- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
402

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken. Af Claude Gerard. (Forts. från sidan 391.) - Barn och musik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Skall man då nödvändigt sakna skönhetens tjusning,
för att äga själens öfverlägsenhet ?»

»Jag fruktar det nästan ... Min stackars Wattje, tänk
icke på Adelina, ty hon, liksom du, måste göra ett rikt parti...
Hon skulle dessutom aldrig vilja bli’ din hustru."

"Hvarför inte det?"

"Derför att hon saknar allt eget omdöme och tycke;
hon ser endast med sin mammas ögon."

"Det tviflar jag på-, hvilken flicka har icke sitt hjerta
för sig, oberoende af mammas lof och samtycke?"

"Lyckligtvis tror jag, att Adelina icke har det."

"Lyckligtvis, säger du?"

"Ja, ty om den lilla tokan kunde få det infallet att
älska dig, så vore det ju bådas er olycka."

"Margaretha!" svarade löjtnanten allvarligt, "minnes du
icke, hvad du sjelf många gånger sagt och upprepat, då jag
varit sorgsen öfver vår fattigdom och de försakelser, den
ansträngning, du ålägger dig för min skull? ..."

"Hvad har.jag sagt?"

"Att den, som älskar, aldrig är beklagansvärd."

"Ah ja,... det är en annan sak", svarade Margaretha
litet brydd-, "det der kunde behöfva långa kommentarier-,
men låt oss nu icke prata mer-, jag är rätt sömnig; godnatt!"

"Godnatt l"

Löjtnanten, som ansåg sig hafva segrat, gick småleende
in till sig, och så snart han väl stängt sin dörr, skyndade
Margaretha att hemta sin sykorg, för att Öfverse det nystrukna
linnet, fastsy felande knappar och laga de brister, som funnos.
Då detta var gjordt, tände hon lampan i ett fotogénkök, som
hon ställde på bordet, hällde vatten i pannan och företog
sig, medan detta värmdes, att laga en hel hög med hvita
militärhandskar, som legat i fenstret och som sedan skulle tvättas,
eftersom brodern nyss sagt sig behöfva dem.

Allt detta tog ganska lång tid, och klockan var ett på
natten, då hon slutat. Hon skulle just bära ut handfatet
med den sista tvållöddern, sedan hon rullat in handskarna i
en ren handduk, då hon råkade tappa tvålstycket på golfvet.

Hon hade förut varit så tyst, som en katt, men vid det
obetydliga bullret öppnades hastigt löjtnantens dörr och han sjelf
kom ut och sade förebrående:

"Bedragefska!... Yar det derför du ville bli’ af med
mig?... Du var ju så trött och sömnig?"

"Nå, än du då!" svarade Margaretha leende, ställde
handfatet ifrån sig och vek ned sina klädningsärmar-, "jag
hade ju alldeles glömt dina handskar, men här ligga de nu
utbredda i kakelugnsnischen och blifva just lagom torra till
i morgon bittida, då du behöfver dem."

"Det anade mig just, att det var för mig, du vakade."

"Nej, visst icke-, jag skulle i alla fall genomse
flickornas themaböcker, innan jag lade mig", återtog Margaretha
och flyttade lampan till skrif bordet, der hon nu satte sig ned.

"Nåväl, om vi skola arbeta längre, så låt oss göra
det tillsamman-, det är icke vardt att söka bedraga
hvarandra, och dörren kan gerna vara öppen."

"Klockan är likväl öfver ett och dina ögon äro så
röda och ansträngda... Du har ju redan två nätter i denna
vecka varit på vakt och icke fått sofva."

"Det är icke derför, jag har röda ögon, utan derför,
att jag dansat för mycket i vinter... Du vill ju, att jag skall
gå, hvart jag blir bjuden, och vara med öfverallt, vid bazarer,
societetsspektakel och baler och att sedan göra vakter för
andra... det der gör, att min skönhet förgår och jag får
ögon, som en mört", sade löjtnanten skrattande.

