Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
428
mina vanor - det ser ut, som om jag ej längre ägde befalla
öfver bojarerna, utan de öfver mig. Jag är ej längre herre i
mitt anspråkslösa hus - jag får väl lof att ödmjukast lemna
det och jämnte mitt folk draga mig tillbaka till någon aflägsen
ort. Du skall få se, Boris, att de till sist förjaga mig, stackars
tiggare, ur detta hus, liksom de förjagat mig från Moskva."
Godunoff, som ville befria Morosoff ur hans pinsamma
läge, invände ödmjukt:
"Tsar, det tillkommer ej oss, utan dig, att afgöra, hvilken
plats hvar och en af oss har att intaga. Men gammalt folk
håller gerna fast vid sina vanor-, tag derför ej illa upp, att
Morosoff håller på rangordningen. Om du tillåter, tsar, så
sätter jag mig under honom, ty vid ditt bord äro alla platser
goda.»
Godunoff ämnade också stiga upp för att intaga bojarens
plats, men Ivan höll honom tillbaka med en blick och
yttrade kallt:
"Bojaren har verkligen blifvit mycket gammal."
Denna hofsamhet, när det var fråga om uppenbar olydnad,
fyllde alla med spänd väntan. Alla kände med sig, att något
ovanligt förestod, men ingen förmådde gissa, huru tsarens vrede
skulle skaffa sig luft, ehuru dess utbrott redan förebådades af
en lätt nervös ryckning, som drog sig öfver hans ansigte, liksom
återskenet af en blixt i fjärran. Allas bröst voro beklämda,
liksom vid en annalkande storm.
77Ja», fortfor Ivan lugnt, »bojaren har blifvit bra gammal,
men han är ännu ung i själen och tycker om att skämta.
Äfven jag skrattar gerna, och under den tid, som arbetet och
bönen lemna öfrig, är jag ingen fiende till munterheten. Men
efter min upptågsmakare Nogteffs död har jag ej kunnat finna
någon, som roat mig. Emellertid tyckes Morosoff passa för
detta värf, och då jag lofvat att visa honom inin synnerliga
ynnest, så utnämner jag honom härmed till min öfverhofnarr.
Hemta Nogteffs kaftan och påkläd bojaren den!»
Kyckningarna i tsarens ansigte, följde allt tätare på
hvarandra, men hans stämma var ännu lugn. Morosoff stod, som
träffad af blixten. Hans röda ansigte bleknade, allt blodet
strömmade till hans hjerta, hans ögon sköto blixtar, och de tjocka
ögonbrynen drogo sig så hotande tillsamman, att bojarens ansigte
såg ännu förskräckligare ut, än tsarens. Han trodde ej sina
öron, han kunde ej tro, att tsaren offentligen ville vanära
honom - honom, Morosoff, den stolte bojaren, hvars tapperhet
och förtjenster hela verlden kände. Stum, orörlig stod han
der inför tsaren och såg på honom med en frågande blick,
liksom om han väntat, att han skulle ändra sin afsigt och taga
tillbaka sitt ord. Men på ett tecken af Ivan steg Yassili
Gräsnoj upp, närmade sig Druschina Andrejevitsch och räckte
honom en brokigt fläckig kaftan, som var förfärdigad till hälften
af brokad, till hälften af groft linne samt bar en mängd lappar
och var besatt med små bjällror och klockor.
»Tag på dig denna, bojar77, sade Gräsnoj, ->.>vår upphöjde
herre behagar skänka dig sin aflidne narr Nogteffs kaftan.77
»Bort!» utbrast Morosoff och stötte Gräsnoj tillbaka. 77Våga
ej, du eländige, att vidröra boj ar en Morosoff, under hvars
förfäder dina förfäder tjenat som hundvaktare!77
Derpå vände han sig till Ivan och yttrade med en stämma,
som bäfvade af förtrytelse:
77Tsar, tag tillbaka ditt ord! Sänd mig till stupstocken!
Mitt hufvud tillhör dig, men öfver min ära äger ingen att
förfoga. 77
Ivan såg på opritschnikerna och sade:
77Sade jag inte det? Ni se ju, att Druschina tycker om
att skämta - ni höra ju, att jag ej ens har rätt att bekläda
någon med en embetsvärdighet.77
7>Tsar», fortfor Morosoff, 771 Guds namn besvär jag dig:
tag tillbaka ditt ord! Du var ännu ej född, då din aflidne
fader redan bevisade mig ära. Jag har utgjutit mitt blod i
din och din faders tjenst, hela min kropp är betäckt med ärr.
Hvarken på slagfältet eller i boj ar församlingen har jag skonat
mitt hufvud; det var jag, som under din minderårighet
försvarade dig och din moder mot familjerna Schuiski och Belski.
