Guds sköna verld besjöng Maxim sitt olyckliga öde,
den gyllene friheten, de älskade ängarna och skogarna. Derpå
vände han sig till sin häst och bjöd denne att föra honom till
ett fjärran land, der det var torrt utan vind och friskt utan
frost. Han gaf vinden i uppdrag att öfverbringa en helsning
till hans mor. Han bemäktigade sig de föremål, som först föllo
honom i ögonen, för att uttrycka allt som sysselsatte hans själ.
Men stämman sade mer än orden, och om någon hade hört
hans sång, så skulle den hafva gått honom till hjertat och
ofta i sorgsna ögonblick på nytt trädt fram för hans minne. Då
emellertid svårmodet mer och mer bemäktigade sig Maxim, drog
han åt sig tyglarna, satte mössan tillrätta, hvisslade, utstötte ett
skri och flög sedan med ännu större snabbhet fram på sin häst.
Snart fick han syn på de hvita murarna af ett kloster.
Detta låg på sluttningen af ett med ekar bevuxet berg. De
förgyllda kupolerna och de snidade korsen höjde sig öfver ekarnas
grönska och reste sig mot den azurblåa himmelen. Maxim
stötte på en trupp beridna och väl beväpnade lekmannabröder.
Långsamt drogo de framåt och sjöngo psalmen: »Hjertligen kär
hafver jag dig, herre, min starkhet.» Då Maxim förnam
de heliga orden, höll han in sin häst, blottade sitt hufvud och
gjorde korstecknet.
Utmed bergets fot lopp en liten flod, som satte några
qvarnars hjul i rörelse. På stränderna betade i brokiga flockar
en hjord af kor. Klostrets hela omgifning andades en så djup
frid, att de beväpnade soldaterna tycktes öfverflödiga. Sjelfva
fåglarna på ekarnas grenar tycktes endast qvittra halfhögt,
och vinden höll sig orörlig mellan bladen. Det var svårt att
föreställa sig, att elaka menniskor kunde störa denna frid.
»Der skulle jag vilja hvila ut», tänkte Maxim. »Bakom
dessa murar skall jag tillbringa några dagar, till dess min far
upphör att söka mig. Jag skall i bikten öppna mitt hjerta
för priorn, kanske får jag här en tillflyktsort för någon tid.»
Maxim bedrog sig ej. Den gamle abboten med långt,
hvitt skägg och en mild blick, hvilken förrådde fullkomlig
obekantskap med denna verldens förhållanden, mottog honom
med välvilja. Två lekmannabröder ledde bort hans trötta häst,
en tredje bar fram bröd och mjölk åt hans trogne Bujan;
alla bemötte Maxim på ett hjertligt sätt. Abboten inbjöd honom
till middagsmåltiden, men Maxim ville framför allt bikta.
Gubben betraktade honom med så forskande blickar, som
det var möjligt för hans vänliga ögon, och utan att yttra ett
ord vidare ledsagade han honom öfver en stor gård till ett
lågt kapell. De gingo förbi grafkors och en lång rad af
blomstersmyckade klosterceller. Munkarna, som mötte dem,
helsade tyst, Grafstenarna gåfvo eko efter Maxims kraftiga
steg; högt gräs växte mellan dessa stenar och betäckte delvis
deras fromma inskrifter; allt erinrade här om lifvets korthet
och obeständighet, allt inbjöd till bön och betraktelse.
Kapellet, dit gubben förde Maxim, stod midt ibland
uråldriga ekar, och dessas grenar, öfver hvilka århundraden susat
fram, öfvertäckte nästan alldeles de långa, smala, blyinfattade
fönstren. Då de stego in, öfverströmmades de, så att säga, af
kyla och mörker. Blott ett enda fönster, som var mindre
öfvertäckt än de andra, lät en ljusstråle falla på en
väggmålning, som föreställde yttersta domen. Detta gjorde emellertid,
att kyrkans öfriga partier föreföllo så mycket mörkare; blott
här och der framskymtade amplarnas silfverkulor, kronorna
och de gyldene korsen på det svarta sammet, som betäckte furst
Vorotinskis, klostrets grundläggares, graf. De förgyllda gallren
framför bilderna togo sig flerstädes ut som kol, hvilka ännu
glödde under askan och hvarje’ ögonblick tycktes färdiga att
slå ut i lågor. En fuktig rökelsedoft fyllde hela rummet.
Så .småningom vänjde sig Maxims ögon vid halfdunklet
och förmådde urskilja . de öfriga föremålen i kyrkan. Öfver
hufvuddörren varseblef man återlösarens bild i all sin
herrlighet, omgifven af cherubim och serafim, och öfver honom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
