- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
419

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sidan 384.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



419

Samtidigt lät lian illparigt och Inställsamt sina hvita tänder
glänsa fram genom det svarta skägget.

»Godt", svarade opritschniken; ^tillbaka kunna ni ändå
inte komma; stanna derför qvar här, men träng inte längre
fram, annars slår jag in hjernan på er!"

På den afstängda platsen gingo båda parternas vittnen
och domare fram och tillbaka. Dessutom såg man der en bojar
och okolnitschi järante två skrifvare, hvilkas uppdrag var att
sörja för, att tväkampen försiggick i behörig ordning. Den
ene af de båda skrifvarna hade uppslagit Vladimir Gusseffs
lagbok, hvilken blifvit utgifven under storfurst Ivan Yassiljevitsch
den tredjes tid, och rådplägade med sin embetsbroder rörande
åtskilliga förvecklingar, som kunde uppstå under kampen, då
plötsligt deras samtal afbröts af ropet:

^Tsaren kommer, tsaren kommer!" hvarvid alla hufvuden
blottades.

Omgifven af en mängd opritschniker red Ivan Vassiljevitsch
fram till tribunen, steg af, gick långsamt uppför trapporna,
hälsade folket och satte sig derefter på sin stol med minen
hos en man, som bereder sig att åse ett muntrande skådespel.
Bakom och bredvid honom stodo hofmännen. I detta ögonblick
ljödo slobodans samtliga klockor, och från motsatta håll redo
Vjäsemski och Morosoff, båda i full rustning, samtidigt in på
stridsbänan.

Moroson0 bar en pansarskjorta af stålplåtar, hvilka voro
inlaggda med silfver. Handskar, arm- och benskenor glänste af
silfver. Hans höga hjelm var af brunt, anlupet silfver. Ett
fint ståltrådsnät hängde från hjelmen ned på skuldrorna och
var fäst på bröstet med silfverplåtar. Vid hans brokiga gördel
hängde en lång värja i en silfverinlaggd skida. Vid högra
sadelknappen hängde, med spetsen uppåtriktad, den förgyllda
stridsyxan, ett tecken till hans värdighet, i forna tider bojarens
oskiljäktige följeslagare i hans ärorika strider, hvilken
emellertid nu blifvit för tung för hans hand. Morosoff red på en
apelkastad skymmel med breda bogar, hvars rygg betäcktes
af ett med silfverplåtar smyckadt schabrak af körsbärsrödt
sammet. Vid det stålpansar, som skyddade hästens panna,
hängde röda, med silfvertrådar genomvirkade, sidenviskor, och
en dylik, men större, viska hängde ned öfver bröstet. Betsel
och tyglar bestodo af en silfverkedja med ciselerade plåtar af
olika storlek. Afmätt och med högt upplyftadé ben skred
hästen fram, och då Morosoff höll stilla ungefär tio fot ifrån
sin motståndare, skakade springaren sin tjocka, långa man, bet
i tyglarna och uppsparkade otåligt sanden, hvarvid han visade
de glänsande spikarna i sina breda skor. Den väldige hästen
tycktes enkom skapad för sin ståtlige ryttare, hvarjämnte den
hvita färgen på hans man stod i samklang med bojarens
hvita skägg., .

Vjäsemskis rustning var vida lättare. Då han ännu led
af de sår, som han erhållit vid branden, hade han ej velat
anlägga kyrass, utan föredragit en smidig pansarskjorta i form
af en vapenrock. Krage och ärmar skimrade af ädelstenar.
I stället för en hög hjelm, bar fursten en låg, sirligt bugtad
stormhufva med guldrand, öfverskuggad af en hög, i hela sin
längd med gnistrande ädelstenar smyckad, tofs i form af en
kärfve. Stormhufvan var framtill försedd med en liten järnpil,
bestämd till att skydda ansigtet för svärdshugg i horizontal
riktning. Men af öfvermod hade Vjäsemski ej släppt ned
pilen, utan fäst den vid kärfven, så att hans bleka ansigte och
mörka skägg voro fullkomligt obetäckta. Pilen liknade nu en
sirligt på hjelmen anbragt, gyldene fjäder. Vjäsemskis häst var
en fuxröd argamak, från hufvudet till svansen behängd med
små silfverklockor. I stället för schabrak bar han en panterhud.
Hans panna smyckades af en silfverplåt, hvari stora, i guld
infattade, ädelstenar glänste. De smärta, seniga benen buro
inga skenor, men under hvarje ledgång befann sig en liten
silfverklocka. Redan länge hade man på torget förnummit
argamakens klart ljudande gnäggning. Nu gick han med
högburet hufvud, vidt öppnade näsborrar och lyftad svans Morosoffs
stridshäst till mötes med så lätta steg, att han knappt vidrörde
marken. Men då fursten, för att ej stöta samman med sin
motståndare, drog åt sig tyglarna, gjorde argamaken ett sido-

