Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Trafalgar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förena dessa med spanska flottan, bjuda öfver en styrka
af sjutio linieskepp och således vara i stånd att företaga
manövrer, genom hvilka han ville skapa sig möjlighet att
komma öfver till England, Yäl angåfvo underrättelser från
England, att dess flotta räknade hundrafem stridsdugliga
linieskepp, men detta var ej enligt med sanna förhållandet, ty
England kunde vid denna tidpunkt - 1805 - icke hålla
öfver åttiotre sådana skepp i sjön. Faran för England var
således stor. Hoppet att lyckligt kunna besegra den mäktige
fienden och hindra honom från att landstiga hvilade i första
rummet på flottan och de män, som kommenderade hennes
skyddande »»trävallar.>.>.
Napoleon, besjälad af sin »stora tanke»», värdig den titan,
som banat sig väg öfver Alperna och genom oupphörliga
framgångar på fasta landet bundit lyckan och segern vid sina
legioner, gaf befallning åt amiral Yilleneuve att med flottan
afgå från Toulon till Vestindien, der förena sig med flottan
från Brest, under Gantheaume, anfalla Englands Vestindiska
öar, vända tillbaka till kanalen, under vägen förena sig
med eskadrarna från Rochefort och Ferrol och derefter, med
en flotta af femtiosex linieskepp, biträda vid utförandet af
det afgörande slaget mot England.
Amiral Yilleneuve begaf sig till Vestindien, men för
Gantheaume lyckades det ej att komma till sjös från Brest.
I Cadiz hade Villeneuve förenat sig med en spansk eskader
under Gravina. Nelson, underrättad om den fara, i hvilken
hans fädernesland sväfvade, om Napoleons plan kom till
utförande, sökte öfver hela Medelhafvet efter den fiendtliga
flottan, från sundet vid Gibraltar till egyptiska kusten, utan
att finna den. Han skyndade då till Vestindien, först till
Trinidad och sedan till Grenada. På Antigua fick han
slutligen bekräftelse på, att Villeneuve redan lemnat Vestindien
och vändt tillbaka till Europa. Med yttersta skyndsamhet
jagade han efter fienden, i hopp att om möjligt hinna fram före
honom och stå vid sitt fäderneslands portar, för att hindra
en landstigning.
Då Nelson kom tillbaka i de europeiska farvattnen och
der sammanträffade med lord Collingwood, kunde denne icke
gifva honom någon underrättelse om den franska flottan.
Nelson gick nu med sitt flaggskepp in till Plymouth och
lemnade sina öfriga fartyg till kanalflottans förstärkning.
Den förenade flottan under Villeneuve hade
emellertid utanför Ferrol haft en affär med amiral Calders eskader,
som blockerade sistnämnda plats och der i hamnen liggande
förenade eskadrar. Calder lyckades eröfra tvänne spanska
skepp, men i öfrigt blef bataljen oafgjord. Villeneuve gick
dock in till Ferrol och förenade sig med der varande eskadrar.
Hans styrka uppgick nu till tjugunio linieskepp och hans
första afsigt var att, enligt order, gå till kanalen, sedan han
förenat sig med eskadern i Brest under amiral Lallemand.
Men en falsk underrättelse att tjugufem engelska linieskepp
voro ute för att uppsöka honom, föranledde honom att ändra
plan. Han löpte i stället in till Cadiz.
Då Napoleon mottog underrättelse om slaget mellan
Villeneuve och Calder samt att den först nämnde ingått till
Cadiz, i stället för att föra sin flotta till Brest, och derigenom
laggt hinder i vägen för hans stora plan, blef han ytterst
uppbragt, och hans missnöje stegrades ännu mer genom
spanjorernas klagan öfver förlusten af sina tvänne skepp
samt att Villeneuve ej gjorde något försök att förena sig
med den spanska eskadern i Kartagena. I September månad
erhöll han från kejsaren nya order att gå till Medelhafvet,
landsätta trupper i Neapel, förhindra en af engelsmännen
förmodad expedition, samt slutligen att derefter gå till Toulon,
för att iståndsätta sina fartyg.
Amiral Collingwood, Nelsons vän och ryktbare
vapenbroder, låg emellertid utanför Cadiz, hvarest han tid efter
annan erhöll förstärkningar af engelska skepp, så att hans
flotta till sist bestod af tjugusju linieskepp, då Nelson den
28 September anlände, för att taga befälet öfver den
samlade engelska styrkan. Det var ingalunda Nelsons afsigt att
hålla fienden instängd; tvärtom hade han ingen högre önskan,
än att se honom lemna hamnen, och han qvarlemnade
derför blott två fregatter utanför Cadiz, medan han sjelf med
flottan lade sig tolf mil vestligare ut till sjös. Emellan flottan
och fregatterna stationerades fyra linieskepp för att meddela
signaler.
