Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sjömanslifvet. Bilder, tecknade af Knut Winge. (Forts. från sidan 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
330
en bricka, under det hon åter ertappade dem att vara i
färd med en opassande hviskning. Trädgården var så stor,
att hon icke derstädes kunde hålla den stränga uppsigt öfver
dem, som hon fann nödig. I ett trångt rum skulle de icke
få tillfälle att närma sig hvarandra, det skulle hon nog veta
att förekomma.
"Snälla Frithiof^, fortfor hon, "hjälp Lisbeth att öppna
dörren; så ja! Men hvad tänker du på, Trapp, ämnar du
ge dig in med snuggan i mun? Jag är säker på, att fröken
Mogren ej är van vid tobaksrök. Du kommer bara att
genera, omin gubbe."
"Åh, det är så hemtrefligt med en liten rökpipa; för
all del, herr Trapp, genera sig icke", sade fröken Mogren,
som var sjelfva älskvärdheten och fattade herr Trapps arm.
Strakbent och kännande sig helt stolt, vandrade den gamle
sjömannen in i boningshuset vid den blåögda, svärmiska och
något bedagade fröken Mogrens sida.
"Frithiof sätter sig bredvid Lisbeth, ja, det visste jag,
och lilla fröken kommer till mig. Men hvad i all verlden,
der står Jannes koffert igen! För att den icke skulle skräpa,
drog jag den sjelf ut i förstugan."
"Jag har sjelf burit in den igen", sade Janne tämligen
kort och kärft, "jag ville icke, att den skulle stå derute,
det var hela saken, ty man släpper icke gerna det, man
äger och har, alldeles vind för våg. . ."
"Nej, det är sannt", sade herr Mogren och strök sig
med handen genom sitt polkahår och såg leende på Lisbeth,
hvars motsträfviga hand han sökte fatta.
"I qväll skall jag söka mig logis och kommer då att
transportera bort kofferten."
Fru Trapp såg ganska tillfredsställd ut att blifva qvitt
både Janne och hans koffert, under det hon vände sig till
fröken Mogren och ursäktande talade några hviskande ord
om folk, som inte rätt förstod, hvad som passade sig eller
ej, och häntydde på, att derest hennes natur icke vore den
mest fördragsamma under solen, så skulle hon nu visa bort
såväl Janne som hans tillhörighet.
"Nej, nej, för all del", sade fröken Mogren, "den största
takt består ju i alla fall deri, att man aldrig förifrar sig.
Skål, herr Lamberg; det är ju så, ni heter? Kanske vi
skola klinga med hvarandra. Ni, som har varit på resor",
sade hon, "har säkert sett mycket och varit med om mycket...
Berätta för oss något af det, ni har uppleft, det skulle vara
intressant!"
"Jag vet just icke, hvad det skulle vara", sade Janne,
som tyckte, att om han hade kunnat jaga Frithiof Mogren
bort från Lisbeth, så hade detta varit det intressantaste af allt.
"Har ni aldrig varit med om något äfventyr?" sade
fröken Mogren, koketterande.
. Ah, JO", sade Janne och satte sig vid sidan af sin
mor, som invid dörren tagit plats på sonens koffert, och det
tycktes endast vara till henne, som han ställde sina ord.
"Jag for för fyra år sedan på ett barkskepp, som kom ifrån
Cardiff i Wales, lastadt med kol, och som var bestämdt att
gå rundt Cap Horn till Ecuador och anlöpa Paita, en liten
hamn vid kusten, der förbigående ångbåtar ibland bruka
intaga kol. Som jag aldrig passerat linien förr, var det nu
min tur att rakas, hvilket brukar vara vanligt med den, som
första gången färdas denna väg.. I gallion satt en matros
med skägg af dref, en harpun i ena handen och en
tjär-borste i den andra. Han föreställde Neptunus och prejade
nu fartyget an med ett ’skepp, ohoj!’ och ett ’holla, holla!’
blef manskapets svar. Neptunus skrek då: ’Ni ha’ en man
ombord, som icke passerat linien, och jag kommer för att
raka honom’, hvarpå han trädde in på däck. Då jag ifrigt
stretade emot, undslapp jag väl’att tjäras in, men han smorde
mitt ansigte med skumflott och for öfver det med en skrapa.
Gubben var vid godt lynne, vi hade gjort en qvick resa och
han bestod nu traktering af rom."
"På min tid kölhalades man", sade herr Trapp, "man
kastades i sjön på ena sidan, drogs under skrofvet och halades
upp på den andra sidan. Det var, min själ, en riktig pers,
man hade att genomgå, och man var rent färdig att sätta
lifvet till."
