Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CII. Christian Adolf Virgin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
387
Morgonen efter sitt inträde i sundet lemnade fregatten
ankarplatsen vid Dungeness, för att söka kryssa sig upp emot
första passet. Dagens kryssning, som ägde rum under
vexlande ström, visade snart, huru litet som var att vinna med
denna emot, hvarför, då densamma på aftonen upphörde
att vara gynnande, fregatten åter gick till ankars. Under
frisk motbris, men hjälpt af strömmen, slog den sig
emellertid påföljande eftermiddag på några få timmar upp till
mynningen af passet, och den ankarplats, chefen der valde, då
strömmen åter kom emot, bidrog i högst betydlig mån att göra
tiden, som Eugenie sedan visade sig behöfva, för att gå
genom The first Narrow, så ovanligt kort, som den blef.
Ankringen hade skett omkring klockan fyra på
eftermiddagen. Månen var nu i sitt första qvarter, och strömmen,
som i det endast en half svensk mil breda och en och en
half mil långa passet löper under ny och fullmåne med en
hastighet af nio engelska mil i timmen, gick nu med sju.
En erinran om farvattnets äfventyrlighet erbjöd vraket af ett
fartyg, strandadt på en i närheten af fregattens ankarplats
från kusten utskjutande sandbank.
En half timme efter midnatt kantrade tiden till gynsam.
Månen var då redan nedgången, himmelen mulen, natten mörk
och regnig, men en gynnande, fast ej särdeles stark, bris
manade så mycket mer att, oaktadt detta, nu söka genomgå
passet, i hvilket kursen, redan innan det mörknade, var
genom pejlning bestämd. Också lättade fregatten. Löpande
för tid och vind, höll den under mörkret in i The first Narrow
hvilket på den korta tiden af en och en half timme
genomgicks. Redan omkring tre timmar derefter var Eugenie nära
mynningen till The second Narrow och tre timmar senare
genom detsamma, ehuru vinden efter hand skralnat och större
delen af vägen genom detta andra pass, något längre än det
första, men dubbelt så bredt, tillryggalagts under kryssning.
Med god gång fortsatte nu fregatten sin segling sydvart
hän och anlände på eftermiddagen, allt samma dag, på höjden
af Port Famine, belägen omkring en qvarts grad nordost om
sydligaste udden af Amerikas fasta land, Kap Froward, och
äfven om inloppet till English Reach. Vinden bar nu rätt ur
hamnen. Vid inkryssningen dit fastnade fregatten, just stadd
under vändningen till den utsedda ankarplatsen, på en af
de många till läget föränderliga dybankar, som afsätta sig
utanför nämnda hamn. Tidvattnet, som här stiger och faller
sex till sju fot, var för tillfället i fallande, och fregatten måste
derför, för att .komma af, invänta nästa flod. Vid denna,
som inträffade påföljande morgon, aftogs den emellertid med
lätthet samt inkom till ankarplatsen.
Här qvarlåg Eugenie under tre dagar, lättade den
3 Februari tidigt på morgonen, men ankrade för motvind
och mörker på aftonen i S:t Nicolas’ vik, belägen ungefär
halfvägs mellan Port Famine och Kap Froward. Aståndet
till denna udde var numera obetydligt, men svårigheten ätt
uppnå den så mycket större. Först efter att trenne gånger
förgäfves hafva sökt slå sig upp mot densamma, lyckades
detta den fjerde gången, och vid middagstiden den 7 Februari,
efter tio timmars kryssning, mest under dubbelrefvade, någon
tid trerefvade märssegel samt enkelrefvade undersegel, skar
fregatten Kap Frowards meridian och ingick i mynningen af
English Reach, hvarest den, efter ytterligare nio timmars
kryssning, på aftonen ofvan nämnda dag gick till ankars i
Woods vik. Under de nitton timmarna hade hela tiden varit
"alle man på däck", och tretiofem vändningar hade
derunder gjorts.
En hel dags oafbruten kryssning förde fregatten den 8
Februari till Yorks redd i English Reach och några timmars
segling den 9 till Borja vik i Crooked Reach, båda ställena
hans ankarplatser för natten. Påföljande dag var den sista,
Eugenie tillbragte i Magalhaens sund. Till segels från
Borja på förmiddagen, gick fregatten under gynnande vind
genom den återstående delen af loppet, uppnådde tidigt på
eftermiddagen Sea Reach, var nära midnatt tvärs för Kap
Pillar, sundets vestligaste udde; och den ingående dagen
hälsade Eugenies inträde i Stilla oceanen. Jämnt tvänne veckor
hade dess vistande i Magalhaens sund varat, men endast
elfva dygn under segel, om deri inberäknas de tre dagarnas
frivilliga uppehåll i Port Famine.
