Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt i Anatomicum. Ur en läkares anteckningar. - Illustration. Straffadt öfvermod. (Teckning af Frans Ulrich. Se poemet å sid. 439.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En natt i Anatomicum.
Ur en läkares anteckningar.
.lockan slog elfva. Bedrog jag mig eller ljöd hon ej
med en sällsam, bäfvande klang? Natten var
ovanligt mörk, och de täta dimmorna, som vältrade sig
utefter gatorna, väckte en känsla af obestämd fruktan; till
och ^med klockans dämpade ljud hade någonting spöklikt och
gaslågorna sågo ut som bleka irrsken.
Yid denna sena timme befann jag mig i ett visserligen
talrikt, men alldeles tyst sällskap. I antal uppgick det till
vid pass tjugu personer, män och qvinnor; äfven en fjorton
års gosse fanns ibland dem. Jag hade redan förut på
eftermiddagen besökt och tagit det tysta sällskapet i skärskådande.
Det var således inga för mig obekanta ansigten. Ljudlösa,
höljda ända till hufvudet, afvaktade de utan protest sitt öde.
Jag hade dragit skynket från den närmast mig liggande
gestalten och igenkänt bekanta drag. Jag mindes, att det icke var
längre än
omkring åtta
dagar sedan, som
jag såg denna
unga flicka i
en af de större [-källarlokalerna,-]
{+källarlokaler-
na,+} der hon
med rask och
välöfvad hand
serverade
förfriskningar af
allehanda slag
åt kommande
och farande
resande med
bantåget, men
tillbakavisade
derunder med
värdighet och
stor
bestämdhet hvar
närgångenhet och
bemötte alla
med lika
vänlighet. Jag
i-hågkom mycket väl, huru
hennes ögon
just denna
afton strålade
lifligare, än
vanligt,
förrådande en djup, men glädtig rörelse; huru hennes tadelfria
växt, förhöjd genom en enkel, men smakfull, klädning och
de yppiga, svarta flätorna, ombundna med ett blått sidenband,
fängslade allas blickar.
Hennes sällsynt vackra hår glänste äfven i dag, men
det var den glans, som framkallas af drypande vatten; dessa
flätor hängde nu upplösta och tofvade, det blåa sidenbandet
var vått och smutsigt; - för endast några timmar sedan
hade man uppdragit den olyckliga ur sjön, och den nu
ohöljda kroppen visade blott allt för tydligt, att hon frivilligt
uppsökt sin tidiga graf. Ögonens glans var icke ännu
fullkomligt slocknad, de stodo riktade uppåt, såsom ögon, hvilka
hoppas och anropa om förlåtelse. Men kring den fint formade
munnen hvilade ett drag af förtviflans beslutsamhet, ett drag,
som vi någon gång se hos glädtiga och kärleksfulla naturer och
nästan förfärar oss, emedan det vittnar om en ovanlig
själskamp och ett i förtviflan fattadt beslut. Ännu för några dagar
sedan smickrad, sorgfritt njutande af lifvets glädje, och i dag iskall
och död och, efter öfverskridandet af tröskeln till sin
nuvarande vistelseort, inregistrerad såsom nummer så och så!
Hvilken giftig vind både väl så med ens brutit denna
blomma? Hvad hade händt henne, då hon, allmänt aktad och
allmänt omtyckt, få timmar efter att ännu hafva strålat af
den fullaste inre glädje, plötsligt kastat ifrån sig sitt unga,
lefnadsglada lif, som en outhärdlig börda?
Och hennes granne här? Hvilka motsattser! En
afsigkommen drinkare, på hvilken man ännu i döden kunde se,
att han under ett starkt rus afhändt sig lifvet genom
hängning. Kär befallning ingått, att liket skulle hemtas från hans
bostad, hade jag, då jag fått höra, att han efterlemnade
hustru och barn, för mig i tankarna utmålat den uppskakande
scenen, då husfaderns lik skulle afhemtas för att föras till
anatomicum, en omständighet som ju borde mångfaldigt öka
de efterlefvandes smärta. Jag frågade, huru hustrun betedt
sig vid detta tillfälle. .>Jaså, ni kommer nu ändtligen och
skaffar bort
den gamle
suputen!» hade
hon ropat till
anatomi
drängarna.
Hvilken bitter
lifserfarenhet hade
icke denna qvinna
inhöstat, för
att i en sådan
stund kunna
hysa en sådan
tanke och
uttala sådana
ord!
Äfven från
det närmaste
liket hade jag
bortdragit
lakanet. Här låg
en qvinna med
af tär da
anletsdrag. I en
frivillig död hade
hon ändtligen
fått lugn och
blif vit löst f rån
långa, svåra
lidanden. En
obotlig
sjukdom, som här
vid första anblicken låg tydlig och uppenbar för
åskådaren, lät honom ana, hvilka oändliga qval den olyckliga
måst uthärda’ under åratal, innan döden inställt sig som en
välkommen befriare.
Längre bort ligger en fjorton års gosse. Hans lärare
hade hotat honom med någon bestraffning, och vare sig nu,
att en starkt utvecklad hederskänsla och finkänslighet eller
blott och bart fruktan för straffet eller oförståndigt trots
hade förmått honom att tillgripa snaran - alltnog, redan
vid första skärmytseln i lifvets strid hade hun gifvit sig
förlorad. Der låg han, stel och mörk, med trotset tecknadt på
sin panna, såsom ett varnande tecken för vår tid.
På det femte bordet hvilade den herkuliska gestalten af
en gardist: en anatom måste beundra den utomordentliga
muskulaturen.
Den fullkomligt krossade hufvudskålen och den
söndersprängda hjernan gåfvo tydliga bevis på, att mannen hade
skjutit sig med vatten.
De öfriga medlemmarna af det tysta sällskapet hade
jag jämnväl tagit i betraktande; det var för närvarande en
 |
| Straffadt öfvermod. (Teckning af Frans Ulrich. Se poemet å sid. 439.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
