Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 / 348 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Segern. Poem av Herman Sätherberg. - På ett gungfly. Ett jagtäfventyr, upptecknadt af Karl Ekström.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Segern.
(Efter en marmorstaty af Joh. NMas Byström.}

Plötsligt fick han se elgen sticka hufvudet mot vinden
och ifrigt vädra. I nästa ögonblick var han i sitt snabbaste
språng och i något sned riktning mot skytten. Det skulle
sålunda kunna blifva en möjlighet att nå honom, och Jonte
skyndade derför att göra lodbössan i ordning.

Elgen hade sålunda sprungit så der omkring hundra alnar,
då han utan något synbart hinder stupade på frambenen och
derefter begynte sjunka jämnväl med de bakre. I sin vilda
flykt hade han icke hunnit se
sig för, utan derför råkat komma
ut på ett gungfly, det tunna täcket
på ett bottenlöst kärr! Här hade
han nu fastnat och gjorde fåfänga
ansträngningar att kunna lyfta
sig upp igen.

Att råka ut för ett gungfly,
är alltid en farlig, ja, väl en
lifs-farlig sak. Just som man befinner
sig på fast mark, börjar denna vid
nästa steg gunga under fötterna,
och är täcket då icke tillräckligt
tjockt och segt, brister det, och
man sjunker så småningom ned i
den tjocka dyn. Små försåtliga,
öppna brunnar, liknande blott
en vanlig, liten vattenpuss, finnas
ock ofta nog på sådana ställen, och
många äro de jägare och
skogsvandrare, som varit nära att få
sätta lifvet till i dylika forsat,

De vilda djuren hafva dock god
reda på sådana ställen, och de
större och tyngre af dem undvika
alltid dylika lokaler. Endast vid
hastig skrämsel händer det derför,
att äfven dessa ränna ned sig, och
de äro då vanligen för alltid
förlorade.

När Jonte Wessen såg elgen
draga väder och derefter sätta
af från betesplatsen i vildaste
traf, förstod han, att djuret fått
känning af en annalkande fara,
men då han antog, att förmodligen
någon skytt nalkades från andra
sidan, och han var angelägen att
sjelf åtkomma rof vet, skyndade han
ut på myren, för att medelst ett
skott på elgen göra sig
äganderätten till densamma ostridig. I
sin ifver att vinna detta mål,
sprang han dock så oförsigtigt,
att han knappt kände, att marken
började gunga, innan han sjelf
sjunkit ned med båda benen ända
upp till höfterna.

Endast den, som sjelf varit ute,
och dertill ensam, för ett sådant
missöde, kan rätt fatta den
ohyggliga fasa, detsamma framkallar,
äfven hos den modigaste natur.
Deri tjocka dyn sluter sig fast kring
de delar af kroppen, som sjunkit

ned, det är, som vore man i ett kar af fågellim, och då man
med händer och armar söker arbeta sig upp, gifver det
gungande täcket icke något stöd! Ju mer man arbetar i afsigt
att frigöra sig, desto djupare sjunker man, och att rädda
sig sjelf är, såsom lätt kan förstås, i de flesta fall en ren
omöjlighet.

Som erfaren skogsman kunde emellertid Jonte
fullkomligt mäta vidden af den fara, i hvilken han så oförtänkt
råkat. Han gjorde derför inga våldsamma ansträngningar
för att komma upp, utan började lugnt öfvertänka, hvad som
nu vore närmast att göra.

Hans tanke föll då på den förmodade skytten på andra
sidan myren, och han beslöt att börja ropa på hjälp och,
om detta icke hördes, lossa ett skott.

Han hann dock icke sätta detta sitt beslut i
verkställighet, förr än han vid den motsatta myrkanten såg något mörkt
föremål röra sig. Till sin ytterligare fasa fann han snart,

att detta var en stor björn, och
han förstod nu, att det var af
denne, som elgen dragit lukt, då
han började sin flykt.

Hans belägenhet hade nu
genom björnens oväntade uppträdande
blifvit i dubbelt hänseende
kritisk. Det gafs dock för ögonblicket
icke någon annan utväg, än att
förhålla sig stilla och tyst och
sålunda afvakta, hvad skogens
konung denna gång till äfventyrs
kunde hafva i sinnet.

Som vi förut veta, låg vinden
från det håll, der björnen visade
sig, och ut åt myren. Han kunde
således icke draga väder hvarken
af elgen eller af Jonte och att
han icke häller anade oråd,
bevisades snart deraf, att han helt
lugnt begaf sig ut på myren, der
han lät sig de präktiga hjortronen
väl smaka. Han gick i zigzag
sakta framåt, och då äfven elgen
nu låg stilla och blott ibland sakta
smällde med öronen, fick han vara
fullkomligt ostörd.

Trots det förtviflade i hans
belägenhet, var dock Wessens j
ägt-lust så förherskande, att han nu
icke’ hade öga och sinne för annat,
än björnen, som alljämnt
närmade sig.

Efter ett par timmar var denne
också inom godt skotthåll och så
godt som vid randen af det
förrädiska gungflyet.

Ännu några steg och Jonte lade
med stadig arm åt ögat.

Men den rörelse, skytten
härvid gjorde, ådrog sig ögonblickligen
björnens uppmärksamhet. Nalle
vände sig något åt sidan och stod
nu med sin väldiga bringa rätt för
Jontes korn.
Skottet gick.

Under ett starkt vrålande
stupade björnen på framfötterna, men
reste sig snart och kom i ursinnig
vrede mot den hjälplöse skytten.
Hela Jontes förhoppning stod
nu till detta samma falska fly, som
blifvit hans eget förderf.

Men den i högsta grad
uppretade björnen lät icke afskräcka
sig af detta hinder. Han lade sig på buken och sökte på detta
sätt släpa sig fram, alldeles som hafssälen på isen.

Det djerfva försöket tycktes också skola lyckas honom.
Flyet gungade väl på sitt mest hotande sätt, men brast ej.

Att i den belägenhet, hvari Jonte nu befann sig,
försöka att ladda om, var icke att tänka på, äfven om han haft
skjutsakerna med sig, hvilket likväl icke var händelsen.
Anseende, att ett skott vore mer än nog för den fastnade elgen,
hade Jonte kastat ifrån sig jagtkonten på en sten vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>