Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små salongsstycken. Af Claud Gerard. (Forts. från sidan 402.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan något impodiment, som kunnat hindra en slåttermaskin,
och af en yppig och jämn grönska, hvilken synnerligen tycktes
locka en hvit hund, med ett rödt band om halsen, att
deri skrida fram i ett kort och vackert traf, liksom en väl
inkörd häst.
Bredvid detta konstverk och stödd emot väggen stod en
annan, likaledes ofullbordad, större målning, der en ensam,
röd ko, blaserad, som det tycktes, af den kraftfulla
gräsväxten omkring sig, räckte ut tungan öfver en besynnerlig
buske, som liknade ett fastlagsris och gjorde en förvånande
effekt; det var en studie efter Kosa Bonheur och lofvade att
blifva öfverstinnans mästerstycke.
Olyckligtvis verkade societetslifvets pligter mycket
störande på hennes artistiska sysselsättningar, och det var endast
tillfälligtvis hon egnade sig åt dem, men de tillhörande många
olika utensilierna hade likväl, tillika med de halffärdiga taflorna,
råkat att förirra sig ifrån hennes atelier till hennes salong,
der de ökade oredan.
öfverstinnan, som kastat sin hatt och sin muff i soffan
och satt sig på den sednare, medan hon, liksom för att öka
effekten af sitt derangerade tillstånd, knäppte upp sina bottiner,
utan att aftaga dem, ropade nu åt sin dotter, hvilken gått
ut i ett annat rum:
»Adelina! Se efter, hvad vi kunna ha’ till qvällen. Vi
äta litet kallmat, ty jag ville icke låta städerskan stanna
ensam i rummen och koka the åt oss... Sådana der menniskor
äro så opålitliga... jag saknar ständigt någonting, och alltid
är det något i oordning, det är för eget», tillade hon,
under det hon gick fram till fenstret och fåfängt sökte släppa
ned rullgardinen, hvilken slutligen med en obehaglig skräll
och i ett moln af dam föll ned öfver hennes hufvud.
»Adelina! Kommer du då aldrig, jag känner mig just
ha’ aptit i qväll", tillade öfverstinnan, som helt provisoriskt
upprest gardinen på tvären för fenstret, i detsamma den unga
flickan syntes i dörren, bärande en liten bricka, som hon
nedsatte på divanbordet.
"Det fanns inga glas rena», sade hon, urskuldande
sitt dröjsmål; "jag måste skölja ett par.»
»Ack! du kunde tagit i .korgen här...»
»Men vi ha’ redan så många derute ... Det vore bäst
att packa upp alltsamman och ordna i skänken.»
»Nej, det är icke vardt: vi ska ju flytta i vår.»
»Men det är så obeqvämt detta, att ha’ sina saker
så här», invände Adelina, som nu först aftog sin hatt och
satte sig ned vid bordet.
»Åh nej, hvem vet, hvad förändringar, som kunna ske»,
återtog öfverstinnan, tagande en öfversigt af anrättningen
på brickan, hvilken icke innehöll annat än mjölk, några kalla,
stekta kastanier, ett par sardiner i en låda och gammalt,
torrt bröd i en korg, der kanter, smulor och damm utgjorde
underlaget.
»Det är rätt godt att få litet fint, så här, fast det
är bra dyrt», sade öfverstinnan och ref med gaffeln i
sardinlådan, medan Adelina skalade en kastanj åt sig.
»Jag skulle tycka bättre om att få en ordentlig
smörgås, att ha’ ett riktigt kök och en jungfru, som kunde laga
mat», svarade hon, knaprande med sina små, hvita tänder
på ett par gamla cakes, som hon uppletat under brödkanterna.
»Men det vore en förfärlig kostnad, och hvad gör
det, hur man har det här hemma för sig sjelf, då ingen ser
det?. .. Det är skilnad på hemma och borta, kära du ...»
Adelina såg tämligen otillfredsställd ut, men svarade
ingenting, och öfverstinnan fortfor, under det hon med en
brödbit sökte hopsamla oljan i lådan:
»Yet du hvad, Adelina, att jag slog mig lös ändå och
köpte den der hvita spektakelkappan, som vi sågo hos Welisch,
jag kunde rakt icke låta bli... det var ett präktigt
sidensars, riktigt helsiden och vackert svandun omkring; den ser
magnifik ut och var icke dyr i alla fall; och så bestämde
jag mig också för att beställa vårt monogram, det är så
nödvändigt att lia’ med krona och hjertskölden under, det ser så
bra ut och kan ständigt behöfvas... kostade femtio kronor
med fyra bokstäfver, färg och allt... Se så! Nu är min
näsduk borta igen... en kom bort i går, och jag misstänkte
städerskan...»
