Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På klassisk jord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
394
pelarna saknas deremot många, så att vår fantasi bar rätt
mycket att ifylla, för att kunna göra sig en något så när
riktig föreställning om underverkets fulländade proportioner.
Huru som hälst skall vår inbillning dock i mycket lemna
oss i sticket: hvem förmår väl att för sitt inre öga ur dessa
ruiner framtrolla marmorgruppernas å gaflarna strålande ljus,
hvilka med oemotståndlig skönhet lyste vidt ut öfver landet,
frisens och det panatheneiska festtågets konstnärligt
fulländade, fina linier, hvilka i sina spillror visa oss ett ännu
ouppnådt mästerstycke, de smärta penteliska marmorpelarnas
mäktiga verkan, målningens och guldgrundens glans, hela
denna underbara, harmoniska prakt, hvari det åt stadens
beskyddarinna, Pallas Athene, helgade templet en gång framstod,
prydt, som det var, med hennes af Phidias förfärdigade
bildstod i guld och elfenben?
Akropolis’ andra byggnadsgrupp är Erechteion, som fått
sitt namn efter den mythiske urkonungen Erechtevs, om
hvilken Homeros talar. Detta tempels dimensioner voro vida
mindre, än Parthenons, men de fängslade lika mycket genom
sin mångfald, som genom sina formers och af Phidias mejslade
prydnaders stora behag. Templet inrymde i skilda afdelningar
Athens äldsta helgedomar, Erechtevs’ graf, det uråldriga
olivträd, som Athene vid sin strid med Poseidon lät spira upp
ur marken, Poseidons heliga källa och nymfen Pandrosos’
helgedom. Utom dessa högsta mästerverk i konstens rike, reste
sig å Akropolis en mängd altar, tempel och statyer, af hvilka
sednare den tjugufyra meter (= åttio och åtta tiondedels
fot) höga bilden af Athene Promachos, med hennes vidt öfver
land och haf lysande guldhjelm och lansspets, var den
förnämsta. Till Akropolis’ största skönheter hör också den herrliga,
minnesrika utsigt, som man deruppe har öfver hela nejden.
Nedanför propyleerna se vi den forna Areopagens ödsliga
stenfält, der athenarnas högsta domstol hade sitt säte. I dess
närhet höjer sig kullen Pnyx, på hvars afsattser vi ännu kunna
spåra fragmenten af halfcirkelformiga rader af säten, en gång
upptagna af det fria folkets representanter. Här har
säkerligen Demosthenes under bar himmel talat till sitt folk. Och
när talare, liksom åhörare, bestigit Pnyx’ höjd, skådade de ut
öfver hafvets vida, förtrollande blå och öfver de beslöjade
öarna, hvilka, liksom i ljufva drömmar, hvilade vid hafvets
böljande barm.
På samma höjdrygg, som skiljer staden och borgen från
Piraeus, se vi gamla murar, minnen af den under romarenas
tid uppförda minnesvården åt Philopappos; till höger härom
skåda vi nu ett modernt observatorium. Bort i nordvest,
in emot den lilla bangården, igenkänna vi tydligt Athens
bäst bibehållna tempel, Theseion, hvarest, liksom nästan i
alla tempel och tempelrester, ett museum nu befinner sig.
På den jämna, öppna platsen framför detsamma ljuda
hornsignaler: grekiska blårockar öfva sig här i vapenbruk.
Soldater springa öfver de stora stenblock, på hvilka en gång
de största filosofer och talare sutto och, med blicken fästad
på Akropolis och sin fädernestad, samtalade om tingens väsen
och hängåfvo sig åt djupsinniga spekulationer.
I sydvestlig riktning sluter sig det af den rike Herodes
Attikus från Marathon byggda, tvåtusen åhörare rymmande,
praktfulla Odeion (koncertsal) intill borgklippan-, något
östligare hafva vi Dionysos’ theater och längre bort i öster det
vid Trefotsgatan liggande Lysikrates’ monument.
Nutidens invånare i Athen kallade ända till de senare
åren detta minne af den ädlaste byggnadskonst (se bilden å
sidan 404) Demosthenes lylda och upprepade med fullkomlig
öfvertygelse och utan minsta lutning åt skepticism, att det
blifvit uppbyggdt af den berömde talaren och af honom
helgadt åt ensligheten och forskningen. Denna allmänna
tradition, som varit tillräcklig att göra den å frisen graverade
inskriften till lögnare, var dock alltför orimlig att förtjena
en allvarsam invändning. Den oriktiga benämningen kom
också för hvarje dag alltmer ur bruk, och ruinen har nu till
och med i Athen och på folkets läppar antagit sitt verkliga
namn: hvarje atheniensisk gatpojke skall i dag visa den
resande "Lysikrates’ monument».
