Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 422.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liksom till åtlydnad för mjölnarens besvärjelse höjde sig
verkligen en vind på torget, men i stället för att släcka ut
bålet, spridde den endast lågorna, hvilka bröto fram genom
det torra träet och insvepte gubben, så att han drogs undan
åskådarnas blickar.
»Schagadam, Kulla, Kulla!» hörde man det ännu ljuda
genom rökmolnet, men derpå qväfdes stämman i det brinnande
bålets prassel.
Trots den långa tid han suttit fängslad och* den tortyr
han undergått hade Korschun nästan alls icke förändrat sig
till sitt yttre. Hans starka natur hade motstått alla marter.
Men uttrycket i hans ansigte var ej längre detsamma som förr:
det hade antagit något ovanligt mildt, och ögonen blickade
lugnt omkring sig. Sedan den natten, då han blef gripen i
tsarens sängkammare och kastad i fängelse, hade hans
samvete upphört att plåga honom. Han betraktade det honom
ådömda straffet som en försoning för hans förbrytelser; och
ehuru hans bädd endast bestod af rutten halm, njöt han för
första gången på lång tid en lugn sömn. Sekreteraren
uppläste för folket, till hvilken förbrytelse Korschun befunnits saker,
och meddelade det straff, som blifvit honom ådömdt. Korschun
steg upp på schavotten, gjorde korstecknet för alla kyrktorn,
som han kunde se, och bugade sig derpå djupt för folket åt
torgets alla fyra sidor.
»Förlåt mig, rättrogna folk», sade han, »förlåt mig mina
synder, mina röfverier, stölder och mord! Förlåt mig allt,
hvartill jag gjort mig skyldig! Jag har förtjent dödsstraffet -
förlåt mig min skuld, rättrogna folk!»
Derpå vände han sig till sina bödlar, räckte dem sjelf
sina händer och stack dem frivilligt i de snaror, som höllos i
beredskap.
»Yälan, till verket!» sade han med en skakning på sitt
gråa, tätt hårbevuxna hufvud – och sedan slötos hans läppar
för evigt.
På ett tecken af Ivan vände sig derpå sekreteraren om
till de öfriga lifdömda och uppläste de mot dem framställda
anklagelserna, hvilka bestodo deri, att de anstiftat
sammansvärjningar mot tsaren, velat öfverlemna Novgorod och Pskoff
till konungen af Lithauen och stått i brottslig förbindelse med
turkiske sultanen. Några fördes till galgarna, andra till kitteln
,och åter andra till de på torget uppställda marterverktygen.
Folket började högljudt bedja.
»Herre, o herre, haf förbarmande med dem!» ljöd det
från alla sidor. »Herre, tag deras själar hastigt till dig!»
»Bed för oss, ni rättfärdiga», ropade några i hopen,
»tänk på oss, när ni gått in i himmelriket!»
För att öfverrösta de bedjandes stämmor började
opritschnik-erna skräna:
»Goida, goida! Död åt alla tsarens fiender!»
Men i samma ögonblick råkade folkmassan i rörelse, alla
hufvuden vändes åt ett håll, och nian hörde ropas:
»Der kommer jurodiven! Se, se, der kommer jurodiven!»
Från yttersta ändan af torget närmade sig en man af
omkring fyrtio års ålder med glest skägg och blekt ansigte;
han var barfota, och hela hans beklädnad utgjordes af en
linneskjorta. Hans ansigte hade ett utomordentligt mildt
uttryck, och kring läpparna lekte ett sällsamt godmodigt,
barnsligt leende. Anblicken af denne man midt ibland så många
ansigten, på hvilka endast stod att läsa skräck och förfäran
eller djurisk vildhet, gjorde på alla ett sällsamt, men djupt
intryck. Det blef tyst på platsen och sysslandet med
afrättning-arna afbröts. Alla kände jurodiven, men aldrig hade man
sett honom med ett sådant ansigtsuttryck, som i dag. Äfven
det var något ovanligt hos honom, att de leende läpparna
rörde sig på ett krampaktigt sätt, liksom om han sökte bekämpa
något pinsamt intryck. Med framsträckt Öfverkropp, larmande
och rasslande med de små kedjorna och korsen, som betäckte
hans bröst, trängde sig jurodiven genom den skyggt
tillbaka-vikande mängden och gick rakt fram till tsaren. Redan på
afstånd ropade han till denne, i det han svängde sin
rosenkrans af trä och fortfarande smålog:
»Ivan, Ivan lille, du har sålunda förgätit mig?»
