Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Insektsverldens barnkammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Insektsverldens barnkammare.
På nationernas alster, såväl på vetenskapens som
konstens område, i sina mest olikartade riktningar och
bemödanden samt på det mest glänsande sätt
framställdes för den stora publiken på verldsutställningen i Wien
1873, tilldrog sig en del af de många bländande, förvånande
och med hvarandra täflande utställningsföremålen en säregen
uppmärksamhet. Bland dessa var det just de små barnens
paviljong, som företrädesvis gjorde det lifligaste och
varaktigaste intryck på de besökande.
Denna paviljong, hvars omfång var ganska betydligt,
inrymde allt, som står i något slags samband med det lilla
barnets, med den unge verldsborgarens, lefnadsförhållanden.
Från vaggan till skolboken var allt tänkbart representeradt.
Men icke blott det lilla, späda, friska barnet var ihågkommet,
utan äfven det mera försigkomna, om än sjuka, egnades en
särskild uppmärksamhet - detta sednare med afseende på dess
första, mera ömtåliga utvecklingsperiod och med hänsyftning
på, att det icke måtte ådragas någon skada, utan fast hällre
ernå en sådan lefnadsfriskhet och hurtighet, att det under
sin fortsatta utbildning måtte kunna upphinna sina bättre
lottade kamrater. Detta förhållande gjorde den lilla
barnkammaren med sitt rikhaltiga innehåll till ett, så att säga,
humanitetens tempel.
Omsorgen för det tillkommandes välfärd har dock sin
ursprungskälla icke allenast hos menniskan, utan hon
fram-qväller äfven från djuren, fastän intet exempel vet att
förtälja om, att dessa sednare egna någon noggrannare omsorg
för sina svaga eller understundom missbildade små
afkomlingar. Djuret låter tvärtom allt som oftast sin mindre kraftigt
utvecklade afkomma gå förlorad eller också dödar det
densamma. Sålunda kastar till exempel storken sin lille,
sjuklige unge ur nästet och öfverlemnar honom hänsynslöst åt
sitt öde; ja, till och med det fromma fåret föredrager bland
sina små det kraftiga lammet och stöter ifrån sig det svaga.
Man skulle nästan kunna säga, att hos djuren -
måhända dock med undantag af den genom menniskans
omvårdnad förädlade hunden - hvarje spår till medlidande
och barmhertighet saknas. Men deremot finner man hos dem
icke blott föräldrarnas tydligt framträdande kärlek för sina
späda ungar, utan äfven ofta nog den mest rena och
underbara sjelf uppoffring för hvarandras väl. Ett sådant
egendomligt förhållande märker man till och med äfven hos de
djur, hvilka så tidigt gå sin undergång till mötes, att de
icke ens någonsin blifva i tillfälle att få se sin afkomma
uppnå full utveckling. Detta framträder helt säkert oftast
och tillika på det mest märkvärdiga sätt hos insekterna.
Under det att vi här öfverlemna frågan angående instinkt
eller öfverläggning åt naturfilosoferna och derjämnte förbigå
binas och myrornas ofta afhandlade samhällen, hafva vi nu
för afsigt att påvisa ett slags paviljong, innehållande endast
och allenast insekter, och stanna derföre ett ögonblick, för
att betrakta dessa små leddjur, hvilka vanligen lemnas åt
glömskan eller åtminstone icke blifva föremål för närmare
iakttagelser, fastän de genom sin verksamhet tydligt lägga i
dagen en synnerlig omsorg för sina afkomlingar. Vår
utställningslokal är ingen annan än den stora, oändliga
naturen. Träd, buskar, stenar, vattenpussar med mera
representera dess bord, skåp och andra möbler. Någon katalog
bjuda vi ej på, all den stund ännu icke alla naturföremål,
som vår verkningskrets omfattar, äro uppdagade. Hvarje vän
af naturen kan likväl deltaga deruti såsom utställare och
sålunda genom egna iakttagelser medverka vid kompletteringen.
