Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Sereräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. (Forts. från sidan 344.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- 383
Ryttaren vände sin häst och strök tätt förbi Vjäsemski,
utan att märka denne. Fursten igenkände Bassmanoff och
började skälfva öfver hela kroppen af svartsjuka. Endast och
allenast sysselsatt med Helena, aktade han ej på mjölnarens
ord, utan trodde sig, då han hörde sitt namn nämnas, i Bassmanoff
finna en ny, oväntad rival. Mjölnaren följde Bassmanoff med
blicken, satte sig derefter ned på en bänk och började räkna
sina guldmynt, Han log förnöjd för sig sjelf, under det han,
för att pröfva deras halt, flyttade dem ur den ena handen i
den andra - då kände han plötsligt en tung hand lägga sig
på hans skuldra. Gubben for ihop och hade så när blifvit
vanmäktig af ångest, då hans blick träffade Yjäsemskis svarta ögon.
^Hvarom samtalade du med Bassmanoff, hexmästare?"
frågade fursten.
"Fa- fa- far lille», stammade mjölnaren, hvilken kände,
huru benen knakade under honom, "far lille, furst Afanassi
Ivanovitsch, hvad går åt dig?"
"Tala!" röt Vjäsemski, i det han högg mjölnaren i kragen
och släpade honom till vattenhjulet. "Tala - hvad var det,
ni sade om mig?"
"Min välgörare", jämrade sig mjölnaren, "jag skall säga
dig allt, allt, allt - gif mig blott tid att ångra mig."
"Hvarför kom Bassmanoff hit?"
"För att hemta en ört, far lille, för att hemta en ört.
Men jag visste, att du var der, jag visste, att du kunde höra
allt, far lille, och just derför talade jag så högt, ty du skulle
sjelf erfara, att Bassmanoff sökte störta dig i förderfvet,"
Yjäsemski drog åter bort mjölnaren från hjulet. Gubben,
som begrep, att det första anfallet af raseri var öfver, rätade
på sig och sade:
"Men hvad du är ondsint! Jag upprepar det, jag visste,
att du var i närheten, ja, jag väntade dig redan tidigt i dag,
far lille."
"Nå, hvad ville då Bassmanoff?" sporde fursten i mildare ton.
Under tiden hade mjölnaren fullständigt återvunnit
fattningen. Han gaf sitt ansigte ett mycket trovärdigt uttryck
och sade:
"Ser du, Bassmanoff påstår, att tsaren ej längre tål honom,
och att endast du, Godunoff och Maljuta stå i gunst hos honom.
Nåväl, derför har han tiggt hos mig om tirlitschgräset, som
skulle åstadkomma, att ni föllo i onåd och han åter blefve
tsarens gunstling. Hvad skulle jag göra? Han satte knifven
på min strupe, och jag kunde väl icke inlåta mig i kamp med
honom häller. Nå väl, far lille, derför gaf jag honom en ört,
men en ört, som ingenting duger till, bara för syns skull, så
att han inte skulle bringa mig om lifvet. Du behöfver inte
alls vara rädd för, att jag gifvit honom tirlitschgräset, för att
uttränga dig ur tsarens gunst,"
"Må f-n ta’ honom", sade Yjäsemski likgiltigt, "Hvad
bryr jag mig om tsarens gunst! För den sakens skull har jag
inte kommit hit. Har du sport något om bojarinjan, gubbe?)?
"Icke det ringaste, min ärade gäst, icke det allra ringaste.
Jag har också redan sagt dina bud, att det ej var möjligt att
erfara något. Och om du visste ändå, hur mycket besvär jag
redan gjort mig för din skull! Sju nätter efter hvarandra har
jag stått och sett under hjulet. Jag såg bojarinjan i skogen
alldeles ensam med en gubbe. Hon var bedröfvad till döds,
och gubben sökte trösta henne - men så grumlades vattnet,
och jag kunde ingenting vidare se."
"Med en gubbe? Alltså med Morosoff, hennes man?"
"Nej, hennes man kunde det ej vara, ty Morosoff är
kraftigare byggd, och dessutom bär han en helt annan klädnad.
Denne hade blott en vanlig kaftan på och måste alltså vara
en man af ringa stånd."
Yjäsemski blef eftertänksam. Plötsligt frågade han:
"Nå, gubbe, förstår du dig på att förhexa svärd?)’
"Skulle jag inte förstå mig på det? Jo, visst gör jag det!
Hur vill du ha7 svärdet, far lille - skall det bita eller skall
det blf slött redan vid första hugget?"
"Naturligtvis skall det bita, hexmästare.»