Då tsaren blef honom varse, ämnade han svänga om sin
häst, men jurodiven stod redan bredvid honom, höll fast hans
häst vid tygeln och sade:
»Nå, se på mig! Hvarför afrättar du icke också jurodiven?
Är jag kanske sämre, än de der?»
»Gå med Gud!» sade tsaren, i det han tog fram en
handfull guldmynt ur en dyrbar påse, som hängde vid hans
gördel. »Se der, Yassja, tag det der, och gå nu och bed
för mig!»
Jurodiven sträckte ut båda händerna, men drog dem
genast åter tillbaka, så att guldmynten föllo ned på marken.
Blåsande i fingrarna och svängande dem i luften utbrast han:
»Ack, ack, det bränns! Hvarför har du glödgat dina
penningar i elden - hvarför har du glödgat dem i helvetets eld?»
»Gå, Yassja!» upprepade Ivan otåligt. »Lemna oss -
din plats är ej här!»
»Jo visst: min plats är just här bland martyrerna. Räck
äfven mig martyrkronan! Hvarför skjuter du mig så åt sidan?
Räck äfven mig samma krona, som du förlänat de andra!»
»Gå, gå!» sade Ivan med växande vrede.
»Nej, jag går inte!» svarade jurodiven envist, i det han
grep fastare tag i hästens tyglar. Men plötsligt började han
skratta högt, pekade på Ivan och sade:
»Se, se, hvad har han fått på pannan? Hvad har du
der, Ivan lille? Du har ju horn i pannan, riktiga bockhorn!
Och ditt hufvud har förvandlats till ett hundhufvud!»
Ivans ögon blixtrade.
»Bort med dig, du narr!» skrek han, ryckte lansen från
en opritschnik och höjde den för att stöta ned jurodiven.
Men hela folkmassan bröt ut i ett skri af ovilja. Från alla
håll ljödo ropen:
»Rör honom ej - rör ej jurodiven! Du är herre öfver
våra hufvuden, men ej öfver jurodivens!»
Denne log fortfarande på ett till hälften barnsligt, till
hälften narraktigt sätt. Han strök undan korsen på sitt bröst
och sade:
»Genomborra mig, tsar Saul! Stöt till här midt i hjertat!
Är jag kanske sämre, än dessa rättfärdiga? Skicka äfven mig
till himmelriket! Eller är du kanske afundsjuk derför, att vi
gå in i paradiset, men icke du, tsar Herodes, mörkrets tsar?’-
Lansen skalf i Ivans hand. Ännu ett enda ögonblick,
och han hade stött den i jurodivens bröst - men ett nytt
skri af folket hejdade den i luften. "Tsaren gjorde våld på
sig, men den storm, som rasade i hans inre, måste hafva luft.
Med skum för munnen, med glödande ögon och höjd lans gaf
han sin häst sporrarna, jagade in i de lifdömdas skara och
genomborrade den förste bäste, som han kom åt. När han
derefter långsamt och med bloddrypande lans återvände till
sin plats, hade opritschnikerna aflägsnat jurodiven.
Ivan vinkade, och bödlarna skredo till verket. Tsarens
bleka ansigte började åter rodna, hans ögon blefvo större,
ådrorna i pannan svällde upp och näsborrarna vidgade sig.
Ändtligen blef han trött på mördandet, vände sin häst, red
omkring platsen och aflägsnade sig, alldeles öfverstänkt med
blod, i sällskap med sina likaledes blodbefläckade följeslagare.
Korparna, hvilka sutto på kyrkokorspn och taken, utbredde
nu sina vingar den ene efter den andre och började slå ned
på de sönderslitna och stympade lemmarna och de i galgarna
hängande liken ...
Boris Godunoff befann sig den dagen ej i tsarens följe.
Han hade aftonen förut erbjudit sig att beledsaga de lithauiska
sändebuden utom Moskvas område. Dagen efter afrättningen
rengjordes torgplatsen, liken lassades på kärror och j ordades i
den graf, som omgaf Kreml. Der uppförde senare Moskvas
invånare några träkyrkor »öfver benen och blodet», som de
gamla krönikorna uttrycka sig. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