»Men mamma fick ju rätt på den sedan...?»
»Ja, hon hade troligen laggt den tillbaka, då hon
hörde, att jag saknade den ... Nu skall jag märka dem
allesamman med vapen och namn ... brefpapper och alla våra
saker... Kanske att du har fått min näsduk, se efter!»
tillade öfverstinnan, som ännu en gång med ytterlig ifver
sökte omkring sig och nu steg upp ifrån soffan.
»Ah, se der!» utropade Adelina skrattande, i
detsamma modern vände sig om», mamma har den ju bak
på kjolen, den har legat i soffan och mamma har satt sig
på den ... och på muffen med, den är platt som ett bräde ...»
»Sådan odiös otur! Det var lyckligt, att det ej var hatten...
Ruska upp den litet; det vore bäst, att jag köpte en muff
af zobel, de äro mycket varaktigare, och det skall jag
bestämdt ha’, i synnerhet om vi komma att resa till
Petersburg och om... om, gissa hvad, Adelina!»
»Jag vill icke gissa, mamma», sade Adelina
likgiltigt, under det hon ännu en gång undersökte kastanjeskalen,
innan hon slutade sin måltid.
»Det är detsamma; man kan aldrig vara nog diskret;
vi få tala derom sedan... godnatt! Nu går jag och lägger mig.»
Öfverstinnan gick in till sig och Adelina bar ut brickan
i ett litet, mörkt kyffe, som på samma gång användes till
kök, garderob och skafferi, och skyndade sedan in i sin egen,
lilla kammare, hvilken i all sin enkelhet dock röjde, att
ägarinnan hade både smak och ordningssinne och alls icke var
af samma egendomliga lynne och natur, som öfverstinnan.
»Jag går icke dit», sade löjtnant Svaneskjöld till svar
på någon anmärkning, som hans syster gjort,
»Du har allting i ordning; jag köpte till och med åt
dig, då jag gick hem, en ny, hvit halsduk med mekanik»,
invände Margaretha och strök smekande broderns nedböjda
hufvud; »det blir en alldeles lysande bal, allt hvad fint och
förnämt, som Stockholm har, kommer dit, och det var rent
af en fabulös summa, som jag hörde, att Zebravinsky skulle
betala derför ... det är också en förträfflig lokal, tänk,
hvad man skall kunna valsa i den stora salen!»
»Allt det der bryr jag mig icke det minsta om»,
inföll löjtnanten med harmsen röst; »jag har väl dansat
på Grand hotel förr, och jag kan icke tåla den der karlen...
Hvarför skickar han kort till mig, som han icke känner...?»
»Derför att han vill samla den finaste och fashionablaste
ungdom, som finns.»
»Mycket förbunden!... Men det angår mig icke»,
återtog löjtnanten. Han hade suttit med hufvudet stödt i
händerna, men steg nu häftigt upp och började att spatsera
fram och åter på golfvet.
Margaretha, som tagit sitt arbete och satt sig ned vid
sybordet, såg på honom oroligt och frågande och sade
slutligen efter ett par minuters tystnad:
»Du har säkert också hört, hvilken dyrbar fest det
skall bli’?»
»Ja, bevars! Damerna få i kotiljongen buketter, som
skola kosta tjugu kronor stycket, och vår musik skall spela
i en särskild orkester under supeen, men jag har också
hört, att det är bara skoj alltsamman, att herr geheimcrådet
icke är annat än en äfventyrare, som far omkring och lurar
penningar af folk med sitt slöseri på andras bekostnad ...
Det är en spekulation, finansiel eller äktenskaplig, som han
tänker göra, och jag beklagar hans offer, hvilka de än bli’...
Han lär besöka öfverstinnan Klangenberg hvarje dag, och alla
menniskor tala om hans frieri till Adelina.»
»Ah, är det sant!... Men då har han ju ingen afsigt
på ett riU parti åtminstone, ty Adelina är fattig, ehuru
modern har en rätt ansenlig lifränta af ett fideikomiss i
slägten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
