Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Trafalgar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskokärlek efter segern vara ett framstående drag hos den
britiska flottan! Hvad mig personligen beträffar, så
öfverlemnar jag mitt lif till honom, som skapat mig; måtte hans
välsignelse följa mina bemödanden att med trohet tjena mitt
fädernesland! Åt honom öfverlemnar jag mig sjelf och den
rättfärdiga sak, som blifvit åt mig uppdragen att försvara."
Efter fullbordandet af denna gudfruktiga handling, gick
han åter upp på däck och betraktade med orolig blick
horizonten, hvars utseende, i förening med en hög dyning, angaf
en kommande storm. En sådan bådade intet godt; ty
Villeneuves vändning hade förlaggt stridsplatsen från mynningen
af sundet till närheten af de
farliga refven vid Conil och Santa
Petri. Emellertid styrde de
engelska kolonnerna ned emot
fienden, med Nelson och Collingwood
i spetsen. Klockan elfva telegraferade
han till Collingwood, att
det var hans afsigt att genombryta
det fiendtliga avantgardet,
för att hindra det från att gå in
till Cadiz. Inga vidare signaler
voro nu af nöden. »Men», sade
Nelson, »vi måste dock gifva
flottan litet att friska upp sig
med», och som följd häraf sågs
precis klockan tre qvart till elfva
från Victorys krysstopp de första
flaggorna af den välkända
telegrafsignalen: »England förväntar
att hvarje man gör sin pligt»,
en signal, som hälsades med ett
tredubbelt hurra och som
framkallade den mest lefvande enthusiasm
i hela flottan.
Tiden hade blifvit middag.
Engelsmännen hissade nu den
hvita örlogsflaggan på alla sina
skepp, och Victory stäfvade ned
mot Santissima Trinidad, Collingwood
mot Santa Anna. Fransmännen
hissade äfven sin flagg
under ett sju gånger upprepadt
rop af »lefve kejsaren!» och
spaniorerna bägge Castiliernas
flagga, med ett långt träkors
derunder.
I samma ögonblick gaf amiral
Villeneuve befallning att begynna
striden. Franska skeppet
Fougueux sände ögonblickligen en
kula mot Royal Sovereign, och
denna följdes snart af en
oafbruten eld från de andra skeppen,
hvilken det engelska skeppet dock
icke bevärdigade med något svar.
Royal Sovereign var då ungefär
en qvartmil förut från sin närmaste
akterman, Belleiste, och
omkring en half mil tvärs ut från
Victory. Tyst och stilla, utan att vika från sin kurs, närmade
Royal Sovereign sig Santa Anna, oberörd af den dåligt
riktade elden. Dess besättning, platt utsträckt på däcket
mellan kanonerna, kunde ej träffas af de få kulor, som
genomträngde dess skrof, och de, som träffade tacklaget,
gjorde blott föga skada.
»Rotheram», yttrade Collingwood till sin flaggkapten, då
han, efter att i tio minuter hafva uthärdat den förenade
flottans eld, slutligen skulle tränga in mellan de fiendtliga
skeppen, »hvad ville icke Nelson gifva, för att vara i vårt
ställe», och genom ett egendomligt sammanträffande ropade
Nelson ungefär i samma ögonblick: »Se, huru herrligt
Collingwood förer sitt skepp i striden!»
 |
| Lord Nelsons byst. (Upprest i Windsor Castle på ett stycke af Victorys skeppsmast.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