"Det är sannt; men du måste vara med i verlden,
om du slutligen skall kunna göra någon lycka der ... Ack,
jag hoppas jämnt på att en dag se dig oberoende."

Margaretha såg på sin bror med en blick full af ömhet
och fördjupade sig sedan i themaböckernas alla bedröfliga
och oundvikliga fel emot det franska subjonctif, medan han
gäspande satte sig ned, för att sluta en liten karta, hvars
fina streck borde vara rediga och urskiljbara, oaktadt femton
skulle rymmas på en linie. Ännu en timme förgick; oljan i
lamporna började tryta och ändtligen togo de båda syskonen
på allvar godnatt af hvarandra för att gå till hvila. (Forts.)

*



Barn och musik.

Ögonskenligen råder ofrid i barnkammaren, ja, det
tyckes till och med hafva kommit till
handgripligheter, fastän der nu visserligen är lugnt: mamma har
troligen;kommenderat "på stället hvila". Lilla Helena sitter
i en vrå och gråter vredestårar, Frigge står vid fenstret
och trummar en marsch på rutorna. Då - hvad är det?
Musik! Ett positivs toner tränga in från gården, för de
vuxnas öra ett qval, för barnaörat något förtjusande. Förgätna
äro strid, groll och marsch, och försonade ila de båda
fiendtliga makterna ut på gården, för att lyssna rätt andäktigt.

Middagstiden nalkas. Barnet i vaggan blir otåligt och
fordrar med icke synnerligen melodiskt skri att få sin näring.
Modern tager det på sin arm, sätter sig till pianot och
spelar med en hand en melodi. Barnet tystnar och gör
stora ögon. Modern tager dess lilla finger och hjälper det
att anslå ett par toner. Förundrad och hänryckt lyssnar
barnet till de ljud, det sjelf framkallar, och glömmer kanske
helt och hållet, åtminstone för en stund, att fullfölja sin

Jag förbehåller mig dock redan på förhand att ej blifva
ansedd såsom en fiende till musiken. Tvärtom, jag älskar
den, utan att sjelf besitta synnerlig färdighet, så fullständigt,
som man nu kan älska endast det bästa och skönaste på
jorden, och jag har till och med en afgjord obenägenhet för
personer, för hvilka musik är något oangenämt. Hvad jag
hatar, är barnens plågande med musik.

Jag vill dermed dock ej säga, att intet barn borde lära
pianospel - det vore ju helt enkelt dumhet. Men man
borde inskränka öfningarna till sådana barn, som äro
verkligt musikaliskt begåfvade.

Musik är en konst, för hvars framgångsfulla utöfvande
fordras mångårig öfning. Ett synnerligen talangfullt barn skall
måhända alltid gerna underkasta sig detta tålamodsprof,
men ett talanglöst skall betrakta hvarje timme, det måste
tillbringa vid pianot, såsom ett större eller mindre qval.
Skalor, fingeröfningar, senare sonater - äro för dessa stackare
de afskyvärdaste ting, och dock kunna de ej undvikas, dock
måste de dagligen spelas.

Ja, till och med barn utan allra ringaste musikaliska
gehör, hvilka ej kunna riktigt eftersjunga den enklaste melodi,
måste pina sig med den moderna fingergymnastiken, vare sig
de vilja eller ej. Yerkligt medlidande grep mig, då jag en
gång hörde en tolfårig flicka, som ganska flytande spelade
en af de svåra Mozartska sonaterna, hvarken på pianot
kunna taga ut eller tillnärmelsevis rätt eftersjunga en af de
enklaste folkmelodier, jag flera gånger å rad föresjöng henne.
För sådana barn - och de äro alls icke sällsynta, det kan
nog hvarje musiklärare intyga - är pianoundervisningen dock
en verklig tortyr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free