språng och skulle hafva satt öfver kedjan, om ej hans ryttare
skickligt fört honom tillbaka till sin plats. Då stegrade sig
hästen, satte sig på bakbenen och ville slå öfver, men fursten
lutade sig framåt, gaf hästen tyglarna och tryckte de skarpa
stålsporrarna i hans ljumskar, hvilket gjorde, att hästen efter
ett språng blef stående, liksom fastvuxen vid marken. Ej ett
hår i hans svarta man rörde sig, de blodsprängda ögonen
blickade åt sidan, och under den genomskinliga huden såg man,
liksom ett nät, de uppsvällda ådrorna skälfva.

Då Vjäsemski under buller trädde fram i all sin glans,
liksom kringstrålad af guld och ädelstenar, kunde guslaspelaren
ej undertrycka sin beundran, hvilken dock mer gälide hästen,
än ryttaren. I ett anfall af hänförelse tog han sig om hufvudet
med bägge händerna och utbrast:

"Hvilken häst - hvilken häst! Aldrig i mitt lif såg jag
dess make, och dock har jag sjelf ägt rätt många sådana."
För sig sjelf tillade han: "Hvilken skada, att den ej förirrade
sig till djefvulspölen!" Derpå stötte han till sin kamrat med
armbågen och fortfor glädtigt: "Säg mig, ditt duffihufvud,
hvilken af dessa två hästar faller dig bäst i tycket?"

"Den der", svarade den unge mannen och pekade på
Morosoffs häst.

"Den - hvarför just den?"

"Hvarför? Derför att han är starkast", svarade den
tillfrågade säfligt.

Guslaspelaren brast i skratt, men i samma ögonblick ljödo
häroldernas stämmor, hvilka utropade åt torgets alla fyra hörn:

"Rättrogna ryssar, tväkampen mellan furst Afanassi
Vjäsemski och bojaren Druschina Morosoff börjar. Kampen äger
rum på grund af ärekränkning, öppet angrepp, blodsutgjutelse
och bojarinjan Morosoffs bortröfvande. Rättrogna ryssar, bedjen,
att den heliga treenigheten förlänar den ,af de båda parterna
seger, som har rättvisan på sin sida!"

Det blef tyst öfver hela torget. Samtliga åskådarna
gjorde korstecknet, och den bojar, som fått sig ålaggd pligten
att öfvervaka stridslagarnas iakttagelse, närmade sig tsaren,
bugade sig djupt och sade:

"Tsar, befaller du, att kampen börjar?"

"Må den börja", sade Ivan.

Bojaren, okolnitschin, vittnena, sakförarna och de båda
skrifvarna drogo sig åt sidan. Bojaren gaf det första tecknet,
och motståndarna blottade sina svärd. Vid det andra tecknet
borde de störta på hvarandra, men till allas stora förvåning
började Vjäsemski vackla i sadeln och släppte tyglarna. Han
skulle ofelbart hafva störtat till marken, om icke vittnena och
en skrifvare skyndat till och hjälpt honom ned af hästen. De
hastigt framskyndande svennerna grepo djuret vid tygeln.
Vjäsemski såg sig omkring med skumma ögon och sade:

"För bort hästen, jag skall slåss till fots."

Då Morosoff såg, att hans motståndare stigit af hästen,
svingade han sig likaledes ur sadeln och lemnade sin
stridshäst åt stalldrängarna, hvarpå hans sakförare räckte honom
en stor, med koppar infattad, sköld, som blifvit förfärdigad för
det fall, att kampen skulle äga rum till fots. Åt Vjäsemski
lemnades likaledes en sköld, hvars rand var infattad med guld.
Men Afanassi Ivanovitsch hade ej kraft att sticka armen i
skölden, hans ben nekade att göra tjenst, och han skulle hafva
störtat omkull, om ej de närmast stående hade lemnat honom
sitt stöd. Hans sakförare och vittnen sågo förvånade på honom
och frågade samtidigt:

"Hvad fattas dig, furste? Sansa dig, ty att lemna
stridsplatsen är detsamma, som att förklara dig för besegrad."

"Tag af min rustning", sade Vjäsemski med döf stämma,
"tag af min rustning, - gräset vill qväfva mig."

Han kastade af sig stormhufvan, öppnade pansarskjortan,
slet från sitt bröst den lilla påsen, hvari det blå sumpgräset
var insydt, kastade den långt ifrån* sig och utbrast:

"Var förbannad, trollkarl, var förbannad - du har
bedragit mig!"

Druschina närmade sig Vjäsemski med blottadt svärd,
höjde detta och sade:

"Gif dig, hund, och erkänn din nedrighet!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free