Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Längtan
- Edelweiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längtan.
Jag stod i morgonens ljusning
’Vid insjön, lugn och blid:
På spegeln knappast en krusning,
Kring nejden stilla frid.
Till middagstimmen jag dröjde:
Yid stormens vilda larm
I skummiga vågor höjde
Sig insjöns hvita barm.
Men än i aftonen sena
Till sjön jag gick en gång:
En döende våg allena
Då sjöng sin svanesång. -
*
Edelweiss.
Bland verldens alla blommor är det väl ingen, för
hvars ernående så mycket mod och så stora
ansträngningar offrats och hvars förföriska skönhet
tillintetgjort så många menniskolif, som den eftersökta och
mångbesjungna alpväxt, hvilken under namnet Edelweiss är
känd i hela den civiliserade verlden. Endast i trakten af
Berchtesgaden (nära Salzburg), vid Königsees vildt sköna
stränder, omkom mö fyra menniskor inom året 1880 under
sökandet efter denna blomma, och dessa voro inga i
bergklättring oöfvade, med alpernas faror obekanta, turister, utan
infödingar, som sökte Edelweiss dels för att sälja, dels till
prydnad för sina egna hattar. Främlingar skulle säkerligen oftare
drabbas af ett likartadt olycksöde, om de ej i regeln
före-droge att nere i dalen köpa dessa bergbestigarnas äretecken.
Turisten inbillar sig ej sällan, att denna blomma har
en formlig förkärlek för att växa på de farligaste ställen, på de
brantast stupande bergssidor och de otillgängligaste klippor,
för att, liksom en Loreley, locka sina tillbedjare i
förderfvet, och att inga andra, än stengetsviga, unga herdar
och ryktbara bergklättrare, kunna nå henne. Så förhåller det
sig likväl ej. Edelweiss är nämnligen en ganska vidt
utbredd växt, hemmastadd å orter, hvilka ej erbjuda den
ringaste fara. Men då den starka efterfrågan från främlingars
sida kommit snikenheten att nästan utrota densamma från dessa
platser, är det ej underligt, om blomman numera
hufvudsakligen förekommer på svårtillgängliga ställen, dit hon sålunda
synes hafva dragit sig tillbaka undan förföljelsen. Med
hänsyn till det utrotningskrig, hvarför detta alpernas sköna barn
varit utsatt, hafva ock flera af de schweiziska
kantonalstyr-elserna utfärdat förbud mot dess försäljande.
Alpernas vegetation är, allt efter jordmånen,
utomordentligt olikartad. På kalkalperna med deras gråa, jämna linier
är gräsväxten arm, plantorna glest kringströdda, mossfloran
oansenlig. Urbergsalperna med sina bizarra former bjuda
deremot på rika gräsvallar, å hvilka alpverldens skönaste
blomster pråla och mossornas mattor kraftigt framträda.
Växtformen är sammantryckt och kort, stänglarna ligga tätt
till hvarandra, bladen äro mestadels smala, af fast väfnad
och bjert gröna. Blommornas skönhet är verldsberömd.
Hvilken målare skulle väl kunna härma alpaurikelns fina
lilasfärg, gentianas djupa ultramarin, anemones och dryas
klara hvithet, leontodons mättade guldfärg och Linaria alpinas
violetta skiftning?
Synnerligt i ögonen fallande är den mängd af korgblommor
(corymbiferse) eller sammansatta (compositse), hvarpå alpverlden
är så rik och hvaraf konstnären i bilden å sidan 437 gjort
en så tilltalande sammanställning. Bland idealisterna inom
den botaniska vetenskapen anses denna blomform vara full-
Så uti barndomens tider
Mig lugn och frid ej brast-,
Nu kämpar jag lifvets strider
Förutan rö och rast.
Af vilda lidelser härjas
Mitt sönderslitna bröst,
Men snart skall väl solen bergås
Och tystna stormens röst.
Då får på blommiga stranden
Jag reda mig en graf,
Lik slumrande våg i sanden,
När vinden mojnat af.
-est -
ändningen af blomidealet och dithörande arter som blommor
af den högsta ordningen. Sådana blomkorgar stå dock sins
emellan på vidt skilda utvecklingsgrader. Hos de enklaste
framträda kantblommorna blott genom sin något större
utbildning och mindre regelbundenhet, under det att de i färg
och form Öfver hufvud taget likna de inre blommorna,
såsom vi se det hos vår omtyckta blåklint och hans lika sköne,
men dubbelt så store alpbroder (Centaurea montana), hvilken
konstnären på ett par ställen inflickat i vår bukett, l de
flesta^ fall äro dock kantblommorna mycket afvikande från
de inres form och hafva utseendet af blad med annan färg,
än diskblommornas, såsom exempelvis hos vår vanliga
prest-krage och den i buketten äfvenledes representerade alpastern.
Ännu en annan princip gör sig gällande hos sådana
compositse, hvilkas enskilda blomkorgar äro jämnförelsevis
små och oansenliga. I likhet med de enskilda blommorna i
förut skildrade fall, förena sig här småkorgarna till en
blomställning, såsom till exempel hos den helt och hållet med
.silfverull beklädda, vid den eviga snöns gräns växande
Artem-isia mutellina, hvilken i buketten återfinnes nederst vid bandet
och är en lika och med samma faror eftersökt hattprydnad,
som Edelweiss.
Något liknande förekommer också hos arterna af slägtet
Achillea, hvars små blomkorgar förena sig till vippor. Flera
af denna slägts alpina arter äro likaledes i vår bukett
representerade.
På högsta steget i denna riktning står dock Edelweiss,
en slägting till vår kattfot. Nedanför de å teckningen högt
öfver de andra uppskjutande stjernblommorna, Astrantia major
och minor, och placerade i en cirkel omkring den praktfullt
stålblåa Eryngium alpinum, finna vi ett större antal af dessa
beundrade blommor afbildadt.
I allmänhet äro Edelweissens fyra till åtta blomkorgar
med största regelmässighet ordnade kring en midtkorg. Hvar
och en af de små, med ett svart bräm omgifna, korgarna
innesluter tjugu till tretio han- och fyrtio till sextio
honblommor, så att den skenbart så enkla buketten består af
hundratals småblommor. Sin karaktäristiska skönhet vinner
dock detta blomsamfund först genom den med ull öfverdragna,
en månguddig stjerna liknande, manschett, som de öfversta
stjelkbladen bilda.
Huru enthusiastiskt beundrad denna alpernas klenod
blifvit, icke blott af folket och turisten, utan äfven af den
systematiserande vetenskapsmannen, framgår redan ur det namn,
vår store Linné beskärde densamma. För att skilja den från
vår lilla, sirliga kattfot, upphöjde han den i furstligt stånd och
gaf den namnet Gnaphalium leontopodium (lejontass). Också säger
Schleiden om Edelweiss, att den är »växtverldens högsta ideal.»
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:34:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1882/0439.html
