Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Sereräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. (Forts. från sidan 344.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy.
Öfversättning af C. Ludv. Törnberg.
(Forts. från sidan 344.)
XXVIII.
15 a ,s s m a n ofT.
f assmanoffs folk och röfvarena samlade sig nu omkring
Sere-bräny. Tatarerna voro fullständigt slagna-, många af dem
gåfvo sig fångna, andra flydde. Åt Maxim gräfdes en graf,
deri han j ordades under militäriska hedersbetygelser. Under
tiden hade Bassmanoff befallt, att hans persiska tält skulle slås
upp på flodens strand, och hans hofmästare, en af anförarna
för den lilla härskaran, meddelade Serebräny, att hans herre
lät hälsa och bedja honom ej försmå hans landtliga frukost.
Bassmanoff, som redan var friserad och parfymerad, låg
utsträckt på sidenkuddar och betraktade sin egen bild i en
liten spegel, som en ung väpnare, knäböjande, höll fram åt
honom. Hos Bassmanoff fann man en egendomlig blandning af
förslagenhet, lastbarhet, veklighet och sorglös förvägenhet; och
förutom alla dessa egenskaper förnekade han aldrig den elakhet,
som hvarje opritschnik städse lade i dagen gent emot en bojar.
Under förutsättning att Serebräny ovilkorligen måste förakta
honom, grubblade han, under det han utöfvade gästvänskapens
pligter, på hur han eftertryckligast skulle vedergälla detta förakt.
När derför Mkita visade sig, mottog Bassmanoff honom
visserligen med en vänlig nick, men utan att stiga upp från
sitt läger.
»Är .du. sårad, Fedor Alexejevitsch?» frågade Serebräny i
all oskuld.
»Nej, jag är inte sårad», svarade Bassmanoff, som upptog
frågan som ironi och beslöt att besvara den på ett oförskämdt
sätt; »jag är bara. en smula trött, och det förefaller mig, som
om mitt ansigte blifvit en smula solbrändt. Tycker inte du
det också, furste?» tillade han, i det han åter såg sig i spegeln
och ordnade sina dyrbara örringar. »Hvad tror du - går den
här bruna färgen bort snart?»
Serebräny visste ej, hvad han skulle svara.
»Det är skada», fortfor Bassmanoff, »att vi i dag ej ha’
tid att ta’ oss ett bad, ty det är hela tretio verst till mina
gods. Men i morgon skall jag traktera dig bättre, an nu,
och då skall du få se, hur beqvämt jag inrättat mig.»
Allt detta yttrade Bassmanoff i en affekterad, läspande ton.
»Jag tackar dig, bojar, men jag måste laga, att jag så
fort som möjligt kommer till slobodan», svarade Serebräny torrt.
»Till slobodan? Men har du inte flytt ur fängelset?»
»Nej, Fedor Alexejevitsch, jag har ej flytt, utan man
har med våld befriat mig derifrån. Alldenstund jag gifvit
tsaren mitt hedersord, skulle jag visst icke af egen drift hafva
aflägsnat mig derifrån och nu återvänder jag dit.»
»Du vill således låta hänga dig? Nå ja, menniskans vilja
är hennes himmelrike, men jag skulle i dina kläder inte
återvända.»
»Hvarför icke?»
Med missnöjd ton, hvarigenom han måhända endast ville
vinna Serebränys förtroende, svarade Bassmanoff:
»Derför, att om man aldrig så troget tjenar tsaren med lif
och blod, så föredrar han ändå alltid den der Godunoff.»
»Men jag tycker dock, att du står i stor gunst hos tsaren.»
»I stor gunst! Hittills har han ej ens upphöjt mig till
okolnitschi, och ändå är jag en af hans ifrigaste tjenare.
Godunoff gör sig på långt när inte så mycket besvär, som jag,
ty han förstår att ställa sig väl med alla partier. - Hör på,
Boris, säger tsaren, gå i fängelset och tag den och den bojaren i
förhör! - ’Jag går, tsar, men då jag inte är särdeles erfaren
i dylika saker, så låt Maljuta följa med mig.’ - Hör pä, Boris,
den der bojaren vid bordet dricker för litet; bär till honom
denna bägare vin - du förstår mig? - ’Jag förstår dig, tsar,
men han misstror mig; skicka hällre Fedor Bassmanoff.’ - Och
Fedor säger aldrig nej, utan går dit, man skickar honom. På
en vink af tsaren skulle jag förgifta min egen bror, utan att
ens fråga hvarför. Kommer du ihåg bägaren, som jag bar till
dig på uppdrag af tsaren? Jag trodde, att den var förgiftad
- vid Gud, det trodde jag!»
