Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Klart att vända!
- Små salongsstycken. Af Claud Gerard. (Forts. från sidan 402.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ohoj! Nu, gossar till hvarje ända!
Pass på vid rodret der! Klart att vända!"
Och beckig näfve nu hugger i
Hvart ledigt skot:
55Skall skutan neka? Går hon förbi?
Går hon emot?" -
Hon vräks mot höjden, vräks ned på sidan,
Det är en stund utaf andlös bidan.
Med dubbel kraft hvarje bölja slår
Mot briggen opp.
Hvar man minuternas vigt förstår-,
Men solbränd tropp
Ej räds, fast vinden hvar klut vill slita:
På Gud och roder än alla lita.
Än vilda stormen far öfver sjö
Med tjut och dån,
Han för ett budskap om köld och snö
Här nordan från:
Med vrak och spillror sin väg ban täcker,
Men, briggen segel mot hamnen sträcker.
I vilda njutningars rus förgått
Din ungdomstid;
En farlig vind du i seglen fått,
Och räds dervid,
Men kan ej vända, ej gå tillbaka:
Än vill du yrande fröjder smaka.
Så går det vidare dag från dag,
Från tid till tid;
Du kan ej stanna, du är för svag
I ojämn strid,
Men må ditt samvete utkik vara -
Framför dig hotar den största fara.
Till hvarje varning, din utkik ger,
Förtröstan haf,
Och när sig faran mer nära ter,
Fall genast af!
Bryt hindren ned, som sig kring dig hopa,
Låt ej förgäfves din utkik ropa!
Och om med gynnande vind du gått
Hvart skär förbi;
Och om du skyddande hamnen nått,
Från stormar fri,
Fast månget segel väl Slets måhända,
Gläds dock, att dä du höll klart att vända!
Icarus.
*
Af Claud Gerard.
(Forts. från sidan 402.)
Då täcksläde n, som hemförde öfverstinnan Klangenberg,
stannat vid porten, följde det artiga geheimerådet
frun-timmerna uppför trappan och lemnade dem icke förr,
än han sett dem, efter tusen tacksägelser och obegripliga
artigheter af öfverstinnan, försvinna inom deras dörr.
Hon hade under hemfärden, trots den ofullständiga
uppfattningen af den rike utländingens flytande franska
vältalighet, trott sig hafva fått full bekräftelse på sin svägerskas
förmodan om geheimerådets afsigter och hon var derför vid
det förträffligaste lynne.
"Åh, hvad han är charmant!» utropade hon, innan dörren
knappt var stängd mellan henne och hennes artige kavaljer,
tycker du icke det Adelina? Så distingué! Så utmärkt ar i ig
och stilig på alla sätt! Han intar en då med storm, det kan
jag riktigt säga», tillade öfverstinnan, och hennes ord ljödo
som den kromatiska skalan i sextiofjerdedelar, under det
hon kastade af sig pelisen, som föll ned på-golfvet, utan att
hon märkte det.
55Och ban ämnar ha’ en magnifik bal på Grand hotel
och bjöd oss redan dit; vi måste tala med sömmerskan i
morgon dag ... Kors en sådan lukt! Jag tror, att gasröret är
öppet! Känner du ingenting, Adelina? Vi blifva förgiftade!...
Hvad det var ämabelt af honom att föra hem oss så här...
Han ser mycket bra ut och kan allra högst vara fyrtio år...
just den mest intressanta åldern för en man ... Hvad säger
du, Adelina? Ack, hvad du är trög!... Du uppmuntrade honom
icke det minsta; jag tror du sof i vagnen?»
»Ja, nära nog», svarade den unga flickan, gäspande;
»jag var så trött och förstår icke, hvad den der herr
Zebravinsky säger.»
»Den der herr Zebravinsky... Hvad du uttrycker dig
vulgärt, Adelina, geheimerådet Zebravinsky ... Men här inne
är en malpropre lukt, det slår aldrig felt. Hvad kan det vara?
Är det gas? . .. Eller kanske af hummern, som vi åto till
middagen?» utropade öfverstinnan, vädrande åt alla håll
och omedelbart i samma andetag fortsättande konversationen
om herr Zebravinsky: »Du får kanske snart nog göra
närmare bekantskap med honom... Hvad skulle du säga
om att blifva förlofvad? Tyst, tyst, gör icke så stora ögon,
det är bara oss emellan; få se, hur det går, jag har mina
aningar.»
Öfverstinnan nickade hemlighetsfullt och såg i detta
ögonblick mycket besynnerlig ut, ty hon hade nu äfven
aftagit hatt och handskar, och all den elegans, hvaraf hon nyss
lånat sitt största behag, var fullkomligt försvunnen: den hade
endast varit en mycket ytlig och förrädisk theaterdekoration;
hennes svarta sammetskjol, hvilken tog sig så präktigt ut
under kappans mårdbräm, var till hälften vidskarfvad med
kalliko, klädningslifvet hade intet annat bakstycke, än fodret,
och en röd ylleväst af allra tarfligaste slag, med ärmar af
blå popelin, gaf henne ett högst pittoreskt utseende, som
ökades af den sällsamma och lika förrädiska hårklädseln, hvilken
hatten i sin ordning dolt.
Samma utseende af ovanligt slarf, förenadt med verklig
lyx, företedde äfven det rum, hvari hon befann sig. Några
ganska dyrbara taflor hängde på väggarna snedt och i oriktig
dager, en vacker pendyl, öfverhöljd af dam, med spräckt
glas och visande * på fem, ehuru klockan var nära tio på
qvällen, stod på ,ett bord af hvit marmor, med bruna ringar
efter kaffekoppar och smulor af konfekt mellan hårnålar, och
toalettsaker; golfvet, som hade en vacker matta, var
belam-radt af klädkorgar med nedpackadt glas och porslin,
blomsterkrukor utan fat och med förtorkade, vanskötta växter
och ett öfverflöd af möbler, som ingaf föreställningen örn ett
klädstånd.
Öfverstinnan var artist, och på denna räkning fick man
emellertid förlåta och förklara den ringa vård, hon egnade
sitt hem.
Hon målade taflor i det egendomligt »praktfulla» och
djerfva maner, som nu tycks vara modernt; på en stol vid
kakelugnen stod ett af hennes ofulländade arbeten, ett
landskap, der man på ena sidan såg ett äppelträd, tyngdt af
frukt, bredvid en gul hveteåker, der tre promenerande damer
i röda, blåa och hvita toaletter lyste som den franska tricoloren
och höllo sina tre uppspända parasoll i den skönaste
symmetri emot en högblå himmel; bredvid åkern fanns en äng,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0415.html
