Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cuculus canorus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cuculus canorus.
Unga, älskvärda läsarinna, hvarför har ni träffat aftal med
några af edra väninnor om en tidig morgonpromenad i
skogen? Ormbunken håller ännu på att föröka sitt lager
af solfjädrar för sommarsäsongen, inga blåbär kan man ännu
»få fritt» och ännu kännes ej ett doft af skogens »innocence»,
af linnean, hvars skära rodnad så lifligt påminner om eder
egen. Ni stammar icke utan förlägenhet några ord om
»gökotta» och om att »plocka björkris till vispar», och
dervid utveckla sig rosorna på edra kinder i allt praktfullare
färger.
Fy, ni narras! »Björkris till vispar!»
Jag skulle aldrig våga betvifla er huslighet, men den
der stygga, förrädiska rodnaden kommer mig att tro, att ni
vill dölja ert egentliga ärende, och när jag tänker på, att
vi just befinna oss i den tid, hvilken Gunnar Vennerberg i
ord och ton så vackert målar: »då blir grönt i hvarendaste
dal, lärkan drillar och göken han gal», så griper mig en
misstanke, att ni och de andra små Evadöttrarna måhända
hafva för afsigt att gå ut och lyssna på den »galningen»
göken.
Nu kommer jag också i håg, att fröken Sigrid skref
den der qvällen, då vi sutto så förtroligt kring förmaksbordet
och sönderbråkade våra hjernor med otacksamma bout-rimés,
hvarvid jag till de rim: mig, dig, sig, som ni behagat lägga i
korgen, fogade följande lyckade vers, hvilken under allmänt
småfnitter upplästes:
"Du älskar mig,
Jag älskar dig,
Ingendera älskar sig!"
jag kommer ihåg, säger jag, att fröken Sigrid den qvällen skref
en liten vers af betydelsefullt innehåll, så lydande:
"Gök, gök på qvist,
Säg, säg mig visst,
Hur många år
Jag ogift går!"
och att jag i min förtjusning öfver det lyckliga sätt, hvarpå
hon förstått tolka en.djlip trängtan, började högljudt ropa:
»kucku, kucku ...» Att ni flickor derefter förklarade mig vara
»just en vacker gök», och att löjtnant Liebhaber von
Geld-undweiber spetsigt antydde, att »muntergök» i vira vore den
enda gök, han tyckte om, hör icke hit.
När jag emellertid erinrar mig denna erotiska stund, så
öfvergår min misstanke till visshet. Ni vill rådfråga göken
om, huru gamla ni månde blifva och huru snart gifta.
Derför denna tidiga skogstur! Och ni tror verkligen, att göken
skall gala sanning? Ni har kanske låtit narra er af den
spefågeln Sehlstedt, som sjunger om göken:
"Du med ödetjtr förtrogen, o
Och jag tror på hvad du spår.
Söta gök, förtro åt skogen,
Många år jag lefva får!"
Ja, lefde ni i den gråa forntiden, skulle jag finna ert
försök förklarligt. Såväl indierna, som grekerna, hade stor
respekt för göken. Hos dem var han öfvergudens fågel, som
bebådade det välsignande regnet. Och ännu hos
ur-germanerna beklädde han såsom Donars (Tors) fågel denna
ansvarsfulla post.
Äfven hos oss har han en gång utan tvifvel varit högt
ärad, om man får döma efter den massa blommor, med
hvilkas namn vårt folk sammanbundit hans. Gökbet,
gökblomster, gökråg, göksmör, göksyra måtte väl vara -
gökmat nog. Behöfver han således ej svälta, * när han från
Afrikas eller Asiens varma lundar i Maj flyttar på
sommarnöje till våra svala skogar, så har vårt goda folk också sörjt
för, att han ej må ådraga sig snufva här uppe, utan lugn
kan vandra omkring i sina »guckuskor». Häraf att döma,
måtte han, som sagdt, hafva haft sin glansperiod äfven
hos oss.
