Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken. Af Claude Gerard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
390
är bär också? . . . Jag bar så svårt att komma ihåg bans
namn ... en utmärkt ämabel person och så generös:
ban betalte hundra kronor på bazaren för ett glas
sockervatten, som Adelina bjöd honom, och köpte ett par ullstrumpor
af mig för femtio . . . Löjtnanten var ju en af marskalkarna?
Min Gud, hvad jag var trött!. . . Men i alla fall. . . man är
skyldig sina medmenniskor denna möda . . . Det var
märkvärdigt, jag ser icke till Adelina . . .»
»Fröken åker der borta, förd af hans majestät kungen»,
sade löjtnanten, lutande sig ned.
»Åh, min Gud! Är det möjligt? . . . Stanna! . . . Stanna
straxt, jag vill gå ur... jag måste hälsa på hans majestät...»
Öfverstinnan hade så brådtom, att hon var nära att falla,
och löjtnanten skyndade att föra kälken ur vägen för de
framilande skridskoåkarna.
Öfverstinnan neg med moderlig stolthet och den mest
värdefulla grace, trots den hala isen, och ett par minuter
derefter förde löjtnanten henne välbehållen tillbaka till
paviljongen, der hon nu verkligen fann sin dotter, röd och varm
och ätande tortor med barnslig aptit.
»Kära Adelina, en sådan tur!» hviskade Öfverstinnan
halfhögt och så fort, att orden rent af fastnade i halsen och
kommo fram under verkliga kullerbyttor. »Hans majestät,
som behagade åka med dig! ... Så lyckligt, att vi köpte de
amerikanska skridskorna och att du fick din hatt färdig! ...
Hvad sade du? Hvad gjorde du? Blef du mycket altererad?
Ack, min Gud! . . . Och din halsduksrosett, som kommit på
sned, jag märkte det straxt ... ,Ät icke så häftigt ... Nu
tappade du din handske. Skynda dig att sluta, jag skall
presentera dig för fru Zebravinsky - lyckligtviskom jag nu ihåg
det der ryska namnet - hon är utmärkt söt och aimabel,
men talar bara franska... Ah, hvad här är odiöst att gå!...
Det är bra försumligt att icke strö litet aska ...»
»Men, mamma, då kunde man ju icke åka skridskor»,
inföll Adelina, som nu först kunde få tillfälle att svara
ett ord på moderns framhvirflande frågor och anmärkningar.
Hon var en liten, förtjusande blondin med nästan
svartblåa ögon, långa, mörka ögonhår, som skuggade den finaste,
mest rosiga kind, och ett uttryck af oskuld och menlöshet,
som vanligen endast tillhör barndomen och som man knappt
skulle tro vara möjlig i stora verldens societet.
»Ja, du har kanske rätt, men man kunde åtminstone
göra vägar på isen . .. Åh, sådan gudomlig vals! . . .»
»Det är ju lancier, mamma ... Vi ska försöka att
göra turerna deri ... Se, der sitter tant Amalia! Stannar
mamma hos henne?» sade Adelina, som skyndade bort,
förd af löjtnant Svaneskjöld, hvilken alltjämnt stått bredvid
de båda damerna och nu i ilande fart, hand i hand med
den unga flickan, flög bort öfver isen, för att snart förena
sig med en hel rad af damer och herrar, som, svängande i
konstiga krokar hit och dit, visade sin större eller mindre
skicklighet i skridskoåkning.
Öfverstinnan gick att sätta sig bredvid sin svägerska,
friherrinnan S, en mycket fin och aristokratisk dam, litet
stel och högtidlig och mycket allvarlig, enkel och olik
henne sjelf.
»Amalia, såg du, att hans majestät åkte med Adelina
flera slag?» sade Öfverstinnan genast, i det hon
arrangerade sina små, vackra fötter på en stor fotmatta af
färgadt lamaskinn, som en betjent i detsamma utbredde
framför de båda fruntimmerna.
»Nej, det observerade jag icke», svarade
friherrinnan likgiltigt, »deremot fann jag nyss min misstanke
bekräftad, vis å vis Svaneskjöld-, du bör akta dig för honom.»
»Hvad säger du! Kära Amalia, hvad menar du?»
»Jag menar, att han är betagen i Adelina, och det
går alldeles icke an ... Han vore i stånd att göra allvar af
saken ...»
»Men det tror jag visst icke . . . Han är en så
allvarlig, så utmärkt, ung man ...»