Samma dag, som Nelson anlände till den engelska flottan,
ingick befallning till Villeneuve att gå till sjös. Han företog
genast sina förberedelser, men vinden var länge ogynsam;
först den tjugonde Oktober kom den förenade flottan af
tretiotre linieskepp och fem fregatter att lemna Cadiz. Denna
vigtiga underrättelse rapporterades genast till Nelson från
hans utkiksfartyg. Den förenade flottan var knappast
kommen ut, förrän en sydvestlig vind med tjockt väder
besvärade alla dess rörelser. Villeneuve meddelade sina
instruktioner i händelse af batalj. Detsamma gjorde äfven
Nelson. Ombord på sitt ehefskepp Victory hade han låtit
samla alla sina skeppschefer och meddelade dem icke blott
sin plan till anfall, utan äfven hvad de hade att iakttaga
under möjligen inträffande, olika omständigheter, slutande med
den betecknande förklaringen, att ingen chef någonsin
handlade oriktigt, när han lade sitt skepp långs sidan af ett
fi-endtligt. De i kampanjesalen ombord på Victory församlade
amiraler och chefer kunde dervid icke tillbakahålla ett
Ijude-ligt utbrott af enthusiasm, och flera af hjeltarna fällde tårar.
Den franska flottan bestod af Bucentaure på åttio
kanoner, (Viceamiral Villeneuve), Formidable på åttio,
(kon-treamiral Dumanoir), Algésiras på sjutiofyra, (kontreamiral
Magon), och två andra åttio kanonskepp samt tretton på
sjutio-fyra. Den spanska flottan förde amiral Gravinas flagg på
Principe di Austrias, hundratolf kanoner, medan vice .amiral
Alava hade sin flagg på Santa Anna af samma styrka och
kontreamiral Cisneros var ombord på Santissima Trinidad,
hundratretio kanoner. För öfrigt räknade den förenade flottan
ett skepp på hundra, två på åttio, åtta på sjutiofyra och
ett på sextiofyra kanoner. Dessutom ägde den fem fregatter
och två briggar, hvilka alla voro franska.
Den engelska flottan hade tre skepp på hundra kanoner
(Victory, Royal Sovereign och Britannia), hvilka alla voro
flaggskepp. Det första var lord Nelsons, det andra Viceamiral
Collingwoods och på det tredje befann sig kontreamiral lord
Northesk. För öfrigt bestod den engelska flottan af fyra
skepp på nitioåtta, ett på åttio, sexton på sjutiofyra, tre på
sextiofyra, fyra fregatter och ett par mindre fartyg.
Då amiral Villeneuve den 21 Oktober på morgonen
öf-vertygades om, att den engelska flottan ville anfalla honom,
formerade han slagordning för styrbords halsar. När denna
manöver var utförd, voro begge flottorna i sigte af
hvarandra. Nelson hade de tvänne föregående dagarna intagit
en sådan ställning, att fienden ej kunde undgå honom.
Villeneuve, som såg, att striden var oundviklig, vände genom
vinden, för att få Cadiz i lä och derigenom försäkra sin
reträtt, i händelse af ett nederlag. Klockan var närmare
tio förmiddagen, då denna rörelse var fulländad; vinden var
mycket laber, och hans linie blef till följd deraf mindre
väl formerad.
För Nelson var det framför allt af vigt att afskära den
fiendtliga flottan från lä hamn, och detta kunde lyckas, om
han förmådde tränga igenom den linie, Villeneuve nu hade
formerat. Han fattade då ett djerft, ja, ett heroiskt beslut,
i det han utan betänkande utsåg sitt eget och Collingwoods
skepp, dessa två, att gå i spetsen och bryta väg för de
öfriga skeppen, utsättande dessa båda fartyg för den
fruktansvärda elden från en hel flotta. Då han hade sett sina
befallningar rätt uppfattade och satta i verket och såg sin
flotta för fulla segel i två kolonner styra ned mot den
fiendtliga linien, gick han ned i sin hytt och skref i sin
dagbok följande korta bön, som också till sin fulla utsträckning
skulle gå i fullbordan och derigenom i ökad grad göra hans
minne högt älskadt af den britiska nationen:
"Måtte den store Guden, som jag tillbeder, skänka mitt
land, till Europas väl, en stor och herrlig seger; måtte ingen
nedfläcka den genom ett oädelt användande och måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
