- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
303

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 255.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vet? Måhända kommer äfven öfver dig den gudomliga nåden,
och du stannar hos oss för alltid. Lemna oss icke, Maxim!"

"Jag kan ej stanna, ärevördige fader. Eedan länge har
mitt öde kallat mig till främmande länder. Redan länge har
jag tyckt, mig förnimma de tatariska pilarnas susande, och
många gånger, då jag suttit försjunken i tankar, har det
förefallit mig, som om jag hört pilarna hvina i mina öron. Till
dessa toner, detta h vinande ljud känner jag mig dragen och
lockad.»

Abboten envisades ej längre, utan läste bönen för resande och
välsignade honom, hvarpå klosterbröderna sorgsna togo afsked af
honom. Och så red Maxim på nytt genom den gröna skogen.
Liksom förut sprang Bujan omkring hans häst och såg vänligt
upp på sin herre. Plötsligt började han skälla och sprang
bort. Maxim, som motsåg ett mindre behagligt möte, hade
redan laggt handen på svärdet, då han vid en krökning af
vägen fick syn på en ryttare i gul kaftan och med en svart
dubbelörn på bröstet. Ryttaren nalkades i skridt, hvisslade
muntert en visa och bar på sin breda handske en fjättrad falk
med kappa öfver ögonen. Maxim igenkännde i främlingen en
af tsarens falkjägare.

"Trifon!" utbrast han.

»Maxim!" svarade falkjägaren glädtigt. "Yälkommen!
Hur befinner sig din nåd? Du är således här, Maxim? Och
vi, som i slobodan trodde, att någon olycka händt dig! Men
hvad din fader har rasat! Gud beskydde oss för hans vrede

- han var förfärlig att se på. Om din far, tsarevitsch och
furst Serebräny äro mångahanda rykten i omlopp, och man
vet ej mer, hvad man skall tro. Nå, gudskelof, att du är
återfunnen, Maxim - hvad din moder skall bli’ glad!"

Maxim var högst förtretad öfver mötet med falkjägaren.
Men Trifon var en bra, ung man och förstod i nödfall att
tiga. Maxim frågade honom, om han länge varit borta från
slobodan.

"Det är redan en vecka sedan Adragan flög bort för
mig", sade han och pekade på falken. "Men kanske du inte
känner till historien, Maxim? Min ångest var ej ringa, då jag
såg tsaren så förbittrad på mig. Men den gode Guden och
den helige martyren Trifon hade medlidande med mig."

Falkjägaren lyfte på mössan och gjorde korstecknet,
hvarefter han fortfor:

"Saken tillgick på följande sätt. För åtta dagar sedan
begaf sig tsaren ut på fågeljagt. Redan hade jag två gånger
lössläppt Adragan, men tredje gången blef han ursinnig,
började slå de andra falkarna, försatte Smischla och Kruschka ur
stridbart skick och begaf sig på flykten. Yi hunno ej räkna
till tio, innan han redan var ur sigte. Jag började springa
efter honom, men lika gerna kunde jag hafva sprungit efter
månen. Han var försvunnen, som om han aldrig hade funnits
till. Då berättade öfverfalkeneraren för tsaren, att Adragan
gått förlorad. Tsaren lät ropa mig och sade till mig: Trischka,
du ansvarar mig för honom med ditt hufvud: fångar du honom,
så får du en belöning, men skaffar du honom ej tillbaka, så

- af med hufvudet! Hvad skulle jag göra? Yår lille far
tsaren skämtar ej. Jag begaf mig i väg, för att söka Adragan,
och i sex dagars tid ansträngde jag mig förgäfves. Redan
började jag känna något egendomligt hemskt omkring halsen
och tänkte: nu måste du säga farväl åt ditt hufvud. Jag
började gråta, och till följd af det myckna gråtandet och alla
mina bekymmer inslumrade jag i skogen. Knappt hade jag
somnat, förr än jag hade en dröm. Mellan trä-den uppstod
en stark glans, och ett egendomligt klingande hördes i skogen.
Jag lyssnade till detta klingande ljud och sade för mig sjelf i
sömnen: ’Det är Adragans klockor.’ Jag såg upp och såg
framför mig på en hvit häst en ung, af ett klart sken [-om-strålad-] {+om-
strålad+} krigare, som hade Adragan på sin hand. ’Trifon’, sade
krigaren, ’sök ej Adragan här. Stå upp och gå till Moskva
i småskogen vid Lasareff. Der står en tall, och på tallen
sitter Adragan.’ - Jag vaknade och jag vet ej, hur det kom
sig, men jag var öfvertygad om, att krigaren ej var någon
annan, än den helige martyren Trifon. Jag kastade mig upp
på min häst och galopperade till Moskva. Och kan du tro

det, .Maxim? Så snart jag kommer till skogen, ser jag verkligen
en tall, och på tallen sitter Adragan, alldeles som helgonet hade
sagt mig i drömmen."

