Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giuseppe Garibaldi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
307
som fick namnet Menotti. Modern hade till sista stunden
delat mannens strapatser och krigets vedervärdighetér. Det
ansågs som ett underverk, att gossen kunde vara vid lif -
som underverk äfven, att han blef vid lif, ty krigets gång
rönte ej något afbrott genom denna lilla familjetilldragelse,
utan jagade den unga familjen på flykten öfver ödemarker
i köld och svält. Det berättas, att den unge Menotti, tre
månader gammal, af fadern bars i en om halsen knuten duk
och hölls varm af hans andedrägt.
Omsider, efter sex års kampanj, tog Garibaldi afsked af
Rio Grande och drog med hustru och barn till Montevideo.
Han började åter försöka sig på affärer. Den enda sold,
han erhållit i Rio Grande, var en kreaturshjord, den han
sålde i Montevideo mot klen betalning. Affärerna gingo dock
äfven nu skralt, hvarför han på nytt sökte göra sig inkomst af
sina mathematiska kunskaper. Men så utbröt krig mellan
republikerna Uruguay och Buenos Ayres, i hvilken sednare
den för sin grymhet bekante general Rosas då hade makten.
Genast var Garibaldi med. Han utnämndes till
öfverbefälhafvare för Uruguays flotta och inlade som sådan stora
förtjenster vid försvaret af hufvudstaden Montevideo. Sedan
England och Frankrike trädt emellan, upprättade Garibaldi
en främlingslegion, en kår om tre tusen man, hvilken han
in-ö f våde i partigängarekrigets mödosamma och af faror fyllda
yrke. Med denna ströfkår beredde han Rosas många
olägenheter. Ett Garibaldi synnerligen kännetecknande
karaktärsdrag berättas från denna tid:
En dag fick han besök af en officer, hvilken kom för att till
det skriftliga erkännande, som Garibaldi redan mottagit för en
träffning vid Saltö, (der Garibaldi med 286 oman afvärjde ett angrepp
af 1,200 och derigenom räddade staden åt republiken), lägga en
muntlig tacksägelse från general Pacheco.
Officeren kom på qvällen till Garibaldis bostad vid gatan
Par-tone i Montevideo. Det var ett litet hus med port utan lås. I
mörkret trefvade officeren omkring sig i förstugan, för att finna
dörren, och dervid stötte han till en stol och sökte trösta sig med
en svordom.
"Hälla, hustru!" hördes Garibaldis röst innanför. "Hör du icke,
att det är någon ute i förstugan? Tänd ljus!"
"Huru skall jag kunna tända ljus?" svarade Anita. "Du vet ju,
att vi icke hafva en slant att köpa ljus för."
"Det är sannt", sade Garibaldi med en filosofs lugn, stod upp,
öppnade dörren och ropade: "Hit in! Hit in!" för att med sin röst
vägleda främlingen.
Denne inträdde. Men mörkret var så stort, att han måste
nämna sitt namn, för att blifva igenkänd af Garibaldi.
"Min herre", sade denne derpå, "då jag uppgjorde mitt kontrakt
med republiken, försummade jag att betinga mig en ration ljus,
och Anita har icke penningar att köpa sådana för. Vi måste
derför sitta i mörkret. Lyckligtvis kommer ni, efter hvad jag
förmodar, icke för att se mig, utan för att spraka med mig."
Officeren sprakade också med Garibaldi, men såg honom icke.
På hemvägen begaf han sig till general Pacheco och omtalade
händelsen. Denne sände genast till Garibaldi etthundra patagonier
(femhundra francs).
Garibaldi ville icke sära sin gode vän Pacheco och mottog
penningarna; men följande dag lät han fördela dem bland enkorna och
barnen efter de kämpar, som stupat vid Saltö.
Men detta krig hade icke länge till uppgift att främja
någon folkets heliga sak. Liksom de flesta sydamerikanska krig,
urartade det till inbördes fejder mellan om högsta makten
täflande, samvetslösa generaler. Dermed var också Garibaldis
intresse för dessa stridigheter slut. Samtidigt nådde honom
underrättelser från Europa, hvilka dessutom påskyndade
afslutandet af hans krigiska verksamhet i Sydamerika, 1848
års folkrörelser indrogo äfven Italien i sin hvirfvel.
Garibaldi, som deri såg en möjlighet för sina patriotiska drömmars
förverkligande, skyndade hem.
Tillståndet i hemlandet motsvarade dock på långt när
icke Garibaldis och hans kamraters förväntningar. Han erbjöd
genast sin tjenst åt konungen af Sardinien, Carl Albert, som
af rädsla för de revolutionära rörelserna inlåtit sig i krig
med Österrike, men han blef knapphändigt hänvisad till
krigsministern, hvilken var lika onådig. För konungen var
republikanen obehaglig, för generalen, som genomgått graderna
på ett fullt europeiskt-reglementsenligt sätt, var den
sydamerikanske kaparekaptenen och partigängaren en vilde, som
icke kunde få någon anställning vid en civiliserad krigshär,
hvilka tjenster han än kuilde göra sitt fosterland. Garibaldi,
van att handla på egen hand, gjorde så äfven nu. Han
upprättade en frikår på tvåtusen man och höll med den fienden
stången längre, än den sardinska hären, hvilken, som bekant,
lät i grund slå sig vid Custozza, hvarpå följde kapitulation.