Af de talrika och olikartade minnesvårdar, som fordom
prydde Trefotsgatan, är Lysikrates’ monument det enda, som
i någorlunda presentabelt skick bevarats till våra dagar.
Gatans bägge sidor voro förut smyckade med dylika
byggnadsverk, hvart och ett af egen smak och form och afsedt
att uppbära den trefot, som tilldelades segraren i täflingarna,
och att genom en minnesskrift erinra om triumfatorns
namn och alla dem, som bidragit till hans framgång. Det
måtte hafva varit en tjusande anblick att skåda den långa
raden af dessa små, sköna byggnadsverk, å hvilka de
grekiska artisterna utvecklat hela rikedomen af sitt uppfinningsrika
och fruktbara snille.
Det monument, vi här skildra, är sammansatt af tre
skilda partier: 1) ett qvadratiskt postament, 2) en cirkelrund
kolonnad, hvars sex mellanrum voro slutna af hvita
marmorblock, och 3) en kupol, som uppbär ett ornament i form af
en blomma. Det inre, alldeles mörka rummet (emedan
väggarna voro hela) var hvarken afsedt till boningsrum eller för
någon annan förrättning. Begäret efter skatter har nu delvis
nedbrutit skiljemurarna.
Den runda kolonnadens arkitrav och fris äro förfärdigade
af ett enda marmorblock. Öfver arkitraven är ristad en
inskrift, som i öfversättning lyder: »Lysikrates från Kikyne,
Lysithides’ son, har bekostat koret. Tribusen Akamantide
har vunnit priset genom ungdomens chor. Theon var
flöjtspelaren. Lysiades, atheniensaren, var poeten. Evanoetes arkonten.»
Att döma efter det sista namnet, synes monumentet
vara uppfördt trehundra tretio år före Christi börd, vid den
tidpunkt, då Demosthenes, Apelles, Lysippos och Alexander
den store lefde. Frisens basrelief framställer Bacchus’ och
de tyriska sjöröfvarenas äfventyr. Bacchus’ figur, omgifven af
fauner och satyrer i det ögonblick, då han ådagalägger sin
guddomlighet, hans tuktan af piraterna, som tagit honom till
fånga, dessas förskräckelse och förvandling till delfiner - allt
i denna komposition är utfördt med lika mycket snille som
elegans. Kupolen är skulpterad med stor smak i sitt öfre
parti, der den imiterar en betäckning af lagerblad. Det
stora blomverk, som höjer sig deröfver och som uppbar
trefoten, efter hvars fötter man ännu ser märken, är en högst
behaglig sammansättning af blad.
De korinthiska pelare, som uppbära kupolen, baserna,
pelareskaftens proportioner och refflor, liksom kapitälerna,
äro alla af en fulländad finhet. Det är här vår tids arkitekter
hafva att söka en af de äldsta och renaste typerna, kanske
den renaste, af den korinthiska ordningen, sådan som de
grekiska konstnärerna utbildat den.
Men vi lemna den klassiska borgens platå och de
grusade, men oförgängliga minnen, som från denna höjd, liksom
väldiga andar från förgångna tider, träda oss till mötes,
hvarthän vi än vända våra blickar, för att, innan vi lemna
denna klassicitetens dyrbaraste jord, låta dem skåda en bild
af det lif, som rör sig på det moderna Athens gator.
Från den framför det kungliga slottet liggande
Konstitutionsplatsen ljuder musik: vi följa dess lockande toner. Ett grekiskt
infanteriregementes musikkår förlustår der det unga
Greklands söner med lifliga marscher, glädtiga Straussvalser och
sprittande Offenbachiader. Det är en af dessa offentliga
fri-koncerter, som kommit på modet i, snart sagdt, alla land,
ej minst i Sveriges hufvudstad. Om också ej i fråga om
anskaffning af bröd, så täflar dock den grekiska regeringen i
fråga om nöjen med de gamla romerska imperatorerna.
Publikens fysionomi är dock här något olika mot i de latinska och
germaniska länderna. Yid koncerterna på Roms Pincio är den
förnäma verlden, aristokratien, församlad och mottager besök i
sina nära musikkapellet hållande vagnar samt besvarar å sin sida
dessa. Det är en oändlighet af hälsningar, blinkningar,
vinkningar, hemlig afund och tillfredsställd egenkärlek. På
Athens konstitutionsplats ter sig saken på annat sätt. De
dammiga bänkarna intagas af några guvernanter, mest engelskor
och tyskor, med deras grekiska lärjungar; några dagdrifvare
flanera fram och åter vid musikens toner-, nyfiket landtfolk
(bland hvilket männen med dolkarna instuckna i de fast åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
