Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur portföljen. - Rizpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och unga, med fysionomier, hvilka alla ^tillvinna sig vårt intresse,
medan ingen enda företrädesvis drager vår uppmärksamhet till sig.
Detta gäller till och med om hufvudpersonen i denna tragedi,
för-bryterskan, hvars hand krampaktigt griper i dörrposten. Här är
ingen falsk pathos, allt är natur och enkelhet. Förbryterskan störtar
icke tillsamman, spärrar icke ut armarna i theatralisk förtviflan,
men hennes högt lyftade, dörrposten omfattande, hand visar oss fullt
tillräckligt, att hon känner tyngden af sin förbrytelse och den
dermed följande skammen samt att hon är färdig att duka under för
denna tyngd.
Detta om målningen. Nu några ord om hennes genialiske
skapare.
Ludwig Bokelmann föddes 1844 i S:t Jtirgen i Hannover. Med
många andra, till något stort i lifvet kallade, menniskor delade han
ödet att i början vara oförstådd af sinajnedmenniskor och att nödgas
genom kamp mot och besegrande af svåra hinder röja väg till målet
för en klart fattad lifsuppgift. Det hette om honom, att han var
obegåfvad och lat och att hans fallenhet för att teckna, modellera
och skära var onyttig barnlek. Yid femton års ålder sändes han så
till Ltineburg, der han i en handelsjbod fick lära sig göra strutar,
bereda blanksmörja ochoväga upp såpa. Han höll ut i boden den
bestämda tiden af fem år, hvarunder han emellertid mången gång
syndade mot faderns uttryckliga befallning att begagna
fristunderna till att utbilda sig i köpmannayrket och ej sysselsätta sig med
teckning. Om systematisk undervisning, andligao väckelser och
medvetande om konstnärskallelse var ännu ingen fråga.
Efter slutad lärotid inträdde Bokelmann som biträde å en
slägt-ings kontor i Harburg.Q Här förde en tillfällighet målaren och
ritläraren Friihauf upp på hans lilla kammare. Denne gaf akt på
några af den unge bokhållarens teckningar och uppmuntrade honom
till vidare arbete, tog honom med sig på Utflygter och gaf honom
undervisning i teckning efter naturen. Det var äfven Frtihauf, som
tog med sig till Hamburg dilettantens, fyllda portfölj, lade hans
konstalster framför andra konstnärer’och i förening med dessa
förmådde honom att öfvergifva köpmansyrket, för att uteslutande egna
sig åt ^konsten, för hvilken naturen obestridligen utrustat h,onom med
rika gåfvor. Fadren hade under tiden dött, och den lilla förmögenhet,
han efterlemnat, tillät sonen att utan ajltför stora brödbekymmer
i början beträda sin nya, bana. Yid påsktiden 1868 öfverflyttade
han till konstakademien i Diisseldorf. Der måste han i
elementar-klassen begynna med konstens abcd.
På tre år genomgick han denna akademi och blef nu Wilhelm
Sohns lärjunge. Hans första bild (1873) var ett familjeporträtt,
som väckte uppmärksamhet. Detta efterföljdes af "I sorgehuset",
hvarför konstnären fick medaljen för konst och vetenskap.
Sedermera har Bokelmann genom flere större konstverk, isynnerhet sedan
han slog in på den novellistiska genrens område, o skapat sig namnet
af att tillhöra de förnämsta af sitt lands samtida målare, ett anseende,
å hvilket han vann officiel bekräftelse genom sin tafla
"Testaments-öppnandet" (i denna tidskrift återgifven å sidan 148 af denna
årgång), som förvärfvade honom den stora guldmedaljen i Berlin och
inköptes för nationalgalleriets räkning. En annan af hans taflor,
"Skönt att hvila efter arbetet", hafva vi för våra läsare å sidan 241
af denna årgång återgifvit. "Häktningen" är hans senaste verk,
fullt jämnbördigt med sina föregångare.