Falkenerarens stämma darrade och stora tårar trängde
fram i hans ögon. Han borttorkade dem och fortfor:

"Maxim, om det gäller, skall jag sälja bort allt, hvad jag
äger, ja, i nödfall tinga bort mitt arbete för hela lifvet, men
jag måste bygga upp ett kapell åt min skyddspatron, och det
just på det ställe, der jag återfann Adragan. Och helgonets
bild skall jag låta måla på väggen alldeles så, som jag såg
den i drömmen: på en hvit häst med högt upplyftad hand
och på denna den hvita falken. Och mina -barn och barnbarn
skall jag i mitt testamente lägga på hjertat att städse till
gudsmannens ära låta läsa messor och åt honom inviga ljus,
emedan han icke ville min undergång, utan räddade mig
från döden."

Pekande på Adragan, fortfor falkeneraren:

"Se, här är min tappre falk frisk och oskadad! Tillåt,
att jag tager af dig kappan! Hvarför skriker du så? Aha,
du ville gerna flyga bort igen! Nej, min lilla vän, det blir
inte af - du har drifvit omkring länge nog, och nu släpper,
jag dig inte lös mer."

Trifon hotade falken med fingret och fortsatte:

"Se bara, så ursinnig han är - så han skriker och
hugger omkring sig med näbben! Jag tror, man kan höra
honom en hel verst."

Maxim, som kännde sig rörd af falkenerarens berättelse,
kastade en handfull guldmynt i Trifons mössa och sade:

"Se der, tag äfven min lilla skärf! Det är allt, hvad jag
har, och jag behöfver inga penningar mer, men dig fattas
ännu mycket, innan du kan bygga ditt kapell."

"Gud belöne dig, Maxim! Med dina pengar uppbygger
jag inte något kapell, utan en hel kyrka. Så snart jag kommer
hem, skall jag låta läsa en messa och bedja för din välgång.
Jag förblifver evigt din tillgifne tjenare, Maxim; begär af
mig, hvad du vill."

"Hör på, Trifon, gör mig en liten tjenst. När du
återkommer till slobodan, så förråd ej för någon, att du mött mig.
Men när tre dagar förflutit, så gå till min moder och säg
henne, men mellan fyra ögon, så att ingen menniska hör
det: ’Din son befinner sig, gudskelof, väl och låter helsa dig.’"

"Ingenting vidare, Maxim?"

"Det är ännu icke allt - hör på vidare, Trifon. Jag
företager en längre resa och återvänder kanske inte så snart.
Om det är dig möjligt, så besök min moder tid efter annan
och säg henne för hvarje gång: ’Enligt hvad jag af olika
personer sport, befinner sig din son, gudskelof, väl; hys alltså
inga bekymmer för hans skull.’ - Och om min moder då
frågar dig, hvad slags folk har sagt dig det, så svara: Personer
från Moskva, hvilka i sin ordning hört det af andra. Men
hvilka personerna äro, får du ej säga, på det att ingen må
bli’ utskickad att uppsöka mig. Dessutom får endast min mor
veta, att jag mår väl."

"Du ämnar således ej återvända till slobodan?"

"Det vet Gud allena. Men tala ej om, att du har
mött mig."

"Räkna på mig, Maxim. Jag skall ej omtala det för
någon. Då du emellertid är stadd på en lång resa, så kan jag
ej mottaga dina penningar, ty Gud skulle straffa mig derför."

"Men hvad skall jag göra med pengarna? Yi befinna oss
ju inte i tatarernas land häller!"

"Det är visst sannt, Maxim, men jag kan ändå inte
mottaga dem. Om du återvände hem, så vore det en helt
annan sak, men då du är stadd på resa, så skulle det förefalla
mig rent af som stråtröfveri. Du må säga, hvad du vill - om du
än stryper mig derför, så tar jag inte emot dem." .

Med en axelryckning tog Maxim tillbaka några guldmynt
ur Trifons mössa och sade:

"Om du inte vill ha’ dem, så träffar jag kanske på någon
annan, som är mindre finkänslig - jag behöfver dem ej »

Med dessa ord tog han afsked af falkjägaren och red

(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free