Sådan var, i korthet omnämnd, den djerfva och lyckliga
seglats, som utgjorde glanspunkten i fregatten Eugenies
jord-omsegling, hvilken än ytterligare bekräftade Virgins mod och
skicklighet som sjöman och som förlänade åt honom ett högt
aktadt namn i svenska flottans annaler.
I det föregående hafva vi påpekat, att Virgins beslut
att välja passagen genom Magalhaens sund ej saknade
klandrare. För att ytterligare belysa detta förhållande och äfven
få erfara, hvad han sjelf tänkte med afseende på
ifrågavarande genomsegling, anföra vi hans egna ord:
»Hvad sjelfva expeditionen angick, så var den vigtigaste
episoden af densamma passagen genom Magalhaenska sundet.
Man har mycket klandrat denna segling, tagandet af denna
väg, och klandret har varit skarpast från håll, hvarifrån man
minst bort under vanliga fall vänta det. Besynnerligt, att ej
en gång den ovanliga framgången af passagen och den glans,
den verkligen inom och utom landet spred öfver vapnet och
flaggan, kunde skingra den dimma, som täckte allt i de
mörkaste färger, både före och efter underrättelsen om resultatet!
Man bemödade sig jämnt från ett visst håll att tala om
galenskap, öfverdåd och orderbrott och lyckades äfven
derhän, att konungen befallde tillkännagifvandet af ett högst
onådigt bref, hvilket jag dock ej fick förrän i Sydney, sju
till åtta månader sedan allt var förbi. Konungen har sedan
mångfaldigt ersatt mig detta obehag och visat, att han ej
kunde neka sitt höga välbehag till den, som försökt att göra
sin pligt. Man har mycket ordat derom, att jag handlade
emot order, då jag gick genom Magalhaenska sundet. Detta
är ett misstag. Väl befallde min instruktion, att jag skulle
gå rundt Kap Horn, men den innehöll derjämnte ett generelt
medgifvande att afvika från dess bestämmelser, då jag
profvade sådant nyttigt för expeditionens syften. Jag hade
således fria händer i det afseendet, men sådant hindrade
likväl ej, att jag varit olycklig, om passagen medfört någon
betydligare olycka for fartyg och folk; härom kunde hos mig
ej det ringaste tvifvel uppstå. Men jag ansåg mig ovärdig
min konungs nåd och förtroende och mina landsmäns
aktning, om jag underlät att göra, hvad jag ansåg rättast,
nyttigast och hedersammast, af fruktan för det ansvar, som
derigenom skulle drabba mig sjelf. Jag tog derför mitt beslut
under förtröstan på Gud och egna och andras bemödanden.
Jag beräknade, att hvad en engelsk fregatt kunnat, om äfven
med svårighet, genomgå, borde ej vara omöjligt för Eugenie
med utmärkt befäl och en rask, om än oöfvad, besättning.
Jag ansåg mig böra gifva åt Sveriges första jordomsegling
all den glans, som stod att vinna, och åt vetenskaperna
tillfälle att insamla skördar på ännu föga kända fält. Hade
passagen gått illa, hade någon olycka träffat fregatten, så
skulle derigenom utomlands ingen skugga blifvit kastad öfver
vapnet, ingen fläck fästad vid flaggan. Man skulle öfverallt
ansett försöket raskt och sjömanslikt samt misslyckandet
ingalunda klandervärt.
Och att svenska folket äfven från denna synpunkt
uppfattade det lyckade företaget, derom vittnade det enthusiastiska
emottagande, Eugenies chef, befäl och besättning fingo röna
vid deras återkomst till fäderneslandet. Alla täflade om att
hedra de män, som varit de första att föra kring jorden
Sveriges örlogsflagga. Medaljer i guld, silfver och brons
slogos till minne af färden, och kommendörkapten Virgin blef
välförtjent befordrad till kontreamiral.
Hos oss har ofta blifvit satt i utöfning den regeln: "den,
som duger till ett, är också duglig till ett annat", äfven om
uppfostran och lefnadsyrke strida deremot. Virgin blef härpå
ett talande exempel, i det han på våren år 1854, före ut- .
brottet af kriget mellan vestmakterna och Ryssland,
utnämndes till envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire
ad interim vid hofvet i S:t James. Att Virgin med sitt fina
sätt att vara och sina för öfrigt särdeles tillvinnande
personliga egenskaper samt sitt rykte som skicklig sjöman skulle
49’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