Fram på sensommaren finner man, dock först efter något
sökande, på plank och trädstammar gula eller brungula
svamp-artade förhårdningar af ungefär en medelmåttig valnöts
storlek. Lösgjorda från sitt underlag kunna dessa lätt
sönderbrytas, och man märker då i deras midt en filtartad väfnad,
på hvilken små korn af ungefär ett vallmofrös storlek
klumpvis äro häftade. Här hafva vi just framför oss, om vi så
må säga, vaggan till ett fjärilsyngel. Den filtartade massan
tjenstgör, liksom dunet hos fåglarna, till ett hviloläger, på
hvilket de förmenta kornen, som ej äro annat än ägg, ligga,
och hvilka genom sitt varma omhölje skyddas mot köld och
andra atmosphäriska inflytelser. Det varma och mjuka bolstret
bereder fjärilen på sådant sätt, att han, liksom fåglarna, när
de skola rufva, plockar af sig sjelf en del af sin
hårbeklädnad. Svampspinnaren (Liparis dispar), hvilken åt sig utväljer
trädstammar, bergväggar, staket och dylikt till
kläcknings-ställen, eger, liksom andra till slägtet Liparis hörande
spinnare, vid ändan af bakkroppen ett tjockt lager, bestående af
en mängd små fina, dunlika hår, som lemna materialet till
den mjuka bädd, på hvilken fjärilen lägger sina ägg. I
öfverensstämmelse med sina samslägtingar förser
svampspinn-aren kläckningsstället med ett slemmigt öfverdrag, vid hvilket
de nedersta delarna af dess fjun fästa sig. Öfver detta lager
lägges ånyo en mängd ägg, som å sin sida betäckas med
fjun och ett slemmigt öfverdrag, hvilket dock erhåller en
något kupig form, och så är vaggan fulländad.
Fjärilsmodern dör, sedan hon dolt sina ägg, hvilka lugnt
i sin varma bädd afvakta vårens ankomst, då de spricka
sönder, och fram krypa små svarta larver, hvilka uppsöka
ett träd eller en buske, från hvars blad de hemta sin näring.
Honan till en annan fjärilsart, Ijorfopinnaren (Gastropacha
lanestris), spinner af hårtofsar, hvilka hon afskafver från
sin egen bakkropp, en lång slinga, som hon spiralformigt
anbringar omkring en smal qvist,o sedan hon dock först på
denna sednare afsatt sina ägg. Äter en annan fjärilshona,
ringfjärilen (Gastropacha neustria), lägger sina ägg i form af
ett perlband omkring en gren, fogande det ena ägget tätt
intill det andra, och limmar dem derefter tillsamman med
ett klibbigt ämne af sådan beskaffenhet, att det kan trotsa
både väder och vind.
Larver, som tillhöra dylika fjärilsarter, lefva under sin
utvecklingsperiod i stora kolonier och bygga åt sig nästen
af fina silkestrådar, i hvilka de äfven öfvervintra, i händelse
omständigheterna så foga, att de utkläckas före den kalla
årstidens inträde.
De märkvärdigaste bland alla de i sällskap lefvande
larverna äro de så kallade processionslarverna, tillhörande en
nattfjäril (Cnethocampa processionea), som finnes ganska allmänt
i mellersta Europa, men deremot mycket sällsynt hos oss.
Dessa larver vistas tillsamman i stora hopar af flera hundrade.
De uppehålla sig vanligen på ekar, af hvilkas blad de hemta
sin föda. Yid aftonens inträde lemna de den gemensamma
bostaden, hvilken, i likhet med nyss anförda larvers,
till-redes af fina, tätt hopspunna silkestrådar och vanligtvis
anbringas mellan grenarna af något träd. Då de begifva
sig å väg sker detta i en bestämd ordning, hvarigenom
ett regelbundet tåg bildas, liknande en procession, hvaraf
dessa larver äfven fått sitt namn. Ordnandet af tåget sker
på följande sätt: Då tiden för uppbrott är inne, begifver
sig först en larv ut ur boet och efterföljes omedelbart af en
annan, denna åter af en tredje och så vidare. På detta sätt
tåga de fram utefter stammen af trädet, bildande en rad af
omkring två fots längd, med blott en larv i hvarje led. Derpå
följa några led med två larver bredvid hvarandra och så vidare
några led med tre och så vidare, till dess att tåget uppnått
en bredd, som intages af sju till åtta larver, gående bredvid
hvarandra i hvarje led. Dessa sistnämnda led bilda midten
af processionen. De efterföljande ordna sig sedan på samma
sätt, som de första. Den nu anförda tågordningen iakttages
likväl icke alltid i dessa larvers processioner, hvilka ofta
äro ordnade på något annat sätt. Sålunda får man icke
sällan se tåg, i hvilka den första larven omedelbart
efterföljes af tvänne andra, som bilda det andra ledet, hvarpå
följa trenne larver i det tredje ledet och så vidare, så att
hvart och ett efterföljande led har en larv mer, än det
föregående, ända till dess antalet larver i ledet uppgår till sju
46*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>