Serebräny smålog. Med allt större oförskämdhet fortfor
Bassmanoff:
»Och hvar skulle tsaren kunna finna en vackrare tjenare,
än jag? Har du någonsin sett sådana ögonbryn, som mina?
Äro de här ögonbrynen inte som zobel? Och mitt hår sedan!
Känn bara, furste - lent som siden.»
Serebränys ansigte vittnade endast om vedervilja. Detta
undgick ej Bassmanoff, och för att förarga sin gäst fortfor han:
»Och mina händer - se, furste, äro de inte så fina, som
en flickas? I dag har jag emellertid fått några små valkar
i dem, men det beror bara på medfödd vana: jag förmår aldrig
iakttaga måtta vid arbetet.»
»Nej, du förmår verkligen inte iakttaga måtta», sade
Serebräny, som ej längre kunde återhålla sin förtrytelse. »Om
allt, som sägs om dig, är sannt...»
»Nå, hvad säger man då om mig?» afbröt honom
Bassmanoff med en blinkning.
»Hvad du sjelf säger, är fullt tillräckligt. Man säger bland
annat, att du har dansat inför tsaren i qvinnokläder.»
Bassmanoff rodnade, men han hjälpte sig med den för
honom egna oförskämdheten.
»Nå, om det nu verkligen vore sannt?» sade han och
antog en sorglös min.
»I så fall ta’r jag afsked», sade Serebräny. »Jag skulle
då blygas för att äta tillsamman med dig, ja, att bara nödgas
sk på dig.»
»Ha», skrek Bassmanoff, och hans konstlade sorglöshet
försvann, hans ögon gnistrade och han glömde alldeles att tala
i den affekterade, dämpade tonen. »Ha, ändtligen har du sagt
det! Jag vet, hvad ni alla tänka om mig! Men jag skänker er
mitt förakt!»
Serebränys ögonbryn sammandrogos på ett olycksbådande
sätt, och hans hand grep ovilkorligen efter svärdfästet; men
han erinrade sig genast, hvem han talade med, och nöjde sig
med en axelryckning.
»Hvarför griper du efter svärdet?» fortfor Bassmanoff.
»Dermed skrämmer du mig inte, ty om jag likaledes droge
svärdet, så vore det långt ifrån afgjordt, hvem som skulle segra.»
»Farväl», sade Serebräny och sköt tältförhänget åt sidan,
för att gå ut.
Men Bossmanoff höll honom qvar vid kaftanen och ropade
häftigt:
»Hör på, om någon annan hade behandlat mig så der,
så skulle jag, så sannt Gud lefver, inte låtit honom gå ostraffad;
men med dig vill jag inte strida, ty du kan så bra fiska upp
tatarerna.»
»Nå, men det kan du också», gentog Serebräny godmodigt
och stannade, emedan han kom ihåg, huru Bassmanoff hade
kämpat. »Äfven du har gått rätt illa åt dem. Hur kommer
det till, att du nu åter beter dig så sprättaktigt, som om du
vore en qvinna?»
»Tar inte ond på mig, furste. Jag har inte alltid varit
sådan, men man lär sig, som du vet, en hel mängd saker, både
godt och ondt, i slobodan.»
»Det är högst beklagligt, Fedor Alexejevitsch. När du
med svärd i hand sitter så stolt till häst, måste en menniskas
hjerta klappa af fröjd. Hur täpper visade du dig ej i dag
- det var ett verkligt nöje att se dig. Lägg bort dina
qvinliga vanor, klipp ditt hår kort, såsom Gud har befallt, gör en
vallfärd till Kijeff eller Solovets och kom tillbaka till Moskwa
som en christen menniska.»
»Nå nå, Nikita Romanovitsch, var inte ond på mig! Sätt
dig här och ät frukost med mig; jag är ingen hund, det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