»Men nu är det ej mer, som det var.» Gökens
anseende har för länge sedan gått utföre på ett högst
beklagligt sätt. Christendomen var den första, som behandlade
honom ochristligt. På samma gång, som den förvandlade
germanernas Donar till Belzebub sjelf, gjorde den äfven göken
till en djefvulsfågel. »Det vete göken», sade man i samma
mening, som vår vän löjtnanten på »ren» svenska säger:
»det vete f-n». Luther har till och med gifvit helgd åt
denna uppfattning, då han på sitt pathetiska sätt skrifver:
»Tack skall du hafva, käre gök, för att du så friskt skriker
ut ditt eget namn och berömmer dig sjelf, för att du vill
vara antichrist!»
Hvad christendomen och gudliga män begynt, har
vetenskapen fullbordat. Det lif, göken förer, är ensamt
tillräckligt att i grund förstöra hans rykte, såsom hvarje gammal,
förståndig tant också skall medgifva. Alldenstund frågan
emellertid är af något delikat natur, skjuter jag här några
aktningsvärda zoologer framför mig och låter dem tala sitt
trovärdiga språk.
Brehm säger: »Så brutal, fågeln är, så förälskad tyckes
han vara. Han följer sin fru, hvart hon än må vända sig,
men det är mer än osäkert, om det är blott sin egen, han
följer; sorgfälliga iakttagare misstänka, att det fastmer är
den första bästa, som låter se sig. Ehuru han finner
tillmötesgående, tyckes hans kärlek dock alldeles kollra bort
honom. Han är bokstafligen tokig, så länge parningstiden
varar, skriker oaflåtligt, så att hans stämma slår öfver och
blir hes, genomjagar oupphörligt sitt område och ser i hvarje
annan gök en medfriare, den förhatligaste af alla motståndare.»
Så hårresande ting låter göken komma sig till last, och det
är ej hanen allena, som gör sig saker till dem-, ack, nej, icke
ens den qvinnliga delen af slägtet Cuculus har någon
utpräglad sedlighetskänsla! Holmgren yttrar i samma ämne: »Både
hanar och honor torde försynda sig i detta hänseende.» Honan
påstås till och med vara värre än hanen, och man förmodar,
att det just är hennes lättsinne, som gör hanen galen af
svartsjuka. Denna lättfärdighet har ännu en annan elakartad
inverkan på de förälskades samlif. Buehner upplyser med
afseende härpå: »Gökhonans obundenhet och ostadighet, att ej
säga något värre, må väl hafva gifvit anledning till den
egendomliga vanan, att göken ej sjelf utkläcker sina ägg, utan
öfverlemnar detta göromål åt andra fåglar. Ett så tokigt
kärlekslif förlikar sig, som bekant, mycket illa med
familjeomsorger.»
Och här hafva vi måhända den värsta af de anklagelser,
som drabba göken. En fågel, som regelmässigt öfverlåter
sin afkommas vård åt andra, som utan kärlek för sin egen
afföda lemnar henne åt den allmänna barmhertigheten, medan
han sjelf spankulerar omkring, betänkt på att under den för
honom allena långt uttänjda äggläggningstiden (Maj-Juli)
lyckliggöra verlden med nya afkomlingar, hvilka lika
regelbundet »sättas ut» och anförtros åt den vekhjertade
välgörenheten, kan ej afvinna en sedesam menniska synnerlig
sympathi.
Och dertill detta baksluga, tjufaktiga sätt, hvarpå
gökmodern gör sig qvitt sina ägg! »Så snart honan är färdig
att värpa», säger Brehm, »begifver hon sig åstad för att
söka nästen. Dervid ledsagas hon ej af hanen, ty denne
tycks alldeles icke bekymra sig om något annat än sig sjelf.
Nästsökandet utföres i flygten, hvarvid honan utvecklar en
alldeles utomordentlig skicklighet, ty hon förstår att utspeja
de mest undanstuckna bon. I motsatts till den skygghet,
hon eljest visar, kommer hon vid sådana tillfällen rätt ofta
i gårdars omedelbara närhet, ja, till och med i det inre af
* Hans hufvudsakliga föda utgöres i verkligheten af håriga insektslarver, hvilkas borst fastna i magens väggar, så att denne ser
ut, som vore han kommen direkt från borstbindaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
