- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 21, årgång 1882 /
451

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Donaufärd - Diktaren. Poem av P. E. Bergstrand. - Den sjette November

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

domen på historiska minnen är också stor. Ett bland de
märkligaste - från romarenas och folkvandringarnas dagar
- är Hainburg med sin i storartade byggnader inrymda
kadettskola och sin väldiga tobaksfabrik. Ett eget
intryck gör äfven Pressburg, i närheten af Marchs inflöde i
Donau, med sitt på »Kröningskullen» belägna slott, hvars
vidsträckta murar synas ännu oformligare, emedan taket fallit
in och himmelen lyser emot oss ur de öfversta
fenster-raderna.

Nedanför Pressburg har floden, vid sitt lopp genom den
ungerska slätten ända fram till Gran, ingen fast strand på
en sträcka af ett tiotal mil. Då Donau här dessutom har
en tämligen stark lutning, så uppstå helt naturligt vid
högvatten nya flodarmar, hvilka utbreda sig till den grad, att
flodens bredd öfverstiger milen. Dessutom vexlar vid sådana
tillfällen farvattnet inom de olika armarna, så att tallösa
lödningar och muddringar måste anställas, för att under
den torra årstiden de endast tre fot djupa rännorna skola
vara farbara. Yår ångare går här i zigzag, och en matros
i fören undersöker oaflåtligt djupet med en stång. På hela
vägen möta vi inga lastdragare eller fartyg, utom några barker,
af hvilka strandbefolkningen till följd af strömmens vexlingar
måste betjena sig, ej mindre för öfverförande af dragare och
åkerbruksredskap till sina spridda egor, än för inbergandet
af grödan. (Se bilden å sidan 448.) Vid Gönyö deremot
har en hel flotta af spannmålsskepp samlat sig, hvilka
afvakta sina varors omlastning på flata båtar.

Vi passera vid Waags mynning, der Donau åter är en
flod, förbi Komorn, Ungerns starkaste fästning, grundlaggd af
Mathias Corvinus och ryktbar genom det årslånga motstånd,
den under befrielsekriget 1848-1849 gjorde de belägrande
österrikarna, och Gran, en likaledes starkt- befästad stad,
hvars efter mönstret af S:t Peterskyrkan i Kom byggda
basilika gäller för att vara Ungerns skönaste tempel.

(Forts.)

*



Diktaren.

ynens unge, fostrad i korpens näste,
Ser med längtan fåglarnas drott i molnen.
Fullväxt flyr han, pröfvande vingens styrka,
Flyger mot solen.

Skalden, född i slott eller halmtäckt hydda,
Flyr ur hvardagslifvet till diktens rymder,
Skådar höga, himmelska idealer,
Anar sitt ursprung.

Döf för smickret, höjd öfver dagens hugskott,
Främling i den brokiga, stora staden,
Lärling i den heliga konstens tempel,
Tjenar han gudar.

Konstens genier sväfva i tempelhvalfvet,
Höge andar närma sig söndagsbarnet,
Som i nattens dunkel vid härden vårdar
Heliga elden.

Stegar upp mot himlen den djerfve reser-,
Babelstorn till solen han fruktlöst-bygger;
Siar’n lik, han manar ur molnens höjder
Gudar i stoftet.

Ned i konstens tempel till den förmätne
Stiga höge gudar i himmelskt skimmer:
I en solglimt af majestätets strålglans
Stoftet försvinner.

Säll är diktarn, när han med gudars bistånd
Danar konstens verk vid en helig fackla-,
Då, men endast då, får han fog att trotsa
Samtidens domar.

Då, men endast då, som en källa qväller
Fram ur diktarns händer ett heligt konstverk,
Som kan visa framtidens unga hjeltar
Vägen till himlen.

P. E. Bergstrand.

*



Den sjette November.

I verldshistorien finna vi blad efter blad förteckningen
på de dagar, vid hvilka minnet af omskapande
händelser är fästadt. Bland dessa minnets fyrbåkar på
gångna seklers mörka haf är det icke många, som hafva
särskild betydelse för vårt land; några lysa dock med de
svenska färgerna. Främst i det afseendet står den sjette
November, den dag, då en gång - i år jämnt för två och
och ett halft sekel sedan - de växande qvällsskuggorna
på Liitzeris blodbestänkta fält omsvepte icke blott den
kall-nande stofthyddan af sin tids förnämste härförare, Gustaf II
Adolf, »den störste af Yasastammen», som ännu i döden
behöll valplatsen med segrarens rätt, utan äfven den slocknande
glansen af en stormakt, den katholske kejsar Ferdinands, till
den dagen ansedd för oöfvervinnelig, men som då bröts af
»den lille snökonungens» tappra härskaror, för att aldrig mer
återvinna sin forna betydelse.

Yi anse det obehöfligt att för våra läsare upprepa
skildringen af tilldragelserna vid Lutzen den sjette November 1632
eller söka utlägga deras betydelse. Hvarje svensk man och
qvinna bör dermed vara förtrogen. Hela den protestantiska
verlden, som skördat frukterna af den dagens dyrköpta sådd
och som dermed vann hemortsrätt på jorden för den - likväl
ännu mångenstädes bestridda - läran, att ingen mensklig
myndighet skall binda en menniskas tro eller befalla öfver hennes
samvete, ingen mensklig makt för någon lägga råmärkena för
gudsbegreppet, utan att, såsom Tegnér säger, »tanken skall vara

fri inom de vidsträckta gränser, som uppenbarelsen utstakat,
att forskningen skall släppas lös i alla riktningar och det
menskliga förnuftet, som också är en uppenbarelse, ha’ sin
pröfningsrätt oförkränkt» - hela den protestantiska verlden
håller Gustaf II Adolfs minne i stor vördnad, prisande hans
med hjeltedöden krönta lifsgerning.

Med de bilder, läsaren finner å sidorna 452 och 453, hafva
vi önskat lemna ett bidrag till den allmänna hyllning, som
i år särskildt och på så många olika håll kommer Gustaf
II Adolfs minne till del, offentligt eller enskildt, hvarhälst
man vet att skatta värdet af tankens frihet. Den ena bilden
skildrar på ett sätt, som förskaffat skildraren mycken
berömmelse, den epokgörande stridens skickelsedigraste episod,
den andra framställer den minnesvård, som blifvit rest på
platsen, der Gustaf Adolf föll.

Denna minnesvård öfver honom, »hvilken förde Herrens
krig i den tro, som öfvervinner verlden», och utan hvilken,
menskligt att se, det varit ute med den protestantiska
religionsfriheten, restes först den 6 November 1837,
omskygg-ande den gamla, enkla sten - »den svenska stenen» -,
som dittills för vandraren angifvit stället, der Gustaf Adolf
utandades sin sista suck. Det var superintendenten
Grossmann i Leipzig, som, då det tvåhundraåriga minnet af Gustaf
Adolfs död högtidligen firades, den 6 November 1832, väckte
förslag om ett värdigare minnesmärke åt den berömde hjelten.
Så tillkom det i antik stil hållna tempel af gjutjärn, som

57*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:14:07 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1882/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free