Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.) - Schack - Bokstafsgåta - Strål-palindrom - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men just i detta ögonblick smög en hittills i vassen gömd
tatar upp på stranden, spände sin båge och afskickade sin
pil mot Maxim, Han träffade honom midt i hjertat. Maxim
vacklade i sadeln och grep efter hästens man; den modiga
ynglingen samlade all sin kraft, men hans timme hade slagit,
och med foten qvarsittande i stigbygeln gled han ned på den
fuktiga marken. Hästen släpade honom med sig öfver det
vida fältet, hans rika hår sopade marken, och en lång
blodstrimma betecknade hans spår.
Serebräny glömde slagtningen och tatarerna, han såg ej,
hur Bassmanoff jagade de otrogna på flykten och huru Persten
jämnte röfvarena förföljde de flyende; han såg blott, huru
hästen släpade hans vapenbroder öfver fältet. Nikita kastade
sig upp i sadeln, sprängde efter hästen, fattade honom i tygeln,
hoppade ned på marken och befriade Maxim från stigbygeln.
Han knäböjde bredvid honom, lyfte upp hans hufvud och
utbrast:
»Maxim, Maxim, lefver du ännu, min broder? Öppna dina
ögon och svara mig!"
Och Maxim slog upp de af dödens skugga redan omtöcknade
ögonen, räckte honom händerna och sade:
»Farväl, broder! Det är nu en gång vår lott, att ej få
lefva tillsamman. Fullborda derför ensam, hvad vi gemensamt
hade velat utföra.»
Serebräny vidrörde med sina läppar den döendes brännheta
panna och sade:
»Maxim, har du intet uppdrag åt mig?»
»Bringa min moder den sista hälsningen och säg henne,
att jag i mina sista ögonblick tänkte på henne.»
»Jag skall säga henne det, Maxim, jag skall säga henne
det», svarade Serebräny, som med möda kunde hålla sina
tårar tillbaka.
»Och korset», fortfor Maxim, »korset på mitt bröst - gif
henne det. Och mitt kors - bär det till minne af din
vapenbroder!»
»Min broder», sade Serebräny, »har du ingenting mer på
hjertat? Anförtro det åt mig: beklagar du ingen utom din
moder, Maxim?»
»Jag beklagar mitt fädernesland, jag beklagar det heliga
Ryssland. Jag älskade det, såsom jag älskade min moder -
någon annan kärlek har jag aldrig haft.»
Maxim tillslöt ögonen. Hans ansigte glödde, hans
andhemtning försiggick allt hastigare. Efter några ögonblick såg
han ännu en gång på Serebräny och sade:
»Broder, om jag kunde få några droppar friskt vatten...»
Floden befann sig i närheten. Serebräny steg upp och
hemtade Maxim en dryck vatten i sin hjelm.
»Nu känner jag mig något lättare», sade den döende.
»Ees mig upp och hjälp mig att göra korstecknet!»
Mkita hjälpte Maxim upp i sittande ställning. Den unge
mannen såg sig omkring med sina slocknande ögon, såg de
flyende tatarerna och log.
»Sade jag dig ej, Mkita, att Gud var med oss? Se, hur
de skingra sig! Men det blir så mörkt för mina ögon...
Ack, nu hade jag så gerna velat lefva...»
En blodström vällde fram ur hans mun.
»O Gud, tag min själ hem till dig!» hviskade Maxim och
sjönk död tillbaka. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