»Ja, just derför, är hans tycke troligen uppriktigt . . .
Han har ett godt, gammalt namn och är verkligen utmärkt,
det kan icke nekas, men - fattig, fattig som Joh, hans far
förstörde hvart öre af familjens förmögenhet och den stackars
Margaretha, hans syster, går till och med och gifver
språklektioner i en pension.»
»Ja, jag har hört det ... Åh, för all del ... skulle
Adelina . . . nej, det är icke möjligt ...»
»Adelina vet säkert ingenting-, hon är ett barn-, du
bör icke säga ett ord åt henne, men vi skola poussera saken
med Zebravinsky. Jag har gjort mig fullt underrättad om
honom, han är verkligt ryskt geheimeråd, och hans svägerska,
som du känner, har meddelat sig med mig . . . Deras
förmögenhet är konsiderabel, hon är mycket älskvärd, och de
äro ofantligt uppburna i societeten i vinter ... Det skulle
vara ett godt parti för Adelina, som har ingenting ...»
»Men hon är så älsklig ... en riktig skönhet.»
»Ja, men flickors utseende betyder så litet vid ett
giftermål ... förmögenheten är nödvändig, det vet du väl...»
»Ack, ja, men Zebravinsky är enkling, tror jag?»
återtog Öfverstinnan med en liten suck och lade hufvudet på
sned, »och just vid min ålder . . .»
»Han skulle verkligen bättre passa åt dig, deri har
du rätt», inföll friherrinnan småleende.
»Hvad du är elak», återtog den vackra enkan med en
smäktande blick och stampade i mattan, för att hålla sina
fötter varma.
Det korta samtalet hade emellertid förts nästan hviskande,
ehuru musiken och det omgifvande sorlet gjorde allt
obehörigt lyssnande omöjligt.
»Det är rätt kallt i qväll . . . Skola vi dricka en
kopp the? ... Se, hvilken massa menniskor, hufvud vid
hufvud af nyfikna utanför barrieren ... Så fort mina flickor
komma tillbaka, så far jag hem.»
»Men klockan är ännu icke nio ... Ah, hvad den
der häradshöfding von Hamerisch går utmärkt väl! Se bara,
han är en riktig skridskokung! . . . Ah, der föll fröken
Tesch-dorf omkull! Tänk om hon skadade sig! . . . Jag vet en af
mina bekanta, som föll på isen och bröt sig så, att hon fick
gå på kryckor i all sin tid!... God afton!... Åh, se Beate!
Hur står det till?.
»Och du, Haraldine, fryser du icke, du ser blek ut? ...
Jag tror, att thermometern faller, det käns så kallt... Man
får uppoffra sig för ungdomen... Hvad de ha’ roligt!...»
Damerna gingo in åt paviljongen att dricka the i sällskap
med en massa vänner och bekanta och en stund derefter
voro tjärtunnorna nedbrunna och festen slut.
»Hvad det röda skenet lägger för en -underlig ton
öfver alla dessa ansigten ... och hvad himmelen ä^r vacker i
qväll!» sade löjtnant Wattje Svaneskjöld, som gick bredvid
Adelina uppför landgången, sedan han helt nyss legat
knäböjd framför henne på isen, för att befria henne från
skridskorna.
»Himmelen!.. . Ack, hvem tänker på den, när man har så
roligt», svarade Adelina, helt naivt erkännande en sanning,
som litet hvar troligen-har i djupare mening erfarit.
»Åbjo, man måste tänka derpå, då man tycker sig
ha’ dess mest strålande stjerna bredvid sig», återtog den
unge mannen och lät sina blickar varmt och dröjande se in
i Adelmas ögon.
Hon nedslog dem rodnande och påskyndade sina steg,
för att upphinna modern, som redan stod på stranden.
»Madame, hvar har ni er vagn?» sade i detsamma
på franska geheimerådet Zebravinsky, en äldre, men ganska
vacker och ståtlig herre, i det han bjöd Öfverstinnan
Klangenberg sin arm.
Öfverstinnan, som hade medelmåttiga förmögenhetsvilkor
och dertill var mycket hushållsaktig i vissa saker, hade alls
ingen vagn och sade, brådskande som vanligt, litet förlägen
och på mycket dålig franska:
»Jag ämnade åka med min svägerska, men jag ser
icke till henne.»
»Så mycket bättre, då tillåter ni kanske, att jag får
nöjet föra hem er och er förtjusande dotter?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
