Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 274.)
- Strömoln
- Skick och sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kadjamne-Djai. Den är mycket liten; marken är belaggd med
stora, alldeles råa stenar från berget, hvilka på sina ställen
äro afrundade, utan tvifvel genom pilgrimernas fötter, och
hala som blank marmor. Murarna hafva uppförts af hvita
stenar, hvilka äfven äro glättade och flerestädes prydda med
sniderier. Hvalfvet är spetsbågigt och dubbelporten af snidad
ek. Till venster om denna befinner sig mollan; framför
honom sätta sig de troende på hälarna för att bedja. Uppe
på bergstoppen har man en herrlig utsigt: i norr de mycket
höga bergen, i nordvest Andidjan, i sydost Kaschgariet, i vester
vägen till Naukat; vid våra fötter ett haf af grönska, som
döljer infödingarnas fula byggnader, vid foten af en kulle
Akburas bädd. Det berättas, att Suleiman (Salomo) kommit
till detta berg, der han ägde en liten by, och att han, för
att gifva platsens invånare ett bevis på sin frikostighet,
frågade dem, hvad de mest voro i behof af. Då der endast var
steppland, badö de, att dem skulle gifvas vatten i öfverflöd.
Salomo befallde nu de närmast liggande bergen att öppna
sig och gifva rum åt floden Akbura, som bildade en sjö på
andra sidan om dessa berg.
I närheten af moskeen finna vi två i bergets hårda sten
gjorda hål af ett hufvuds storlek. Det påstås, att man blott
behöfver sticka ned hufvudet deri, för att skydda sig mot
alla olyckor. Bakom moskeen ser man likaledes en stor,
lutande och skroflig sten af nio fots längd, mot hvilken
man gnider sig tre gånger, för att blifva botad mot njurlidande.
I en annan del af berget är en stor urhålkning, hvari
man kan krypa ned, och i en föga djup hålighet i dess botten
finnes ljumt och svafvelhaltigt vatten. Det säges, att en man
tog sin tillflykt hit och lefde här länge, innan källan ännu
upprunnit. Efter hans död, som inträffade 1230 (hegira),
sprang detta vatten upp vid hans lik.
*
Strömoln
Högt öfver sommarens himmel
"Vandra de vexlande moln och försvinna,
Komma så ljudlöst och finna
Långsamt en väg för sitt luftiga hvimmel.
Former beständigt de byta,
Aftonens färger klart öfver dem skimra,
Leende luftslott de timra,
Sedan i fjärran de bleknande flyta.
Födas ej så i min smärta
Drömmar, oroliga drömmar, som komma,
Lefva och fröjdas och blomma,
Segla i stillhet igenom mitt hjerta?
Men må de fara, de späda
Molnen, när sommarens dar blifvit kylda,
På det att, längre ej skylda,
Fram alla eviga stjernor må träda!
Sif.
*
Skick och sätt.
Menniskor finnas, som hafva en synnerlig förmåga att
öfverallt, hvar man träffar dem, vara i vägen, att
alltid säga något oangenämt och öfverhufvud genom
hela arten af sitt uppträdande vara besvärliga och dertill i
högsta grad besvärliga, med ett ord: det finnes fatala menniskor!
Der är till exempel den gamle assessorn, som, tack vare
sin öfverflödiga tid, kan lägga hyende under den afskyvärda
vanan, att på gatan tilltala alla, hvilka han aldrig så litet
är bekant med. Till och med om man möter honom på
motsatta trottoaren, och i helsning och gång tillkännagifver
den största brådska, styr han genom menskohvimlet och
gat-smutsen rakt på en. Han förstår att taga reda på er, arme,
beklagansvärde vän, om ni också söker dölja er bakom en
forvagn eller i ångesten söker skydd i första, bästa butik.