Turkisk hjelm. Den af oss å sidan 416 återgifna hjelmen
kan kallas turkisk, åtminstone så till vida, att den säkerligen en gång
skyddat en turkisk paschas hufvud under slagtningens tumult. Derför
talar denokonstgjorda inetallturban, som vindar osig omkring hufvan. De
andra mångfaldiga prydnaderna tyda dock på, att han ej utgått ur
någon orientalisk vapensmeds verkstad, utan snarare måhända är
tillverkad af någon bland de skickliga smeder, hvilka de ottomanska
flottornas amiral, Khair-ed-Din (Barbarossa II, sej föregående häfte),
tog som god pris i Marseilles hamn. Det är ju bekant, att denne
sjöröfvare och furste lefde i så godt förstånd med Frans I, att denne
derigenom förlorade en del af sitt goda rykte som "hans allra
christligaste majestät".
Härmed ma dock vara huru som hälst, säkert är, att nämnde
hjelm, som finnes upptagen i förteckningen öfver den vackra
samlingen "Armeria real" i Madrid, skall hafva varit ett afo
segerbytena från det blodiga sjöslag, som Dön Juan af Österrike år 1571
i Lepantoviken levererade turkarna, hvarvid de sednare förlorade
etthundratretio fartyg, tretiofemtusen döda och tiotusen fångar.
Bulåk. Till de bilder från Cairo, som vi i Junihäftet infört,
.sluter sig, såsom delen till sitt hela, den bild af Bulåk, vi å sidan
420 återgifva. Cairo, som ligger öfver tusen meter från Nilens strand,
har nämnligen vid denna två hamnstäder, af hvilka Bulåk är den
ene; den andre heter Gamla Cairo. Medan den sednare är
upplagsplatsen för alla från Egyptens inre kommandeo handelsartiklar,
mottager den förra Deltats produkter och de från Europa kommande
handelsvaror, som på sin upptäcktsresa efter konsumenter söka sig
uppför den ärevördiga floden. En präktig landsväg förbinder
hamnstaden med metropolen.
Bulåk är en stad med bortåt tjugutusen invånare, full af rör-,
ligt lif, och räknar mer än tjugu moskéer, präktiga bad, de
skönaste trädgårdar, ett stort antal magasin, af hvilka de förnämsta
i vidd öfverträffa Cairos, och harmina kajer fullstaplade med
oerhörda massor spannmål. Man skådar der hela berg af korn och
bönor. - Magasinerna sträcka sig, liksom stadens öfriga byggnader,
långs flodstranden.
I Bulåk finner man en stor mängd af dessa barker, dahabieher
kallade, hvilka resande hyra för farter uppåt Mlen. De likna
gondoler med jättelika sprisegel och äro ganska komfortabelt inrättade.
Deras navigering är dock, till följd af seglens omåttliga proportioner,
förbunden med stor fara, så snart vinden antager en våldsammare
karaktär. Då gäller det att kunna "släcka", för att undgå faran att
"kapsejsa". När vinden deremot "mojnar", betjena sig sjömännen
för sin fortkomst af långa stänger, pä sätt man finner återgifvet i
gammal-egyptiska målningar, eller släpa sina båtar fram med en
vårdslöshet, som försätter passagerarna i förtviflan. Då hafva de
mer utseende af sysslolösa dagdrifvare, som flanera på Nilstranden,
än af idoga arbetare. För turisten, som ej –räknar timmarna och
föresatt sig att i grund lära känna de landsträckor, han reser
i-genom, är denna långsamhet visserligen en fördel. Också säger en af
dessa reseskildrare (Ampere): "Det är ett nöje att känna sig
fram-glida på denna vida och lugna flod, under denna omätliga och stilla
himmel, såsom i en gondol öfver en lagun. Utsigten öfver Nilens
strand är visserligen föga omvexlande, men blickeri finner dock
alltid några tilldragande föremål: här är en rad kameler, som
afteck-nar sig mot himmelen och förskaffar, oss nöjet att kunna tänka,
att de komma framåt ännu långsammare, än vi; der är en liten by,
som reser sig vid en krökning af floden, med sina hyddor af lera
och vass och sina grafvar, torftiga grafvar af torkad lera, till
’formen liknande träkistor och mumie-sarkophager; här står en bukett
af palmer medo sina för vinden metalliskt rasslande blad; der sätter
sig en fågel på vår mast eller hoppar omkring på stranden, en
lefvande hieroglyph. I fjärran ljuder hundskall och hanegäll, medan
matrosernas ömsom långsamma, ömsom hasMga sånger invagga oss
i drömmerier vid den Rusande solnedgången eller väckaooss på ett
behagligt sätt till att åse den ännu praktfullare soluppgången."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
