- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
400

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Orenburg till Samarkand. Af Marie Ujfalvy-Bourdon. Öfvers. af C. A. Swahn. (Forts. fr. sid. 362.) - Små salongsstycken. Af Claude Gerard. (Forts. från sidan 391.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Margaretha, löjtnant Svaneskjölds syster och värdinnan i
hans nästan torftiga hem, var en lång, välväxt qvinna om
tretiofem år; hennes ansigte var fult vid första påseendet,
dragen voro oregelbundna, hyn grof, ögonen små och håret
af en rödgul färg, men öfver hela hennes person låg utbredd,
en omisskännelig värdighet, hennes välbildade händer, hennes
gång och hållning voro fullkomligt aristokratiska, och man
skulle aldrig, hvilken drägt hon än burit, någonsin hafva
tagit henne för en simpel, obildad qvinna; hon hade kastat
af sig kappan och den lilla schaletten och var nu sysselsatt
med att tillaga theet, då löjtnant Wattje inkom.

Han såg trött och nedslagen ut, hade bortlaggt den fina
vapenrocken och var nu klädd i en gammal, sliten kolett,
från hvars urblekta gula krage och uppslag silfverbanden
voro bortsprättade. Skilnaden mellan den unge mannen lorta
och hemma var anmärkningsvärd, och man skulle nästan i
den bleka, allvarliga person, som nu tyst satte sig ned vid
det blygsamma thebordet, haft svårt att igenkänna den
liflige, elegante och vackre officern, med det något öfvermodiga
leendet och de af vinterkylan och skridskoåkningen purprade
kinderna, med ett ord, den till utseendet lyckliga och sorglösa
varelse, som nyss på isbanan varit föremål för de
unga damernas välvilliga och gillande blickar.

»Min gosse ser icke frisk ut i qväll», sade med
moderlig ömhet Margaretha, som var tolf år äldre än sin bror
och tycktes anse honom som en son.

»Jo, jag mår bra», svarade löjtnanten och rörde om
sockret i sin kopp.

»Då är du ledsen eller missnöjd?»

»Ja, det kan du nog förstå, då jag träffar dig på gatan
klockan half tio på qvällen, klädd som en piga och bärande
ett bylte med tvättkläder i famnen.»

»Kära barn, det skall du icke bry dig om», inföll
Margaretha leende. »Jag kunde aldrig tro, att min elegante
bror skulle få se mig . . . Jag hade litet att stryka och det
drog ut längre, än jag förmodade . . . Strykningen är så dyr
och jag hade så god tid i qväll, medan du var borta.»

»O, Margaretha, om pappa kunde se dig gå på detta
sätt... han som var så stolt, så noga.»

»Och så fördomsfull», inföll Margaretha sorgset. »Om
han hade varit mindre stolt och mera praktisk, så hade
hvarken du eller jag varit i den belägenhet, vi nu äro, men
Gud bevare mig från att klandra honom, stackars älskade och
ståtlige far! Han var ett barn af sin tid och vi... vi hafva
lyckligtvis fått kraft och förmåga att rätta oss efter
omständigheterna.»

»Men vi bära hans namn och måste hafva aktning derför.»

»Det är sant, men lyckligtvis förstår man nu att visa
aktning på ett bättre sätt än förr ... man blygs icke längre
för fattigdom och ärligt arbete ... Hur mycket det än kostar
oss, skall verlden likväl aldrig se dig, min älskade, annat än
så, som det anstår en officer och adelsman.»

»Men du... arma, kära syster, som har älskat och
vårdat och arbetat för mig, allt sedan jag var barn, och som
nu sjelf går ut för att stryka mina manchetter och sedan
sitter uppe hela natten för att hinna rätta den der luntan
med krior och themaböcker», sade Wattje, pekande på en
hop skolböcker som lågo bredvid på ett bord och vändande
sig bort för att dölja fuktigheten i sina ögon.

»Beklaga mig icke för den högsta lycka, jag äger»,
inföll Margaretha småleende och med en skämtsam ton;
»jag var både ful, fattig och för mycket stolt och sjelfständig
att vilja gifta mig endast för att blifva försörjd, jag hade i
min lille bror allt, hvad jag behöfde såsom ersättning för
denna otur... Och nu är denne bror blifven en ung, vacker
man och en ovanligt skicklig officer, som gör heder åt sitt
namn och fröjd åt sin gamla syster.»

»Ja visst, ja, och som en vacker dag blir general
eller krigsminister», tillade Wattje skrattande och reste
sig upp.

»Har du redan slutat? Här fins mer the, om du
vill ha’», sade Margaretha, som tagit locket af kannan och
tittade deri.

»Nej, tack, jag är belåten.»

»Min stackars gosse, du är säkert icke mätt... Jag
hade ingenting i qväll åt dig, ty jag trodde nästan, att du
skulle äta ute.»

»Ja, kamraterna ville ha’ mig med, men det blir
alltid så dyrt och smakar så illa.»

»Smakar illa! Hvad säger du? I jämnförelse med det
här grofva brödet och ostbiten, som blifvit så liten och hård,
att ingen törs göra slut på honom» ...

»Men som jag vet dig sitta här hemma i ensamheten
och betrakta kanske, och icke ens vilja äta upp, för att spara
den åt mig», inföll Wattje. bemödande sig att, liksom
Margaretha, vända den hårda sanningen till skämt, för att mildra
den för hvarandra; »just derför äcklar det mig riktigt att
äta ostron och hjerpar och dylikt tillsamman med rika
kamrater.»

Margaretha lade armen om hans hals, kysste honom på
den hvita och vackra pannan, som var så olik hennes egen,
och sade halfhögt:

illustration placeholder

Slottet i Ture-Kurgan. (Se sidan 395.)



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free