Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smaken och drägten. - Illustration. Kapplöpning i Ungern. (Efter en tafla af E. Wagner.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Smaken och drägten.
I.
Hvem har ej på gamla koppar- eller stålstick med
förvåning sett förgångna tiders klädesätt och med en
medlidsam höjning på axlarna låtit sitt utbildade
skönhetssinne tolka sitt förakt för dessa tiders smaklöshet och
brist på sjelfkritik — med ett ord deras modegalenskap?
Hvem har ej uttryckt sin afsky öfver den form, en grefve
af Anjou, Gottfrid Plantagenets son, i tolfte århundradet gaf
fotbeklädnaden, då han lät henne utlöpa i en långt utdragen
spets, ett mode, som i femtonde århundradet drefs till sin
»yttersta spets», då »snabeln» på de förnämas skor
uppnådde en längd af två fot och måste upprätthållas med kedjor,
fästade omkring vaden?
Hvem har ej med samma medlidande betraktat den
motsatta öfverdriften, som vi senare finna hos venetianerna,
hvilka huggit snabeln tvärt af och gifvit tåändan en bredd,
som gjorde skon nära nog till en fullkomlig triangel?
Eller hvem har dårskapen hos det sjuttonde århundradets
italienskor undgått, hvilka genom korkunderlägg, ordagrannt
taget, satte åtskilliga tum till sin längd?
Betrakta vi de förändringar, som i förgångna århundraden
vederforos drägtens öfriga delar, skola vi äfven härvidlag
skåda likartade öfverdrifter, hvilka den fördomsfrie läsaren
utan tvekan skall fördöma. Från det styfva, kroppsformernas
naturliga skönhet totalt fördöljande fodral, hvilket omslöt
damerna på Philip II:s tid, till den djupa dekolletering, som
drottning Margaretha i Frankrike införde och som i sin
öfverdrift framkallade en påflig bulla om nödvändigheten af att
kläda sig ärbart; från den utsväfvande krinolinen till vår tids
trånga, gången besvärande, fruntimmerskjortel; från det
sextonde århundradets puffärmade herretröja och med puffar
äfvenledes försedda knäbyxor till fracken och de engelska
säckbyxorna; från allongeperukerna och knutpiskan till det pudrade
och senast brända och parfymerade håret; från den
strutsfjäderprydda baretten till den svarta cylindern; från madame
de Fontanges tornlika spetsmössa till negligeen och det bara
håret — öfver allt och alltid finna vi, det nittonde seklets
förståndiga menniskor, ömkansvärda öfvergångar från den
ena löjliga ytterligheten till den andra.
Vi, det nittonde seklets förståndiga menniskor? Ack,
nej, låtom oss icke förhäfva oss på bekostnad af våra
förfäder! Om vårt sätt att kläda oss har något företräde
framför forna tiders, så är förtjensten alls icke vår, utan modets,
hvars slafvar vi i lika hög grad äro, som någonsin våra
föregångare. Eller tro vi ej, att våra dagars prydlige snobb
skulle kasta sina modernt sprättaktigt tillskurna permissioner och
sina ända till naglarna nedhängande manschetter öfver bord,
för att upptaga knäbyxorna och uppkafla skjortärmarna, ifall
modet sådant kräfde? Eller att våra smidiga, unga sköna i
dylikt fall skulle tveka ens ett ögonblick att låta den
smaklösa krinolinen åter komma till heder?
Modernas uppkomst ligger icke precis i den gråa
forntiden. De äldsta drägterna voro naturligtvis högst enkla och
för sitt ändamål väl afpassade och vexlade ej former, såsom
våra. Först med begäret att vilja dölja kroppsliga
missbildningar uppstodo egentligen moderna, hvilka alla utgått ur
samhällets högsta kretsar. Den förut omnämnde grefven af Anjou
införde snabelskon, för att dölja sin klumpfot. Donna Maria af
Portugal, Philip II:s gemål, dolde sin bristfälliga växt genom
axelvalkar och styfvadderadt snibblif ooh tvang sina hofdamer
att anlägga likartad drägt, hvarpå »modet» genast nödgade
Europas alla damer att krypa in i dylika fodral. På samma
sätt har hela raden af moder, vadderingar, snörlif, halskrås,
släp, tuniker, turnyrer, krinoliner och hvad de alla heta uppstått.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