"Men man kan äfven förtrolla fiendens svärd så att det
blir slött eller brister."
»Nej, du skall inte förtrolla min motståndares, utan mitt
eget, svärd. Jag skall slåss på öppen plats och måste döda
min motståndare till hvad pris som hälst - begriper du?"
"Jag begriper, far lille, jag begriper, - skulle jag inte
begripa det!"
Och gubben anställde följande betraktelse för sig sjelf:
Med hvem skall han slåss? Hvem kan vara hans fiende? Skulle
det vara Bassmanoff? Det tror jag inte, ty just nyss talade
han om honom med djupt förakt, och fursten hör inte till det
slags folk, som kan dölja sina tankar. Månne han skall slåss
med Serebräny? Men mjölnaren visste, att Serebräny suttit i
fängelse och hade hört af Yjäsemskis sändebud och några
kamrater till Persten, att röfvarena befriat Nikita och otagit honom
med sig. Serebräny kunde det således ej vara. Återstod
bojaren Morosoff. Måhända hade denne utmanat Yjäsemski med
anledning deraf, att den sist nämnde bortfört hans fru.
Visserligen var Morosoff ganska gammal, men vid en dylik tväkamp
kunde han ju låta sig företrädas af annan person.
Följaktligen - så lydde mjölnarens slutsats - ämnar Yjäsemski slåss
med Morosoff eller dennes ställföreträdare.
"Tillåt mig, far lille, att röra om vattnet, så att jag må
igenkänna din fiende", sade han.
"Gör, hvad dig synes lämpligt", sade Yjäsemski och satte
sig eftertänksamt ned på en gammal trädstam.
Mjölnaren hemtade ett ämbar, fyllde det omedelbart under
hjulet med vatten och ställde det bredvid fursten. Derpå lutade
han sigoöfver ämbaret, stirrade ned i vattnet och sade:
"Ah, jag ser din motståndare, men saken förefaller mig
högst sällsam, ty han är redan så gammal. Ha, der ser jag
äfven dig, far lille, och ni gå emot hvarandra."
"Nå?" frågade Yjäsemski, som förgäfves sökte få syn på
något i ämbaret.
"Englarna stå på den gamles sida"1, fortfor mjölnaren
hemlighetsfullt och låtsade sjelf vara förvånad öfver hvad han
såg. "De himmelska makterna äro med honom - det blir
ej lätt att förtrolla ditt svärd."
"Och ingen står på min sida?" sporde fursten med
ofrivillig bäfvan.
Mjölnaren såg allt uppmärksammare ned i vattnet; hans
ögon stirrade, han tycktes verkligen se något, men gestalten
fyllde honom med förfäran.
"Äfven du har försvarare", hviskade han; "men nu grum- i
lar sig vattnet, och jag ser ingenting mer."
Han rätade på hufvudet, och Yjäsemski såg, att stora
svettdroppar runno öfver hans ansigte.
"Äfven du har dina försvarare", hviskade åter mjölnaren
skyggt; "jag kan förtrolla dina vapen."
"Här - förtrolla detta åt mig", sade fursten och drog ett
tungt svärd ur skidan.
Mjölnaren drog ett djupt andetag, gräfde derpå med
händerna en liten grop och satte ned värjfästet deri. Efter att
hafva tryckt jord deromkring, så att klingan stod upprätt,
började han gå omkring densamma och talade dervid halfhögt:
"Solen har gått upp öfver Kvalins haf, månen lyser på
den stora staden af sten, och i denna stora stad af sten har
min moder födt mig, och då jag kom till verlden, sade hon:
’Var fast, mitt barn, mot pil och svärd, mot krigare och
kämpar.’ Och dervid omgjordade min moder mig med ett
trollsvärd. Vänd och vrid dig, mitt trollsvärd, vänd och vrid
dig som qvarnstenen, bräck och sönderskär koppar, järn, stål,
kött och ben, och må de fiendtliga huggen studsa tillbaka från
dig, som stenen på vattnet, och må du ej lida den ringaste
skråma! Jag förtrollar tjenaren Afanassi och omgjordar honom
med trollsvärdet. Jag har ingenting mer att tillägga - mitt
värf är fulländadt."
Han tog svärdet och räckte det åt fursten, efter att hafva
afskakat jorden från fästet och sorgfälligt putsat det blankt
med rockskörtet.
"Tag det, furst Afanassi Ivanovitsch", sade han. "Det
skall göra dig goda tjenster, förutsatt, att din motståndare ej
har doppat sitt svärd i vigvatten."
"Men om detta verkligen skulle ske?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