Garibaldi utfärdade en ljungande proklamation, brännmärkande
konung Carl Albert som fosterlandets förrädare. Slutligen måste
dock äfven G. vika för öfvermakten och förde spillrorna af
sin skara öfver schweiziska gränsen. Sjelf flydde han i en
bondes drägt till Livorno, men hans namn var nu på hvarje
italienares läppar och kring honom sammanknöto sig
frihetsvännernas förhoppningar.
Den 21 December 1848 trädde han, sedan han åter
samlat en skara omkring sig, i tjenst hos provisoriska
regeringen i Rom, derifrån påfven Pius IX flyktat till Gaeta och
påkallat främmande hjelp för sin hufvudstads tuktande. Ilar
fick Garibaldi fullt upp att göra, och hvad som gjordes, det
tillskrefs ock hans energiska ingripande. När försoning med
påfven visade sig omöjlig, föreslog Garibaldi, som blifvit
medlem af Roms parlament, den 5 Februari 1849 republikens
proklamerande. Då franske marskalken Oudinot angrep Rom
med åtta tusen man, blef han af Garibaldis brigad
-tillhaka-kastad, dock först efter en het strid, derunder Garibaldi
förstod att med beundransvärda exempel af uppoffring elda
de missmodiga italienarna, så att <Je slogos som lejon. I
denna strid fick Garibaldis roll som nationalhjelte sitt
blodsdop, och ord kunna ej beskrifva den hänförelse, hvarmed
han och hans stab hälsades, då de efter slutad strid och
vunnen seger åter intågade i den »eviga staden».
Hans utseende vid denna tidpunkt skildras sålunda:
»Han har ett imponerande yttre, fastän han ej är storvuxen.
Hans ansigte solbrändt och dragen, halft täckta af rödbrunt
helskägg, uttrycksfulla och klassiskt regelbundna. Ur de djupt
liggande, mörkbruna ögonen tala klokhet, mildhet och
karaktärsfasthet. Lugn och trygg sitter han’på hästen, som vore
han fastvuxen. På det kastanjebruna håret bär han en
spetsig hatt med smala brätten, och öffver den röda blusen
eller skjortan böljar den hvita, amerikanska manteln.»
Den 9 Maj vann han en lysande seger vid Palestrina
öfver neapolitanerna, hvilka också kommit påfven till hjelp.
I Juli 1849 måste dock Rom gifva sig åt fransmännen, hvarvid
Garibaldi drog sig in på neapolitansk område, följd af omkring
tre tusen trogna, ehuru han icke kunde bjuda dem annat än
hunger och törst och fullt upp af dödsfaror. Hans hustru
Anita, som i Rom tjenstgjorde som kapten, hade
anställning i denna kår som adjutant. Garibaldis hopp, att
befolkningen skulle sluta sig till honom och resa sig, sveks
emellertid. Han marscherade då -och denna reträtt har
blifvit ansedd som ett strategiskt mästerstycke, - till
republiken San Marinos område, der skaran upplöstes. Med
ett hundratal, som ej ville öfvergifva honom, sökte han
sjöledes uppnå Venedig, men några af hans båtar togos af
österrikarna, Sjelf lyckades han med sin dödssjuka hustru
landstiga i Romagnan. Han bar henne till en bondgård,
men fann ej det skydd, han sökte, ty dödsstraff hade hvar
och en att vänta, som hyste honom, och ett pris var satt
för hans fängslande. I tre dygn irrade de omkring i de
feberfyllda träsken, tills han slutligen fann en väns hydda,
under hvars tak hans hängifna Anita utandades sin sista
suck. Sjelf redde han hennes graf och begrof henne i
pinieskogen nära hafsstranden. Som genom ett underverk
undkom han äfven nu sina förföljare; i Chiavari blef han
emellertid häktad på sardinska regeringens befallning och
förd till Genua, der han öfverlemnade sina barn åt några
vänners vård och steg om bord, för att för andra gången
fresta lyckan i Nya verlden, sedan hon öfvergifvit honom i
den gamla. Han styrde nu emellertid i fredligt uppsåt kurs
på Norra Amerika och landsteg i New-York, der han till en
början arbetade på en ljusfabrik. Sedermera sysselsatte han
sig med fraktfart, och denna gång lyckades han förtjena en liten
summa, livarmed han år 1854 återvände hem till Italien och
följande året för omkring, sju tusen kronor köpte hälften af
39’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