Endast min ära har jag skattat högt och under hela min lifs-
tid ej tillåtit någon att befläcka den. Skulle du nu vilja
vanära mitt hvita hår? Skulle du vilja skymfa din faders gamle,
trogne tjenare? Låt af hugga mitt hufvud, tsar; med glädje
bestiger jag ’schavotten, liksom jag fordom med glädje gick till
striden.»
Alla tego, djupt rörda af Morosoffs ädla, kraftiga ord.
Men plötsligt förnams ånyo Ivans stämma. Han öfvergick nu
från hånfullt skämt till öppen vrede och yttrade strängt:
77Nog med prat! Ditt löjliga sladder, gubbe, bevisar att du
kommer att bli’ en utmärkt gyckelmakare. Drag på honom
narrdrägten - hjälp honom! Han är van att låta betjena sig»,
tillade han, vänd till en opritschnik.
Hade Morosoff nu gifvit vika eller kastat sig till tsarens
fötter och ödmjukt bedt om försköning, så hade han kanske
lyckats beveka Ivan. Men Morosoffs hållning var alltför stolt,
hans stämma alltför fast, hans oböjliga karaktär röjde sig
till och med i den bön, som han riktat till tsaren, och detta
förmådde Ivan ej fördraga. Han hyste ett oöfvervinneligt hat
till alla fasta karaktärer, och en af de omständigheter, som
bidrogo att ändtligen besegla Yjäsemskis öde, var just dennes
modiga beslutsamhet. I ett nu hade opritschnikerna slitit af
Morosoff hans ytterplagg, för att pådraga honom kaftanen med
bjällrorna. Efter tsarens sista yttrande uppgaf Morosoff allt
motstånd. Han lät påkläda sig och åsåg tigande, huru
opritschnikerna under hånfullt nöje drogo narrklädningen till rätta.
Han dolde sina tankar i sin själs innersta.
»M ha’ glömt mössan!77 utbrast Gräsnoj, i det han satte
en brokig hufva på Morosoffs hufvud. Derpå tog han några
steg tillbaka, bugade sig vördnadsfullt för honom och sade:
77Druschina Morosoff, vi betyga dig vår högaktning och
önska dig lycka till din nya värdighet. Köa oss nu, liksom
din företrädare i embetet, den aflidne Nogteff, roat oss {77
Då rätade Morosoff på sitt hufvud, öfverblickade
församlingen och sade med hög och fast stämma:
»Godt, jag mottager denna tsarens nya nåd. Bojaren
Morosoff kunde ej sätta sig under Godunoff, men tsarens narr
höfves en plats mellan en Gräsnoj och en Bassmanoff. Plats
för tsarens nye gyckelmakare! Släpp fram narren och hör på,
hur han roar tsar Ivan Yassiljevitsch!77
Morosoff gjorde en befallande åtbörd, och opritschnikerna
drogo sig ovilkorligen åt sidan. Klingande med bjällrorna, steg
bojaren fram till tsarens bord och satte sig midt emot Ivan
med så imponerande värdighet, som om han i stället för
narrdrägten burit en konungamantel. Han stödde armbågarna på
bordet, såg Ivan Vassiljevitsch rakt i ögonen och frågade:
»Nåväl, hur skall jag roa dig, tsar? Det är ingen lätt
sak, ty ingenting mer förmår sätta dig i förvåning. Hur mycket
skämt har ej utöfvats i Ryssland sedan början af din regering!
Då du ännu var yngling, roade du dig med att jaga omkull
folk på gatorna och låta dem ibjältrampas af dina hästars
hofvar; på en jagt roade du*dig med att låta hundvaktarna
bringa furst Schuiski om lifvet, och då sändebud kommo från
Pskoff, för att beklaga sig öfver dina ståthållare, roade du dig
med ätt låta afsveda deras skägg med brinnande beck. 77
Opritschnikerna ämnade störta sig på Morosoff, men tsaren
höll dem tillbaka med en vink. Morosoff fortfor:
7?Detta var emellertid bara pojkstreck, som du snart
ledsnade vid. Du tvang berömda, utmärkta män att gå i kloster
och vanärade till tidsfördrif deras hustrur och döttrar. Men
äfven detta ledsnade du snart vid. Då lät du gripa dina
bästa tjenare och lägga dem på pinbänken. Detta var
visserligen vida roligare, men det varade ej häller synnerligen länge.
Man kan väl icke oupphörligt hålla på med att skymfa folket
och bojarerna häller - låtom oss alltså roa oss på Christi
kyrkas bekostnad! Da kallade till dig det värsta afskum och
klädde dem i munkkläder, ja, du förvandlade dig sjelf till en
munk, och så började ni om dagarna mörda folk och om
nätterna sjunga psalmer. Befläckad med blod, har du sjungit i kyrkan,
ringt i klockorna, ja, snart sagdt, läst messan. Denna förströelse
var den lustigaste af alla, som du funnit på - det står ej till
att hitta på något löjligare. Hvad skall jag vidare säga dig,
tsar? - På hvad sätt skall jag ytterligare roa dig? Jo, jag skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