Patrullerande framför fönstret, afvaktar han lugnt er
utkomst och mottager er med högt tillrop och ett halft dussin
frågor. Han håller er i värsta fall fast, i det han med
älskvärd förtrolighet leker med knapparna i er rock eller
med spetsen af sin promenadkäpp pröfvar fastheten hos edra
stöflars nyblankade ofvanläder, för att gifva sina ord mera
eftertryck, något som bjuder en retande underhållning,
företrädesvis vid smutsigt väglag. I munnen bär han, om möjligt,
ett kolossalt cigarrmunstycke med en cigarr, som röker snedt,
och sin stora promenadkäpp har han eljest instucken under
ena armen, för att lättare kunna besvära de passerande och
vid en hastig vändning ordentligt spärra hela gångbanan.
Ja, min käre, unge vän, af detta exempel kan ni lära,
hvad skick och sätt äro och hvad de betyda. Ty mannen är
i grund och botten den bästa och godmodigaste menniska i
verlden-, öfverallt vill han vara er behjälplig och göra sig
angenäm och nyttig för er. Men sättet, hvarpå han gör
detta! När han talar till er, frågar er, hvad ni gör, hur ni
mår, böjer han sig så nära till ert ansigte, att ni med ens
vet, om han ätit lutfisk eller pepparrotskött eller tagit ett glas
konjak på kaffet. Och likväl är hans organ ingalunda svagt.
Tvärtom! Han talar högljudt, med en fruktansvärd säkerhet,
värdighet och långsamhet, som komma er att tänka på
ordinationen: ^en matsked hvarannan timme!" Om det nu
blott vore något angenämt han sade! Men han är fast mer
stor i förmågan att säga just det, som berör er pinsamt
Har ni tandvärk, så omtalar han helt säkert en smärtsam
tandoperation. Har ni snufva, så klämmer han fram en lång
historia om en salig tant, som dött af den åkomman. Ja, hans
osed går ännu längre: marteras edra små, ömtåliga fötter af
kyla och trånga skodon, så träffar han med sin plumpa
stöfvel ofelbart det ömma stället på det kännbaraste sätt!
Ye eder, om ni ej med kraft begagnar er af första,
bästa tillfälle att blifva honom qvitt! Ty eljest börjar han
berätta. Och då han dagligen träffar så mycket folk, vet
han naturligtvis aldrig, att han redan för femte gången
omtalar samma historia för samma person. Och han berättar
långsamt, bredt, med välbehag, liksom många talare så
småningom fogande ord till ord eller framdragande stafvelse efter
stafvelse. Hundra gånger vill ni afbryta honom och lika ofta
tänker ni, att han nu skall sluta - då ni ju redan är van vid
historier utan piff - men han låter er aldrig få ordet och
börjar alltid om igen. Ja, för att sätta ert tålamod på det
svåraste prof, stannar han vid de vigtigare ställena och
belyser invecklade förhållanden genom att med promenadkäppen
rita figurer på marken!
Känner ni ej sådana menniskor? Gör ni det ej, o, då
har ni också en stor plåga mindre på denna jord! Men
förlorad för er går också en stor njutning och ett gynsamt
tillfälle att - lära och att derigenom hemta ett varnande
exempel! Ty hvem ni ock må vara, ärade vän, helt och hållet
fri från alla dessa oarter är ni dock icke sjelf!
Eller har ni verkligen aldrig, om också blott i egenskap
af tillfällig dagdrifvare, uppehållit en menniska, som haft
brådtom? Aldrig besvärat någon med onyttiga frågor? Har
ni aldrig uttröttat någon med edra berättelser, witzar och
historier? Edra förmenta rön och upptäckter? Pröfva eder!
Helt och hållet fri från denna odygd är ingen menniska!
Eller tror ni kanske, jag ej skulle veta, att jag nu, då
jag icke roar er, utan börjar gifva nyttiga råd, äfven straxt
löper fara att tråka ut er? Jag vet det! Och derför tillropar
jag er: gör sjelf sensmoralen! Finn felen ej blott hos
medmenniskorna, utan sök dem äfven hos er sjelf och - undvik
dem för framtiden! R. F. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0323.html