"Åh, så ohyggligt!" sade den känsliga fröken Mogren.
"Då vi foro kring Cap Horn, var det ett bland de
svåraste väder, jag varit med om-, vi kunde i flera dagars tid
icke använda annat än stormsegel. Det stillnade dock
småningom, och ungefärligen vid den tid, vi beräknat, kommo
vi till Paita. Just i de dagarna hade spridt sig ett rykte,
att man funnit ymnigt med guld inåt landet. Guld! Det
låg något lockande i det ordet. Det behöfdes bara en
framkastad vink, och alla man i skansen voro beredda att vid
första, bästa tillfälle rymma sin kos. Tillfället erbjöd
följande natt, och vi vandrade öfver milslånga sandfält, derifrån
långt i fjärran skymtade en trädbevuxen trakt och längst
bort mot horizonten de mattblå konturerna af en bergsrygg.
Mot denna trakt styrde vi våra steg. Vår vandring var
mödosam, ända upp till knäet sjönko vi ned i den lösa sanden,
och uppgifna, uttröttade och hungriga hunno vi
ändtligen följande dagen fram till en flod, utmed hvilken låg en
by, af bebyggarna ’kallad Amotappi.
"De spaniorer, som bodde i byn, kommo gästvänligt emot
oss och frågade, om vi kunde något yrke, och gåfvo oss hopp,
att, i händelse vi skulle vilja ingå äktenskap, det icke skulle
vara någon omöjlighet, ty det fanns godt om vackra flickor,
hvilka icke voro obenägna att få en man. De förde oss in
i sina hyddor af lera och bamburör samt bakade bröd åt
oss och uppmanade oss att bada i floden. En af de åtföljande
matroserna var spanior till börden och tjenade oss som tolk.
Men vi’ hade icke väl hunnit besvara alla artigheter, förrän
vi hörde ett häftigt skri, och hyddan, i hvilken vi slagit oss
ned, omringades af folk, som hojtade och skrek. Man hade
förföljt oss från Paita. Uttröttade efter flykten, Blefvo vi
lätt nog öfvermannade, hvarpå vi under bevakning fördes
till Paita igen, der vi blefvo insatta i stadens fängelse,
ett litet hus af bamburör och lera, tillslutet af en enormt
stor dörr.
"Spanioren i vårt sällskap hade några vänner i staden,
som voro behjälpliga att om natten bryta oss ut igen. I
Paita funnos endast tre polismän, och dessa lågo förmodligen
och sofvo rätt godt efter den slutade jagt, de gjort för att
fånga oss; vi gingo, helt tysta, ett stycke utom staden, der
vi gömde oss i en liten skogsdunge. Denna gång kännande
till terrängen, aktade vi oss att fly öfver sandfälten och till
Amotappi igen. Yi gömde oss nu i skydd af en kulle och
skrattade Tätt hjertligt, då vi sågo konstaplarna med sina
lasso på sadelknappen och följda af ett stort antal af stadens
folk, som ifrade för ordningens upprätthållande, spränga
förbi’oss i så skarpt traf, som sanden kunde tillåta, svärjande
öfver oss och hotande att slå oss både gula och gröna, så
fort vi blott blifvit ertappade. Yi lågo stilla den dagen,
och först följande nattens afton, då vi sett våra förföljare
långsamt återvända öfver sandfälten till staden, började vi
vår vandring, för att upphinna det vackra och gästvänliga
Amotappi och derefter vår längtans mål, det vi också efter
många äfventyr och vedermödor, efter vandringar öfver höga
berg och djupa dalar nådde, men på samma gång fingo den
för oss nedslående upplysningen, att ryktet om guldrikedomen
saknade all grund. Att fortsätta inåt landet, föll mig icke in,
utan jag drog mig nedåt kusten och kom till
Guayaquil, der jag tog hyra på en brigg, som var bestämd till
Callao."
"Således icke något guld", sade fru Trapp, som i detta
ögonblick förlorat allt intresse för Jannes berättelse och
framkastade något om, att hon aldrig tillät sin man
framkomma med några skepparhistorier, dem hon fann mer än
lofligt tråkiga.
"Jag har aldrig gifvit mig ut för att kunna berätta och
jag har bara några ord att tillägga:
"Från Callao for jag på paketbåt direkt till St.
Francisco; jag hade icke så litet penningar qvar och följde
med som passagerare. Ordet ’guld’ hade väckt en åtrå i
min själ, som jag icke kunde förklara; jag förmådde ej mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
