Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Sereräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. (Forts. från sidan 344.) - Schack - Korsgåta - Fyrkantiga nötter. - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Då står ingenting att göra åt saken, far lille, ty mot
vigvatten är förtrolladt järn maktlöst. Emellertid kan man
försvaga vattnets verkan. Jag skall gifva dig blått sumpgräs-,
bär det om halsen i en liten påse, så afvänder det fiendens
ögon ifrån dig.»
"Gif mig då det blåa gräset», sade Vjäsemski.
»Mycket gerna, far lille, mycket gerna; din furstliga nåde
nekar jag ingenting.»
Gubben gick in i stugan och hemtade åt fursten ett litet
föremål, som var insydt i ett stycke linne. Med en min, som
om han högst ogerna släppte föremålet ur sina händer,
yttrade han:
»Detta gräs har kostat mig ganska mycken möda. Om
du visste, hur svårt det är att samla detta gräs! Om man i
rätta stunden söker det i träsket, så gripes man af en sådan
ångest . . . !»
Fursten tog det insydda föremålet och kastade en med
guldmynt fylld börs åt mjölnaren, som med en djup bugning
fortsatte:
»Den gode guden vedergälle din furstliga nåd härför!
Tillåt mig, far lille, att ännu tillfoga ett par ord: gå ända
till den stund, då kampen äger rum, ej i kyrkan och bevista
ingen messa, annars kunde det hända, att all min trolldom
försvann från klingan.»
Vjäsemski svarade ingenting, utan begaf sig å väg till det
ställe, der hans häst stod bunden. Men plötsligt stannade han
och frågade:
»Kan du med bestämdhet utröna, hvem af oss blir vid lif?»
Förlägen svarade mjölnaren:
»Naturligtvis blir du vid lif, far lille. Hvarför skulle du
inte det? Jag har ju redan sagt dig, att du ej skall mista lifvet
genom svärd.»
»Se ännu en gång i ämbaret!»
»Hvarför det, far lille? Nu fins ingenting mer att se, ty
vattnet är alldeles grumligt.»
»Så hemta nytt!» sade Yjäsemski med befallande ton.
Mjölnaren måste lyda med eller mot sin vilja.
»Nå, hvad ser du?» frågade fursten otåligt.
Med synbar motvilja lutade gubben sig öfver ämbaret,
bleknade och sade:
»Jag ser hvarken dig eller din fiende; jag iakttager en
af menniskor fylld plats, på höga stänger äro en mängd
menniskohufvuden uppsatta; något längre bort håller ett bål på
att slockna, och på talrika tvärbjelkar hänga menniskoben.»
»Hvad är det för hufvuden, som sitta på stängerna?»
frågade Vjäsemski, i det han undertryckte en ofrivillig rysning.
»Det kan jag ej urskilja, far lille; allt har åter grumlat
sig, endast bålet glimmar ännu; ej häller vet jag, hvilkas ben
hänga i galgarna.»
Mödosamt höjde gubben hufvudet, och det tycktes, som
om han hade svårt att vända blicken från ämbaret. En
krampaktig ryckning genomfor hans lemmar, svetten lopp öfver hans
ansigte, suckande och stönande vacklade han till en bänk och
satte sig på densamma. Vjäsemski löste sin häst, svingade
sig upp i sadeln och red fördjupad i tankar tillbaka till
Moskva. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
