Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I knipa - Snöhvits saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dock det finns ej ondt, som åren
Bota lättare än det.
Höst och vinter följa våren,
Innan än man ordet vet.
Kanske då, att valpens smärta
Och bekymmer ren vi glömt
Och med saknad i* vårt hjerta
Endast valpens fröjder gömt!
Toivo.
Snöhvits saga.
Brottningen satt vid sitt öppna, i ebenholz infattade
fenster och sydde. Snön hvirflade i lätta flockar och
små flingor lade sig, som en hvit duk, på
fenster-brädet. Ben konungsliga frun liknade ej våra dagars fruar,
ty drottningen i vår saga sydde så flitigt och med sådan ifver,
att hon i
häftigheten stack sig i
fingret och tre
droppar blod föllo
på den friska snön.
Hur’ vackert
skiftade icke blodets
röda färg mot det
hvita och dessa
båda mot
fenster-karmens så djupt
svarta färgnyans!
Vdd åsynen häraf
önskade vår
drottning - ty äfven
drottningar hafva
åtskilligt öfrigt att
önska - att hon
måtte få ett barn
så skärt, som snö
och blod, och med
så svarta lockar,
som ebenholz. En
from drottnings
önskningar hafva
ibland samma
verkan som lagar: h ön
fick en dotter och
kalladehenne
Snöhvit. Men en
drottning är, hon som
andra,
underkastad naturens lagar,
och straxt efter
Snöhvits födelse
dog modern.
Hennes gemål sörjde
henne ett helt år,
men efter den
tiden fann han sitt
slott öde och
tråkigt och tog sig
en annan
drottning. Hade han förut haft en god och duglig slottsfru, fick
han nu en lika skön, som öfvermodig och oduglig. Långa
stunder stod hon framför sin underspegel och frågade:
"Spegel, spegel på väggen der,
Säg, hvem den skönsta i landet är!"
och spegeln, hvars underverk bestod deri, att han, i olikhet
med sina likar, alltid talade sanning, svarade:
"Fru drottning, du skönast i landet är."
Emellertid växte Snöhvit upp och var vid sju års ålder
så skön, som Guds klara dag. Då nu drottningen en dag
gjorde sin gamla fråga, hörde hon till sin förskräckelse spegeln
svara:
"Fru-drottning, du här ta’r skönhetens lön,
Men Snöhvit är tusen gånger så skon."
Venusfigurer från Cypern (efter teckning af E. Therond).
Från denna tid hatade hon Snöhvit och tubbade snart
en jägare att föra ut denna i skogen, för att döda henne
och utskära hennes lefver och lungor samt medföra dem hem
som tecken på illgerningens fullbordan. Men äfven en
jägare kan hafva hjerta, och denne lät af Snöhvits skönhet och
böner beveka sig
att låta henne
taga till flykten;
drottningen
bragte han lefvern och
lungorna af ett
ungt vildsvin.
Hof-kocken saltade och
stekte dessa åt
henne och hon
gjorde sig ett godt
mål deraf.
Ensam i djupa
skogen blef
Snöhvit ängslig och
började springa
öfver stock och
sten, genom
rif-vande törnen och
hindrande snår.
Så hade hon,
ytterligare uppskrämd
af
förbiskymtan-de vilddjur, irrat
omkring ända till
aftonen, då hon
ändtligen fick se
ett litet hus och
der sökte en
fristad. I huset var
allting så smått,
men också allting
så fint och rent.
Ett bord stod
dukadt med sju små,
små tallrikar och
tillhörande
knifvar, gafflar,
skedar och bägare.
Kring väggarna
stodo sju små
sängar, täckta me d snö-
hvitt linne. För
att intet skulle märkas, åt Snöhvit litet af hvarje tallrik,
drack en droppe vin ur hvarje bägare, lade sig derpå i en
af sängarna, fann denna för lång, försökte en annan, hvilken
åter var för kort, till dess slutligen den sjunde och sista
passade henne och hon insomnade i densamma.
Då det blifvit mörkt, kommo husets herrar, sju dvergar,
hem från sitt arbete i berget, der de hackat malm samt smält
och smidt guld. De sågo, så sn’art de tändt sina sju lyktor,
att någon varit i huset och upptäckte vid närmare
efterseende den sofvande Snöhvit. Vid hennes anblick stannade
de förvånade och ett beundrans utrop flög från mun till
mun: »Nå, du min skapare, min skapare, så skönt det barnet
är!» (Denna episod i Snöhvitssagan har Hertling i sin å
nästföljande sida afbildade tafla högst karaktäristiskt fäst
på duken.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
