- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
425

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rizpa. - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Re’n de främsta hunnit höjden, högljudt
Gnällande i kapp med mordiskt hot.
Se, då reser sig en qvinlig skepnad
Plötsligt, blixtlikt invid korsens fot.
Med ett skri, hvari
Gränslöst raseri

Tonar vildt, hon rusar in bland skaran,
Drabbande med gisseln, blind för faran.

Tröttas, hvilar ej, förrän hon jagat
Glupska hopen långt från kullen bort.
Räds ej deras arga skrän, då åter
Ring de slå om henne innan kort.
Kämpar natten ut,
Tills de fly till slut.
Gisseln fälles. Matt i alla leder,
Sjunker vid dödsträdets fot hon neder.

Ymnigt jord hon strör uppå sitt hufvud,

Rifven skrud hon söndersliter vildt-,

Men då ögat mot de kära höjes,

Byts dess uttryck plötsligt, varder mildt.

Långsamt så en tår

Följer vanda spår,

Fuktar kinden-, men sin röst hon höjer,

Tyngsta hjerteve dess tonfall röjer:

"O, I söner, olycksfödde, dyre,
Brutna grenar af en ädel stam!
Fylldes sä er moders stolta drömmar?
Var det eder väg till äran fram?
Våldet glafven tog,
Sauls ätt man slog.

Fast mot öcknens vilddjur jag kan kämpa.
Menskors grymhet kunde jag ej dämpa...

»O, min ungdoms stolte, sköne hjelte,
Store höfding öfver Israel!
Afund, hat din segerbana följde,
Då vardt mörk din öppna hjeltesjäl.
Sist för egen hand
Föll du, se’n ditt land
Du i döden tappert än försvarat;
Väl ditt folk ditt minne har bevarat:

»Jabes tog ditt stoft, ditt hus är öde,
All dess glans är flydd, dess ära stum.
David, illslug, dina söners bödel,
Stal din krona, prålar å ditt rum.
Här du ser mig, här...
Dina söner der ...

Jordens famn ej ens åt stela leder.. .
Skändligt hånas fadrens lag och seder!

»O, min afgud under lyckans dagar,

Hade då jag anat sådant slut,

Ur din famn, din bädd jag hade störtat

Hällre till Gehennas fasor ut!

Ye de nätters fröjd!

Ye min sällhets höjd!

Trefaldt ve mig arma, qvalförtärda,

Nu i sorg och nöd så bittert lärda!»

Kylig dra’r en vind ut öfver heden,

Gryningsstrimmpr färga östern re’n.

Korpen, sväfvande på tunga vingar,

Är att söka upp sitt rof ej sen.

»Moder, till ditt kall!

Bort! - Jag värna skall

Dock mot er åtminstone de kära. -

Bort! - Vik hän! - Sök dem ej komma nära!"
* *

*


Sändemän sta fram för judakungen:

"Lyssna, höge konung, till vårt bud!

Saul, han, hvars glaf ditt hjertblod sökte,

Föll till sist, förlåten utaf Gud.

Gibea stad och land

Fylts af mord och brand

På hans bud; då hämndens timme dröjde,

Hungersnöd Jehovas misshag röjde.

»Då, o konung, att din Gud försona,
Lemnade du Sauls söner ut.
Hämnden vet ej nåd, ej hatet skoning!
Samfäldt föllo då de sju för spjut.
Se’n i öcknen opp
Hängdes kropp vid kropp,
Soningsoffer till Jehovas ära,
Då den första skördens tid var nära.

»Rizpa, Aja dotter, Sauls frilla,
Mor till tvänne af de slagna sju,
Reder sig en sorgens duk på hällen,
Träget vaksam dväljs hon der ännu.
Dagens fåglar må
Ned på dem ej slå,

Nattens djur ej nalkas. - Himlen gråter
Re’n sin dagg, oss sommarns tid förlåter».

Upp steg David. Sorg hans kungapanna

Höljt i töcken, darrar i hans röst:

»Saul, Saul, hur ditt hus är öde,

Krossad ceder likt i stormfylld höst!

Herrens straffdom brådt

All din ätt har nått.

Knappt en telning är af stammen lemnad,

Raskt din högmods borg med marken jämnad!

»Samlen hop de vidt kringspridda lemmar,

Lemnen dem åt jordens fromma vård,

Att den slägt, Guds vredes blixtar drabbat,

Fridfullt slumre i de dödas g|rd!» -

Fyldt vardt kungens bud:

Prydd i krigarskrud

Saul jämte sina söner hvilar

I den nejd, der Kidrons bölja ilar.

Blott en qvinna dröjer qvar vid griften,
Se’n de skådelystnas tåg är slut,
Dröjer dag och natt, som hon på heden
Dröjt vid sina söners lik förut,
»Göms ej här mitt allt?
Döden andats kallt
På mitt lif; dess bleka rest försvinrie
Har, i grafven, ur min samtids minne.»

R.

*



Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af O. Ludv. Törnberg.

XXXIII. (Forts. fr. sid. 422.)

van lät nu kalla Morosoff till sig. Det blef dödstyst på
torget. Alla riktade väntansfullt och med återhållen
andedrägt sina blickar på tsaren, som reste sig och
högtidligt tog till orda:

»Bojar Druschina, genom gudsdomen står du rättfärdigad.
Gud har genom denna seger öfver din motståndare gjort din saks
rättvisa uppenbar inför alla, och äfven jag skall hädanefter ej
undandraga dig min nåd. Lemna ej slobodan utan min tillåtelse.»

Med dyster ton fortfor Ivan:

»Men härmed är endast hälften af din rättssak afgjord.
För nu fram Yjäsemski inför mig!»

Sv. Familj-Jcmrn. 1882.

54.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free